Bror gifter sig

I helgen (eller ja, förra helgen egentligen, eftersom jag började på det här inlägget förra veckan) gifte sig min lilla bror. (Herrejösses, hur går det till att vi har blivit så gamla?!) De var det gulligaste brudpar man kan tänka sig! Men jag går händelserna i förväg, jag tror vi börjar på fredag kväll istället. Ungefär mitt i natten på Norreda torp:

Det var nämligen här hela begivelsen degen efter skulle äga rum – ett litet, intimt och ”hemmagjort” bröllop var beställt. Jag ska inte sticka under stol med att det innebar fasligt mycket arbete för vissa mammor och systrar, och jag tänker också påstå att de kan skatta sig lyckliga att somliga vid det här laget har 17 års fylkingsfesterfarenhet – men det blev så fint och trevligt i slutändan att det var värt allt jobb :). Hursomhaver, efter att Alan startat sin Sverigevisit som designerad chaufför (och jag måste verkligen ta körkort, det är helt orimligt att det ska vara på det här viset!) med att köra mig och Carin till systemet och Ica Maxi, där vi lastade på oss den mest fullpackade kundvagn man kan tänka sig (berg är ett ord som dyker upp i huvudet), och dessutom tillsammans med Carin kört ut sagda berg till torpet, körde han sin andra vända av folk och hund ut till torpet där vi ämnade spendera natten. Lina och Pär, som dykt upp de med körde sin likaledes fullastade hyrbil ut mot den hägrande bag-in-boxen, finölen och en avspänd samvaro innan morgondagens hysteri startade. Efter sju (eller sjuttio?) bedrövelser och åtta besvikelser (det är så för en del) hade även Vicki och Loffe dykt upp på torpet med bulgariska systrar, pojkvänner och kusiner

  

Som tur var (man behöver faktiskt inte brudnerver omkring sig när man ska festjobba) åkte bruden tillbaks in till stan på morgonen, så man fick härja fritt :). Stämningen var god där vi satt och åt vår frukost på bryggan, och snart var alla förberedelser igång – och allt var klart och mycket fint och festligt i god tid för ceremonin. (I så god tid att man utan större stress kunde sy ihop brudgummens byxor som sprack i baken någon timme innan den stora händelsen). 23 platser hade lyckats klämmas in på verandan, eftersom vi tyckte regnrisken gjorde tak till en bättre idé än att ha middagen i det gröna, lyktorna som jag fyndat på Clas Ohlson i Manchester (!) spred redan feststämning, blomsteruppsättningar syntes i vartenda hörn, maten var klar att slängas in i ugnen, spellistan fixad och de specialimporterade skotska baby-Nessie-drakarna 😉 utplacerade. Kort sagt – vi var redo för bröllop!

   

Regnet hängde hotande i luften där bror stod på bryggan och väntade på sin brud, men det föll bara några droppar, och när de avlade sina löften tittade till och med solen fram. Brud, brudgum och till och med moster prost var tårögda, och säkert torkades en och annan tår bland gästerna också när Carl-Olof och Victoria blev man och fru. Bara bröllopshunden lyfte slött på ögonlocket och undrade vad allt ståhej var bra för, men annans skötte han sin roll med bravur ;). Det lilla bröllopet hade ett ganska stort brudfölje. Victorias bästa vän Antonia var maid of honour och kusin Ralf var best man, och systrar och kusiner (alla närvarande kvinnor under trettio 😉 ) tärnor. Halva bröllopet, med andra ord, stod där framme när fadern överlämnade sin dotter till vår bror. För att den bulgariska familjen skulle kunna delta till fullo hade Magdalena översatt hela vigselakten till engelska, och läste allting på två språk. Så nu är de nog ordentligt gifta i alla fall efter att ha svarat ja fyra gånger ;). Carin läste en psalm som mormor och morfar haft på sitt bröllop, Vickys kusin Dorothea sjöng två sånger (på svenska!) och brudgummens gudmor tillika vigselförrättare höll ett väldigt fint tal till brudparet. Det var helt enkelt en väldigt fin och rörande ceremoni som hölls där ute på den halvsjunkna badbryggan vid Norreda torp 🙂

