Sista svampturen för i år?

Efter spöregnet i förmiddags trodde man ju inte att det skulle bli någon sista svamptur, men sen blev det ju någons slags sol – och till slut fick pappa tillbaks bilen från den årliga översikten – så vid fyratiden kom vi i alla fall iväg till svampberget. Den här gången levde det verkligen upp till sitt (helt faktiskt verkliga och inte alls hillerdalskt påhittade) namn – för redan några meter in i skogen dök de första trattisarna upp i mossan (tillsammans med en och annan hund). Och ju längre in vi gick desto fler blev de. Så stora och så fina och så många trattkantareller har man nästan aldrig sett förut. En och annan (eller egentligen flera stycken) blek taggsvamp hittade vi också. Men mest var där trattkantareller – i alla former, färger och storlekare – fast mest stora. Och vi plockade och plockade och plockade och plockadeOch när korgen faktiskt var fylld till bredden och vi egentligen var på väg till bilen stod man där – mitt i ett enormt trattkantarellsfält – måste jag säga att det var tur att pappa fortfarande hade plats i sin korg, för annars hade nog paniken brutit ut på riktigt. Nu gick det ju ändå att plocka vidare. Tur…

Till slut lyckades vi i alla fall lämna den (fortfarande) svampfyllda skogen bakom oss (våra välfyllda korgar gjorde väl saken lättare). På vägen hem hade hade vi en fantastisk solnegång i svansen, och höstlöven glödde i solljuset när oktobersverige visade upp sitt vackraste ansikte. Trattkantarellsoppa till middag, kanske?

GIS, kulturnatt, svamp och höstmiddag…

Som alltid när jag är i Uppsala var helgen intensiv och fullspäckad, men mycket trevlig. Den började på lördagmorgonen med att jag satte mig i skolbänken. Jo, för nu ska jag gå Daniels GIS-kurs äntligen (efter bara lite tjat). Det lovar att bli en intressant och rätt arbetskrävande kurs, men så kan man kanske lära sig lite GIS då äntligen (äntligen igen)! Dessutom var det en mycket skön känsla att sitta i en föreläsningssal och inte själv vara den som skulle föreläsa :). Tyvärr en engångsupplevelse, eftersom resten av kursen är på distans (varför såna som jag kan göra den), så hädanefter blir det nog många kvällars svärande framför kartbilder som hoppar runt på dataskärmen… Efter kursen försökte jag ställa mig in hos läraren genom att bjuda honom på en öl helt oetiskt. Jag tror inte det fungerade, för jag har för mig att jag blev bjuden tillbaks… Vi satt i septembersolen nere vid ån med våra (med skottlandspriser mätt extremt dyra) öl, och beundrade träden på andra sidan ån så smått börjat skifta i rött och den klarblå höga hösthimlen (och reccarna som badade i fyrisån i kalsonger och guldpapperskronor) och tänkte att Uppsala ändå är rätt fint. Någon öl senare kom Daniels besök från Stockholm, och vi tänkte att man nog skulle uppleva något av kulturnattens kultur. Det visade sig vara lite lättare sagt än gjort, eftersom kulturnattsprogrammet är uppställt på ett sånt sätt att det är nästintill omöjligt att ta till sig, och det mesta av natten egentligen verkade sluta vid nio. Efter att ha inmundigat lite kultur i form av en choritzo för femton kronor (eller två i Daniels fall), tagit en liten snurr i den skymningsupplysta Linnéträdgården, inte kommit in på bokläsning på The English Bookshop och varit för snåla för att betala för jazz på Norrlands strosade vi vidare till slottsbiografen och hamnade i kö för att se stumfilm med levande pianist. Så kvällen avslutades med Chaplin och skoskav (eftersom mina skor visst inte är tillräckligt sköna för att gå runt med en hel dag). På det stora hela en mycket trevlig dag, och jag undrar om jag inte ska börja med stumfilmslooken?

Söndag vaknade jag fövånande sent, och tänkte: ”Oj då, det var dumt”, eftersom jag och Kerstin hade pratat om att plocka svamp. Men hon tyckte det var värt att komma till Uppsala ändå, så vi fick med oss pappa, Carin och hunden, och for ut i svampskogen. Svampskogen var full av svamp, men inte så fasansfullt många som man hade lust att plocka. (Någon gång ska jag verkligen lära mig att plocka sillkrämlor, för de finns ju överallt – tillsammans med vinkrämlor, pepparkrämlor, grönkrämlor och jag-vet-inte-vad-för-någonting-krämlor. Och svampböckerna vägrar ge ordentlig vägledning. Sillkrämlor kan ha vilken röd, skär eller vinröd färg som helst, som olivgrön eller gulbrun. De känns igen på att de har lite skär fot, men ibland har de inte det alls – och dessutom finns andra krämlor med skär fot…. Hallå det går ju inte! Krämla – lätt att känna igen, men längre än så kommer man ju inte. Tacka vet jag gulkrämla – de små lysande solarna kan man inte missta sig på (om man inte råkar få en skarp gulkrämla då, håhå jaja)). Men vi hittade i alla fall tillräckligt för en härlig (jättestor i slutändan) blandsvampsgryta – blodriskor, citrongul slemskivling, björksopp, karl johan, taggsvamp, lite trattisar och en rynkig tofsskivling. Ja, pappa hittade några gula kantareller också. Så, en mycket lyckad svamtur på det stora hela, och dessutom fick man träffa Kerstin! Härligt!

