På Grand Hotel i Lerwick…

Nu sitter jag på Grand Hotel i Lerwick med en Shetlandisk öl och umgås med min dator. Trött som en sill! Jag höll min sämst förberedda presentation någonsin idag, och den mesta av förberedelsen som gick in i den avverkades i gårkväll/natt och tidigt i morse. Inget att vara stolt över direkt, men den är i alla fall gjord och jag är på Shetland! I Storbritanniens nordligaste stad till och med! Imorgon ska jag bara roa mig på konferensen – efter att ha sovit ut ordentligt (hoppas jag). Vilket knas!

Orkney Nature Festival

Orkney Nature Festival

Den här veckan har det varit naturfestival på Orkney med en massa intressanta aktiviteter både på land och vatten. Intressantast av alla var två naturpromenader på tisdagen – ledda av Dr Scott Timpany från Orkney College som berättade om det förhistoriska landskapet. Självklart var jag tvungen att flyga över till Orkney för att vara med på dem.

Skaill Bay – Sands of Time

Skaill Skaill Bay

Lägg märke till Dr Who-väskan!Skaill Bay ligger nedanför Skara Brae, Skottlands mest kända neolitiska bosättning (och världsarv). skog alltsåPå den tiden var det dock inte en strand utan en lite sumpig kustnära lövskog. Orkney har nämligen inte haft landhöjning som vi, utan landsänkning. Just därför är det ett perfekt ställe att vara på om man är en sån som forskar på sjunkna skogar – eller submerged forest som det heter mycket snyggare på engelska – och förhistoriska landskap. Tyvärr var vädret uselt på morgonen, men det hindrade inte entusiasmen hos åhörarna – även om de hade lite svårt att åhöra på grund av vinden. Framåt slutet av vandringen tittade dock solen fram, och påminde alla om hur fantastiskt Orkney faktiskt kan vara – när det vänder den sidan till.

havet stranden blommorna

Knowes of Trotty – Stories from Peat Bogs

mosse alltså

”Finvädret” höll i sig på eftermiddagen när vi gav oss iväg till naturfestaremosse med högKnowes of Trotty –  som är en samling bronsåldershögar. Här var Scott i sitt rätta element. Som det mosstroll han är berättade han entusiastiskt om våtmarkernas fantastiska förmåga att berätta om det förhistoriska landskapet, och visade de imponerande naturfestivalarna hur man tar borrkärnor.

mosse hurra! borra borra kolla vilken spännande torv!

Högarna är ganska intressanta de med – fast såklart inte lika intressanta som sumpmarken som omger dem ;). en höghöglandskapDe 16 högarna utgör ett av de största bronsåldersgravfälten i Skottland. De är konstruerade mellan 2000 och 1600 f.Kr. När den största högen grävdes ut 1858 fann man i den centrala stenkistans gravgömma fyra ”soldiskar” i guld och 27 bärnstenspärlor bland de brända benen. Fyndet har inga paralleller på Orkney, och visar hur centrala de här högarna var en gång i tiden.

primrose mosse med hög mera kabbeleka

Våren är ju som ni kanske förstått lite sen, men nu växer de primroses över hela Skottland (nej jag VET inte vad de heter på svenska). Jag är lite imponerade av primroses – i Sverige skulle de vara trädgårdsblommor, men här är de vilda och mer vanliga än gullvivor. Det finns en sällsynt sort som heter Scottish Primrose. Den är chockrosa och växer bara på några få lokaler även i Skottland. En av dem är på Mainland på Orkney, fast trots att Scott var imponerad av detta faktum verkade han inte helt övertygad om att man måste åka och leta efter dem. Kanske möjligen för att klockan var sex när vi kom hem från naturvandringen – men tråkmåns i alla fall!

Scottish Isles (Iona)

Det är nästan precis ett år sen jag och mamma var på Iona, men jag skrev aldrig något inlägg om det eftersom jag hade pajat kameran så hälften av mina bilder var förstörda. Med anledning av att jag ju var på en annan skotsk västkustö nu i helgen tänkte jag  att det kunde passa med lite Iona som komplement och jämförelse :). Jag hade med mig två kameror, men om färgerna är lite konstiga på en del av bilderna är det antagligen för att de är den av de extremt överexponerade bilder som jag försökt rädda från nästan ingenting… Mamma hade några tantkompisar som skulle till Iona samma vecka som hon var i Skottland och hälsade på mig, så hon åkte till Iona några dagar före för att umgås med dem och den ekumeniska communityn som finns där. Till helgen åkte jag också dit. För att ta sig från Aberdeen till Iona åker man tåg över hela Skottland, och den tågvägen är bland den vackraste man kan göra. Ner till Edinburgh åker man längs den fantastiskt vackra vilda östkusten och från Edinburgh åker man rätt över berg och dalar tills man kommer till Oban. Det är på den sträckan – mellan Edinburgh och Oban – som Hogwarths express åker (i filmerna alltså). Från Oban tar man färja, sen buss, och sen färja igen och så är man framme på Iona. Det tar ungefär en hel dag att åka dit, men färden är som sagt otroligt vacker, så man kan roa sig genom att bara titta ut genom fönster. Det var fantastiskt vackert väder när jag satt där på tåget också, så landskapet såg så inbjudande ut som bara skotskt landskap i solljus kan, och jag såg massa ställen som jag hade lust att hoppa av tåget i bara för att upptäcka lite. Det gjorde jag inte eftersom jag bara hade en ynka helg på mig i Iona, men det finns ju kvar fortfarande…