Så var det kalas! Champagnekorkarna flög till himlen i tävlan med såpbubblorna, jordgubbarna guppade förnöjsamt i champagneglasen och hurraropen ekade över nejden. Muntrare församling fick man nog leta efter den lördagkvällen, och till och med regnet höll sig på behörigt avstånd, åtminstone ett tag…

Feststämningen höll i sig även efter att regnet tröttnat på att stå och glytta i kulisserna och bestämt sig för att istället försöka planka in på partyt – för middagen intogs på verandan i skydd av tak :). Man kan ju nästan tycka att festen faktiskt förhöjs av regnets smattrande mot taket, det är ju ändå ganska mysigt. Och mamma hade varit förutseende nog att förse varje plats med en värmande fleecefilt, så inte behövde man frysa heller :).  Och under det att sommarskymningen så sakteliga föll över nejden inmundigades den fina hemgjorda maten och det myckna vinet till glada skratt, underhållande (och avslöjande) historier och fina tal. Det var helt enkelt just så festligt och gemytligt som en bröllopsfest ska vara.

När alla så småningom hade talat och ätit (men inte druckit) klart var det dags för tårta. När vi festarbetare packade upp tårtan blev vi lite förvånade – för som tillbehör till den traditionella bröllopstårtan var en liten tårta med en (ganska platt) delfin på. Delfiner är aldrig något jag förknippat med Loffe och Vicky, men alla har väl kanske en lite undangömt puttinuttig sida som kommer fram i sådana här sammanhang tänkte jag. Eller inte… inte på sånt vis man först tänker i alla fall. För innan tårtan skars berättade Loffe historien om delfinen. Den kom från ett naturprogram som de sett, där det var en stackars ungvarg som inte fick vara med i flocken. Ungvargen sprang runt och försökte klara sig lite bäst han kunde, ensam och ledsen. Men rätt som han sprang där längs stranden i inget-vargrevir snubblade han över en strandad delfin. Woha tänkte vargen och sprang iväg och hämtade en snygg vargflicka som han spanat in. När vargflickan såg delfinen tänkte hon (såsom flickor plägar göra när de ser döda djur vid männen fötter) ”Wow vilken karl! Honom ska jag ha”. Så stannade varglickan med ungvargen i ingen-vargreviret och så blev det deras revir. Och såsmåningom fick de tre små valpar och startade en ny liten egen flock. Allt tack vara den döda delfinen. Gulligt ju! Från vargperspektiv. Men de hade inte talat om för tårtmakaren att det var en död delfin han skulle göra på toppen av tårtan 🙂

När det var ungefär som mörkast på natten slutade det faktiskt regna, och det var ju tur, eftersom vi skulle skicka upp kinesiska lyktor med lyckönskningar till brudparet i himlen. Det var en hel lyckönskningsverkstad igång i stora salen, och allt från konstverk (och delfinska styckningsscheman, tack Ralf) till små dikter, välsignelser och allmänna hurrarop tog plats på lyktorna. Så gick vi ner till stranden och tände dem, och stod och såg hur de sakta sällade sig till stjärnorna. Mycket vackert!