Johanna påpekade att minsta sortens karl johan-sopp ju måste få vara med i tävligen Världens gulligaste svamp, och det kan man ju bara hålla med om – de är ju så fasligt bulligt gulliga, och dessutom, till skillnad från flugisarna, väldigt goda. Och även om jag personligen tycker flugsvampen är svårslagen, så måste jag slänga in de här små röksvamparna i tävlan också. Oooooh, så söta!

Eftersom vi nästan gick lite vilse på slutet fick pappa släppa av mig direkt hos Sara och höstmiddagen på vägen få svampskogen – i gummistövlar, leriga fuljeans, myggtröja och allt. Sara, Johanna och Axel var uppklädda och söta tillfället till ära – så det märktes mer än vanligt. Men vem kan vara självmedveten länge i sådant sällskap? Dessutom visade Idun mig genast sina nya fina röda gummistövlar med luddig insida – så efter det kändes det bättre :). Sara hade förberett en riktig höstfest med fläskfilégryta och äppelpaj. Barnaskaran var djupt engagerad i pärlplattor när jag kom, men så småningom byttes den pyssliga ådran ut mot en lite mer busig sådan, och pärlpillande övergick till trollerikonster och tjurfäktning. Sara, Johanna och Axel hade lagat till en utsökt höstgryta som avnjöts med ett vin ur Emils vinklubbsstinna vinförråd. Mot slutet av grytan dök också Emil och Hillevi upp, så skaran blev fulltalig. När grytan var färdigsmakad for barnen upp till övervåningen och en film så de stora kunde lägga den sista handen vid förfärdigandet av den mycket avancerade äppelpajen (och ta hand om disken), där undertecknad tillsammans med Sara tidigare hade rört till (jo just) pajdeg under överinseende av tårtexpertens kritiska öga. (Cylinder misslyckades vi helt med). Den här gången tog jag istället barnet som upptagit tårtexperten förra gången, så hon själv kunde lägga tassarna på pajen :). Och god blev den! Tårtmakarna själva var inte riktigt säkra på att den var värd alla extra moment, men vi bi-sittare tyckte nog att den var det ;).

Det är just kvällar som den här man saknar mest när man sitter i sitt lilla hus i Skottland. För hur trevligt det lilla huset än är, och hur trevliga kollegor och vänner man än har där på ön, så är det ju inte samma sak… Saknar er!

Stormosvamp

Idag är det nästan lite storm. Jag var tvungen att gå ut tidigt i morse och häkta av fönsterluckorna för de slog så i vinden. Ett tag var det nästan lite sol också, men det gick snabbt över. Det blåser från det havet. Ja, det öppna havet alltså, den biten som inte är inom en skyddad liten vik. Det betyder att vattnet om möjligt blivit ännu kallare än det var förut. Inte mycket att göra åt eftersom jag var dum nog att ta en springtur och Östersjön är den enda duschmöjlighet som erbjuds. Brr, nej fy, vad det var kallt… Annars är stugantillvaron rätt muminsk på andra sätt också (förutom att man är ensam med havet och försöker skriva sitt epos då, menar jag), för alla möjliga små knytt har börjat flytta in i (mumin)huset undan kylan. En sorts knytt i alla fall. Eller inte knytt då, mus. Jag har hört den rumstera om i väggarna tidigare, men när jag kom in i sovrummet idag sprang den runt på golvet. I princip tycker jag det är trevligt med husdjur, men inte vilka husdjur som helst. Jag stampade lite åt den för att den skulle springa ut ur stugan. Det gjorde den inte. Istället sprang den in bakom den öppna spisen och gömde sig där. Så nu har jag någon boende bakom kakelugnen också, fast någon förfader är det då inte! Förutom en liten försmak av höststorm (väldigt liten försmak, det är inte som att den kommer att orsaka några trappor i skogsbrynet inte), grå himmel och gula löv som faller från björkarna, finns det andra rätt övertygande hösttecken också – nämligen svampar överallt. Och även om de flesta av dem kanske inte är sådana man äter, finns det i alla fall tillräckligt med björksoppar för varma svampmackor till lunch. Sen är det ju ett faktum att små flugsvampar är det gulligaste som finns i svampväg – även om de nu råkar vara giftiga.