    

Sen var det hög tid för brudvals. Brudparet stretade på till an der schönen… (den tar ju ALDRIG slut), och fick så småningom sällskap av andra valspar. Men ska det va så ska det va! Efter att ha beundrat valsandet for mormodern och prosten hem. Men vad roligt det var att de stannade så länge! Efter att alla seriösa delar av bröllopet högtidligen genomförts tog tokerierna vid. Brudparet utsattes för vänskapligt korsförhör, spritbordet dukades upp och chokladfontänen åkte fram, och dansen tog vid… i synnerhet Pär och Alan gave it all! Långt in på natten festades det, men man blev tröttare och tröttare – så just när jag bestämt mig för att det var dags att krypa till kojs meddelade Carin att hon satt på bastun… Jag tänkte strunt samma, jag är för trött, och kröp i pyjamasen och ned i sängen. Men när Pär efter ett tag dök upp och drog fram badbrallorna kunde jag inte motstå, utan blev tvungen att tassa upp ur sängen och ned till bastun. Det är inte mycket som går upp emot att dyka ner i en stilla svart svensk sommarsjö efter ett nattligt bastubad.  Horistonten nere över sjön hade redan börjat färgas svagt rosa när vi sent omsider vandrade tillbaks till våra väntande sängar. Vilken fest!

Söndagen väckte oss med regn – regn, regn och regn. Vilken tur att det vädret höll sig borta dagen innan. Men med mysbrasa och spel avhjälptes regndepressionen, och efter ett tag kom bastun på igen… Och grillarna med trots tidigare aversioner. Så blev det en riktigt trevlig start på dagen efter… innan det var dags att börja städa på riktigt 🙂 Stort grattis och hundra kramar till Loffe och Vicki! Världens finaste bröllopspar – må de leva lyckliga i alla sina dagar!

Annonser

Midsommar

När man sitter och möglar under de evigt grå moln som betecknar den skotska högsommaren är det inte utan att man längtar efter lite riktig svensk sommar, och då kanske mest av allt midsommar. Tur då att den är så lätt att drömma sig tillbaks till, eftersom det ju bara var ett par veckor sen, och ännu mera tur att bästa familjen Burström som vanligt hade bjudit in mig (eller om jag nu bjöd in mig själv, jag vet aldrig hur det riktigt går till 😉 ) till sin sommaridyll. Hur som haver tog jag mitt pick och pack och satte mig på närmsta buss på torsdagskvällen innan midsommarafton – ja efter att ha gjort ett litet stopp i Stockholm för att träffa Kerstin alltså. Det var klart att sommaren låg lite efter i Sverige också, för jag har som vana att plocka en stor skål värmdösmultron runt midsommar, men i år var de bara kart. Det är en kall sommar vi har…

Midsommaraftonssolen grydde – som en mogen liten persika över nejden. Sol! För ovanlighetens skull var jag den enda midsommargästen hos värmdöfamiljerna, så sillunchen var liten och familjär, men inte desto mindre traditionell för det. Färskpotatis, sill ägghalvor, snaps och allt som en stackars svensk i exil kan längta efter en grå dag i Skottland. Efter lunch var det hög tid att förbereda sig för stången – alltså att göra kransarna – och när ska vi lära oss att man måste göra kransarna innan lunch? Kanske näst år… Bekransade och midsommarfina traskade tillslut hela konkarongen vägen ner mot midsommarstången bara lite sent. Vi hann till grodorna i alla fall ;). Virhammarpojkarna hade lyckats utverka att slippa de mjäkiga traditionerna (även fast delar av dem egentligen gillar att dansa runt stången), men Sara och Hillevi dansade sitt bästa (och mesta) för att deras frånvaro inte skulle vara för märkbar. Signe var som vanligt lite tveksam till festligheterna, men gav sig efter en stund in i dansen med liv och lust, medan Idun valde att observera dumheterna på avstånd. Små grodorna är ett lustigt fenomen – antagligen det mest svenska man kan ägna sig åt – inberäknat kräfthattar och julskinka. Carin har lärt barn över halva Afrika små grodorna, och den är visst alltid uppskattad.

    

Sedan midsommar firats rejält med såväl grodor som stövelkastning vandrade vi tillbaks till ängen där det vankades bullkalas (med de svenskaste kanelbullar, vad annars ;). Så fortsatte midsommar firas såsom dem borde – med somriga drinkar och grillning med Burstömmar och Virhammare på ängen – tills man blir bortdriven därifrån av blodlystna mygg och sätter sig med sitt vinglas framför brasan istället. Tills man såsmåningom känner tröttheten komma krypande och tar tillflykt till sin säng – under det att alla småknytt och storknytt fortsätter festen under den ljusa midsommarnattshimlen 🙂

Mormors trädgårdsdag

I söndags var vi alltså hos mormor och firade hennes födelsedag med trädgårdsröj, och lite inomhusröj också. Det är en årlig tradition och vår gemensamma födelsedagspresent till henne. Vädret var så långt ifrån idealiskt som man kan komma. Det spöregnade ju. Men framåt eftermiddagen började det lugna ner sig, och när vi kalasat färdigt på mormors goda smörgåsar och hembakata toscatårta hade det helt slutat regna. Efter att ha burit ner vinterdäcken i källaren klev man därför i sina stövlar och var redo att ta tag i trädgårdsarbetet – i en väldigt blöt trädgård. En väldigt blöt och väldigt frodig djungelliknande trädgårdsgrönska är inte helt lätt tuktad, men skam den som ger sig. Med spadar, hackor, sekatörer och sågar i högsta beredskap marscherade syskon, kusiner, mostrar och alla kanins släktingar och vänner ut att bemästra vildmarken.

   

Själv hade jag suttit och spänt ögonen i gräsmattan – eller ska vi kanske säga ängslyckan – under smörgåsätandet, så när regnet gav upp gick jag ner i källaren och rotade rätt på morfars lie. Det var åratal sen hanterade en lie, och jag har väl aldrig varit någon stjärna, men efter att ha slagit ogräs”buskaget” längs ned i trädgården tyckte jag ändå att jag fått in snitsen någorlunda och avancerade till det mer svårslagna gräset. Efter ett par timmars liande och räfsande låg ängen besegrad för mina fötter, och jag såg ut över den sorgligt ojämna stubben med dess omsorgsfullt uthuggna blomsteröar med en stor känsla av tillfredsställelse. Min farmor, som var den som lärde mig slå med lie en gång i tidernas begynnelse (en av de mest spännande saker man kunde göra på Brotorp var att dra slipstenen när farmor slipade sin lie. Jag tyckte det var så fint när vattnet på slipstenen gjorde små vågor över liebladet, och så spännande att höra ljudet av egg som mötte sten) skulle väl ha gråtit, eller antagligen skrattat, åt ängens ojämna tillstånd, men jag kände mig nöjd. Men just som jag stod där och beundrade mitt verk anlände morbrodern med en maskin, fusklie som mamma kallade den. På några minuter hade han jämnat min mödosamt åstadkomna stubb till något som nästan kunde kallas gräsmatta… maskiner! Jaja, vi säger att om jag inte gjort förarbetet hade det aldrig gått så lätt.

Man ska ändå inte gråta över spilld mjölk, och jag hade i alla fall fått mig en ordentlig work out (vilket mina ömma muskler vittnar om idag), så istället gick vi in och njöt av den jättegoda födelsedagsmiddagen som mamma hade kokat ihop. Grattis på födelsedagen mormor!

Regn regn regn

Idag ska vi fira mormors födelsedag enligt traditionen genom att arbeta i hennes trädgård hela dagen. Synd att det spöregnar och den jämntjockt grå himlen inte ger något som helst hopp om uppehåll. Någonsin.