Egentligen vill jag bara sova

Idag fick jag ett sms från mamma på Costa Rica, det första livstecken jag fått från dem på ungefär en vecka: ”Myrorna här bär blad som de matar sina svampar med sen äter de svamparna. Mycket praktiskt. Mamma”. Hahaha – härligt! Det låter som att de har det bra. Imorgon åker jag till Uppsala för en vecka med workshop och prisutdelning. Jag är jättetrött – orkar inte packa. Tråkigt 😦

Och så var det det där med svamp…

Det kan inte hjälpas. Är man besatt så är man, och det kan finnas värre laster än svampskogasberoende.

Föraningen om att den kommande hösten blir bästa svampåret på länge bekräftades av den lilla turen jag och pappa gjorde (i regnet) på fredageftermiddagen, för vi hittade både blodriskor och trattkantareller på ställen där de i vanliga fall inte brukar finnas. Men mest hittade vi taggsvamp. Och lite kantareller. Flugsvamparna stod sagoboksvackra i den gröna mossan, och man kunde inte låta bli att känna sig skogsmunter, trots det ihärdiga regnet. Tillslut blev det dock för blött och vi lämnade (lite motvilligt) den svampstinna skogen att i lugn och ro invänta nästa svampentusiast.

På lördagförmiddagen åkte vi ut till vårt svampberg, mamma, pappa, Carin, Nico och jag för en korttur. Eftersom mamma och pappa var bortbjudna och den första delen av förmiddagen gick åt på ikea fick vi samla oss för forcerat plockande (och för den som vet att man inte kommer ut igen blir det ännu mer koncentrerat och därför kanske lite mossa bland svamparna, (så vet du det Carin)) . Redan innan man kommit ordentligt in i skogen dök trattisarna upp och visade sig sedan med sån ihärdighet att jag inte ens hann upp på berget innan det var dags att vända om och gå tillbaks till bilen, med dignande kassar den tidiga säsongen till trots.

Väl hemkomna från svampbergsturen firade jag och Carin köksbordets svampberg med kantarell-  och stolt fjällskivlingsmackor (och värmde sen upp oss i bastun, för givetvis regnade det med varierande intensitet hela tiden vi var i skogen). Och faktiskt är det så att godare mellanmål får man leta efter!

Utan tid att vänta tills trattisarna torkat sig fick jag tragiskt nog återvända till Aberdeen helt utan svamp (jag har ju ingen frys), men väskan var i alla fall full av svenska äpplen!

Svampiga tider

I morse strålade solen och mamma var ledig, så förmiddagen ägnades följdriktigt åt svamptur i Hågadalen tillsammans med mamma och en lycklig Nico, och inleddes på ädlaste vis av en stolt fjällskivling just vid foten av Kung Björns hög. Den stod fullt synlig bara ett par meter från Hågadalens mest trafikerade stig, så man blir ju tvungen att ifrågasätta den vanlige hågalufsarens naturkunskaper å de grövsta. Tur för oss dock, för bättre svamp får man leta länge innan man hittar.

Mamma med sitt stolta fynd

Stolta fjällskivlingar och fornlämningar verkar leva i symbios, för vid nästa fornlämning hittade vi ännu en fjällig hatt, och segervissa vandrade vi vidare genom kulturlandskapet. De två utgjorde dock hagens samlade bestånd, så vi fortsatte till skogen och mammas säkra blodriskeställe. Där växte det mycket riktigt fina små blodriskor, och på vägen dit citrongula slemskivlingar, björksoppar, taggisar, kremlor (i pepprig likaväl som opepperig variant) och mammas favorit fjällig taggsvamp (som en gång i tiden betecknades som oätlig i svampböckerna, men som visst vunnit status som delikatess i vissa kretsar nuförtiden). Och allt detta längs stigen i ett av Uppsalas mest välbesökta naturområden, och dessutom i början av svampsäsongen. Det lovar ju gott för alla er som stannar på plats och kan njuta av skogens håvor hela hösten. Själv får jag sitta och sura i Skottland och tänka på alla svampar som kunde hamnat i min korg…

Svamp och svenska äpplen…

är sånt som man längtar efter extra mycket en september i Skottland, och i kombination med allmän pengabrist, möbelbrist och studentbrist fick det mig att ge upp Aberdeen för en tid och packa mig till Uppsala. Jag lyckas dessutom vara med på fest på lördag och drakbåtspaddling på måndag, och svampskogen ligger och väntar på mig. Så finns en massa saker ”att fixa” också, bankdosor, lådflyttar, golvsprickor och andra roligheter…