Never when it counts

Jag skäms nästan att säga det, men jag har blivit omvänd. Eller i alla fall svårt påverkad. Jag har ju aldrig gillat fotboll, men efter senaste säsongens konstanta Premier League-följande har jag nötts ner – så till den grad att jag kände att kvällens Sverige-England match var man tvungen att se. Lämpligt då att Rose-Marie bjöd med mig till Flustert där hon, Dersim och Petter skulle se matchen. (Förresten så var det första gången jag varit på Flustret – någonsin). Solen sken över Flurrans gård, storbildsskärmen och några hundratal hoppfulla Sverigesupportrar. För hoppfull är ju just vad man är tvungen att vara, förväntansfull är bara dumt – de blågula levererar ju aldrig när det gäller. Ikväll var inget undantag… Så dåligt att vi gick efter första halvlek – för som Rose-Marie sa; delad frustration är dubbel frustration… Bättre då att se det bittra slutet hemma på sin egen TV. Nu var det ju betydligt bättre fotboll i andra halvlek, även fast jag missade båda målen, men det hjälpte inte. Sverige är och förblir sämst när det gäller 😦 Just en sån match som får en att komma ihåg varför man inte gillar fotboll.

Men någonstans på en pub i Midlands sitter i alla fall en mycket glad engelsman – i gul t-shirt för att hedra Sverige även fast han inte hejar på dem – och skålar sina fellow countrymen i en pint guinness (inbillar jag mig i alla fall). Det kan ju tänkas trevligt

Hela dagen har jag roat mig med second marking av uppsatser. Det är så tråkigt, så jag var tvungen att ta en paus och återuppleva lite roliga saker som jag har gjort i Uppsala senaste veckan. Hälsa på mina bästa barnfamiljer till exempel. I tisdags (tror jag det var) blev jag inbjuden på middag till Johanna och Axel, och då passade Johanna på att bjuda mig till Sara på fika på fredagen… Som vanligt var det full fart. Signe heter inte längre Leia, nu är det kattkvinnan som gäller, och av den anledningen hade hon också fått med sig en strömming hem från affären några dagar tidigare. Jättestolt hade hon kommit hem från affären med sin strömming och sen fått den till frukost dagen efter. Så himla gulligt ju, vanligtvis tänker sig man att ungarna tjatar till sig en godispåse i affären, men inte Signe inte, hon tjatar till sig en strömming :). Till middag hade Johanna och Axel dock gjort kronärtskockor och ruccolasoppa. Som alltid jättegott. Carin som kom förbi för att hämta husnyckel blev också inbjuden och där satt vi sen och umgicks hela kvällen – härligt! På fredagen cyklade jag iväg till Sara där jag blev trakterad med te och Johannabakad rabarberbulle, medan Gustav och Signe for runt som små yra troll. Det ÄR det tråkigaste med att bo i Skottland, att man träffar de där små trollen och deras föräldrar alldeles för sällan.

Carin Hillerdal, MSc in Global Health

I torsdags tog Carin sin mastersexamen i global health vid en högtidlig ceremoni på Karolinska institutet. Jag och mamma var där och beundrade och firade :). Carin har ju gjort sitt examensarbete i Laos. Med 4000 rfsu-kondomer i bagaget for hon dit för att under ett par månaders tid intervjua female sex workers om deras kondomanvändningsvanor och orsakerna till varför de inte använder kondom. Resultatet, fick vi höra från en säker källa, var en av de bästa uppsatserna bland årets global health-mastrar. Det blev vi inte ett dugg förvånade, men väldigt stolta, av att höra. Global health-kursen på Karolinska rekryterar över hela världen, halva intaget är svenska och andra halvan internationellt. Carins klass har därför varit väldigt internationell, och av den anledningen kändes det väl lite extra högtidligt och sorgligt med kursavslutning. De har visst haft ganska mycket sammanhållning också, så en och annan tår dök upp under ceremonin. Fast mest var det ju glädje och gamman. Efter ceremonin bjöds de nya mastrarna och deras gäster på champagne och snittar, och det skålades och hyllades av alla krafter. Kramkalaset pågick ett par timmar, men allteftersom började folk troppa av. Carin, jag och mamma tog bussen tillbaks in till centrum för att fortsätta firandet på en restaurang. Carin hade en favorit som vi tänkte gå på, men konstigt nog var den fullbokad (trots att det var torsdag och vi var där så tidigt på kvällen). Efter att även nästa restaurang var fullbokad började vi undra om vi missat något och det var något speciellt med den här torsdagen – bortsett från att det var examensdag då. Tredje restaurangen vi försökte oss på hade så många lediga bord, att vi i ljuset av tidigare erfarenheter började undra om det istället var något fel på den. Men stället var trevlig och maten var god, så vi tror att det var bra i alla fall 🙂

När vi hade firat Carin klart träffade jag Rickard för en öl. Rickard är en kompis från Kanada-tiden, som jag inte träffat sen jag bodde i Kanada, vilket väl är sex år sen eller så vid det här laget (usch vad tiden går). Han är (egentligen svensk, men har bott i Kanada i över ett decennium) i Stockholm som gästforskare några månader. Eftersom Carin, som egentligen skulle fortsatt fira sig själv, hade tappat bort sina kursare, följde hon med till gamla stan där vi hamnade på medeltids- eller vikinga-krogen, eller vad det ska vara, Sjätte tunnan. Där har jag bara gått förbi förut, och aldrig gått in, men det var riktigt trevligt. Ja, krogen alltså – sällskapet var så klart mycket trevligt ;), och kul att se Rickard igen efter så många år. Så trevligt att det var på håret att jag hann med elva-tåget, men jag kom på med 30 sekunders marginal efter en liten springtur på slutet (i Carins högklackade träskor eftersom hon fått så ont i fötterna att vi bytte skor, så att hon skulle klara av att dansa hela natten med sina ex-kursare, som återfanns någon gång vid tiotiden).

Tåget var fullt, och ju längre fram man kom desto fullare var det. Det var dock ganska många väskor som hade fått egna sittplatser. Trots att det var flera människor som inte hittade någonstans att vila sin rumpa visade inte väskorna några tendenser att flytta sig. Tillslut vände jag mig till en gubbe med ett trevligt ”Ursäkta, är platsen bredvid dig ledig?” På platsen ifråga hade gubben brett ut några papper . Han tittade upp; ”Är tåget fullt, eller?”. ”Ja, ganska fullt” log jag (”Har du betalt för två platser, eller?”, tänkte jag), varpå gubben suckande långsamt flyttade på sina papper. När jag med ett tack seglade ned på platsen mumlade gubben mellan tänderna ”Jag hade tänkt jobba lite”. Jag låtsades som jag inte hört, men kunde inte låta bli att snegla på gubbens… adresslistor över någon förening. Som hämnd plockade jag upp min dator och skrev på min artikel. Gubben bläddrade lite i sina listor för syns skull och jobbade sen med att titta på morgonnyheterna på svt play i sin telefon…

För övrigt kan noteras att högklackade träskor, knälång snäv kjol och något för hög herrcykel är en lite lätt livsfarlig kombination… men det går.

Inget svensk körkort i sikte :(

En av mina sommarplaner var att ta körkort nu när jag är i Sverige. Jag har ju redan gjort största jobbet (inklusive riskettan och halkbana). Jag har inte kunnat boka uppkörningstid på nätet, de har bara sagt att jag ska ringa trafikverket när jag har försökt, så idag gjorde jag det. Då visade det sig att man måste vara folkbokförd i Sverige för att kunna ta körkort i Sverige. Svensk medborgare duger inte. Missräkning! Tjejen jag pratade med på trafikverket föreslog att jag skulle kontakta skatteverket och fråga om de kunde låta mig bli tillfälligt folkbokförd i Sverige (även fast man egentligen enligt trafikverkets egna regler måste ha varit folkbokförd i Sverige 180 dagar för att kunna anmäla sig till förarprovet), men efter att ha läst reglerna på skatteverkets hemsida har jag insett att det är gagnlöst. Aldrig i livet att jag skulle kunna lura dem att jag bor här efter två års fullt boende och  skattebetalande i Skottland. Så nu är planen att ta skotskt körkort i höst (jag måste ju skaffa mig min mini 😉 ). Tråkigt nog är Skottland inte ett av de 30 länder som Sverige har avtal med, så flyttar jag tillbaks till Sverige måste jag ta om körkortet efter ett års körande på det skotska. Men så får det bli! Nåja, mer tid att skriva artiklar på då antar jag….

Barnsligt fina sommardagar

Ryktet säger att kallfronten är på väg norrifrån, och dagens gråa skyar vittnar väl om att det är sant, men fram tills nu har det ju varit helt otroligt sommarväder! Och det är bara maj. Det är tydligt att vädret lockar fram de bansliga initiativen; i fredags satte grannbarnen till mamma och pappa upp ett saftstånd där man för en billig penning fick sig ett glas saft och tre små salta kex. Sin krona stoppade de i en liten plastpåse. När påsen blev full, förklarade de för mig, skulle de ge pengarna till fattiga barn. Ett så lovvärd initiativ att de fick en krona till :). Solvärmen väckte barndomen till liv även hos mig och Carin, så när vi kom hem efter gårdagens simtur kunde vi inte låta bli att göra glassdrinkar av det slaget som mamma brukade göra när vi var små. Jag hade för mig att de bestod av apelsinjuice, sockerdricka och glass, och enligt Carin smakade det precis som hon kom ihåg, så det måste ju varit rätt. Barnsligt enkelt och barnsligt gott!

Dr Ilves disputerar

På de högsta röda klackar man kan tänka sig på en akademiker seglade en elegant Kristin in i universitetshuset sal IX klockan tio på fredagsmorgonen för att försvara sin avhandling. I publiken satt bland andra två musketörer som med spänning väntade på att få se den sista genomgå den vetenskapliga skärseld som kallas disputation. Slutpunkten. För efter alla gemensamma år av slit, av kamper för och emot (av vilka vi alla haft vår beskärda del, men de flesta fallit på Kristin), av hopplöshet och eufori (men oftast med övervikt åt hopplöshållet), av blod, svett och tårar, var det dags för den sista av oss att lämna livet som doktorand bakom sig. Det kändes ganska signifikant även för oss, för det är ju vad det betyder att vara musketör – en för alla och alla för en… Det är en ganska ensam seglats man ger dig in på som doktorand, bara du och din avhandling, och det blir ganska viktigt med de där personerna som vet allt och förstår allt om hur tungt och jobbigt och sinnesfridsnedbrytande det är – på ett sånt vis som bara sådana som är i samma båt förstår; musketörer. Men nu ska jag sluta tjata om det. Det här var Kristins dag, och det var en storstilad dag. Hon fick det inte så lätt inledningsvis. Hennes opponent gick hårt år, men Kristin hade knivskarpa svar på allt, tog diskussionerna vidare själv, försvarade sig och förklarade sig där opponenten hade missförstått – hon var helt enkelt jättebra. Men något annat hade jag knappast förväntat mig. Det är inte många som lyckas göra sig ett namn inom sitt ämne redan innan de disputerat – men Kristin är en av dem. Och många är de stofiler som skakat i sina grundvalar inför Kristins kritik. Inte konstigt då heller att hon blev godkänd och doktor. Betygskommitténs utlåtande firades grundligt med champagne och snittar (som Kristin, den tokan, gjort kvällen innan).

Så var det dags för festligheter och mera firande, mycket passande på Trattoria Commedia (arkeologens fortfarande traditionella, om än mindre nyttjade, restauranghäng). Stämningen stod högt i tak, det firades, och skålades, och talades, och en och annan tår fälldes, och en och annan present överlämnades, och en och annan tår fälldes, och en och annan vinflaska tömdes, och rätt var det var kvällen slut – fast stora delar av sällskapet fortsatte till efterfesten där ytterligare några champagnekorkar flög i taket, och så småningom kröp även bag-in-boxarna fram, och jag skulle tro att festen pågick långt efter det att jag blev tvungen att ge upp och gå hem. För det var hon värd! GRATTIS KRISTIN!

« Older entries Newer entries »