Iona är en helig ö. På 500-talet kom den irländske munken Columba på kant med den Iriska kungen och satte sig i självvald exil så långt bort från honom som han kunde komma, vilket var Iona. 563 grundade han ett kloster på ön och härifrån började han sen sin gärning att kristna pikterna. Sen dess har Iona varit en av de viktigaste monastiska platserna i Skottland, och ett viktigt centrum för kristendomen i Storbritannien. Man tror att Iona är platsen där Book of Kells börjar skrivas någon gång i slutet av 700-talet. På Iona fanns också det största (och de finaste) antalet keltiska kors (har Sally berättat för mig – hon forskar på såna) i Skottland. Dem, eller Ionas enligt utsago fantastiska natur, såg jag dock inte mycket av eftersom Iona från ungefär den stund jag satte min fot på dess mark drabbade av nästan episkt dåligt väder. Det sämsta på hela året tydligen. Kanske var det en protest över att återigen ha en hednisk skandinav lös på ön, för 794 plundrade vikingarna klostret på Iona, och efter det var vikingaräder ett återkommande inslag i livet på Iona. 849 övergavs klostret, men behöll sin centrala roll som andligt centrum för kungadömet Alba som upprättades vid 800-talets slut. Albas kungaätt ansåg sig härstamma från Iona, och många av de tidiga kungarna är därför begravda på ön. På 1200-talet kom benediktinerorden till ön och etablerade ett kloster.På 1200-talet etablerades också Augustinerorden på ön. Klosterväsendet var starkt på ön fram till den skotska reformationen, då orden klostret löstes upp och klosterbyggnaderna förstördes tillsammans med de flesta av de keltiska korsen på ön. 1899 gav hertigen av Argyll ruinerna i gåva till Church of Scotland, som genast började restaurera dem. 1938 grundade pastor George MacLeod Iona Community och återuppbyggde klostret. Iona cummunity är en kristen ekumenisk församling med en verksamhet som centreras kring klostret i Iona. Iona har nu blivit någon slags modern vallfärdsort, och folk kommer från hela världen för att delta i verksamheten som volontärer, eller bara vara där och delta i gudstjänster och allmän andlighet. En enda stor kristen gemenskap som välkomnar alla vem de en är. Det är en väldigt trevlig tanke, och jag tror det fungerar precis som det är tänkt, som en slags kontemplativ, andlig och inkluderande plats för gemenskap och eftertanke… om man nu inte är en inbiten hedning förstås. Då tycker man mest det är konstigt och också lite lätt obehagligt att delta i den där gemenskapen. Inte för alla som är där alltså, utan för en själv. Men ens mamma tyckte att man borde vara öppen för att uppleva den lokala kulturen, och det måste man ju hålla med om att man borde, så man gjorde sitt bästa för att smälta in (eller i alla fall inte protestera). Två dagars helighet kan man ju stå ut med, och när det inte är episkt dåligt väder finns det massor av arkeologi och natur att upptäcka på ön när det två dagarna har gått till ända och heligheten har runnit av en. I mitt fall var det inte ett problem eftersom två
dagar på Iona var allt som hanns med. Och på grund av det episkt dåliga vädret har jag ungefär allt utom communityn och klostret kvar att se. Klostret var ju byggt, eller återuppbyggt – hur man nu väljer att se på det, på 30-talet. Av gamla stenar enligt gammal plan till största delen, och till största delen skulle man inte kunna ana att man egentligen står i en art déco-byggnad – ja om det inte var för klostergången skulle man nog aldrig listat ut det. Men den är mycket 30-tal och mycket fin (jag tog så mycket kort av den att mamma skrattade åt mig), helt klart min favoritbit av hela klostret.

Nu var det ju inte bara klostret vi upplevde på Iona. Även fast vädret lade sordin på upptäckarlustan gick vi på promenader i och utanför byn, och tittade på gravar och gamla kapell. Vi hade på oss alla kläder vi hade med oss samtidigt, men det var ganska kallt ändå. Inomhus var det också kallt. Stället vi bodde på var väldigt trevligt, med miljövänlig profil och jättegod, ekologisk och lokal mat, men varmt blev det inte riktigt. Bästa sättet att värma upp sig var genom varmt bad. Då fick man använda en emaljkanna som dusch för att skölja ur håret. Mycket genuint.  Eftersom Iona är en Inre Hebrid betyder lokal mat så klart seafood – och då speciellt musslor. Jättegoda färska blåmusslor. Värt att åka till Iona nästan bara för dem :). Nu är i och för fisk och skaldjur gott nästan överallt i Skottland – i alla fall i kustlandet där jag brukar hålla till… men jag tror musslorna är lite extra goda på Iona.

När vi vaknade på morgonen då vi skulle åka hem började jag nästan tro på min teori att ön vill avskräcka den hedniska nordbon från att vistas där, eller kanske hämnas tidigare oförrätter. Det var strålande sol. Alla bilder med strålande sol på kommer från jogging-promenaden jag tog innan båten kom. Bara för att hinna se något av den där fantastiska ön som mamma pratade om. Strålande vackert väder på vägen till Iona, strålande sol när jag åkte därifrån – århundradets sämsta medan jag var där. Inte så konstigt om man inte kände sig helt välkommen…

Efter färja, buss och färja kommer man till Oban, som oftast bara ses som hamnen ut mot västkustöärna, men faktiskt är värd ett besök i sig. Tågstationen ligger mitt emot förjestaden, så man behöver knappt sätta sin fot i Oban innan man åker vidare, men skulle ni hamna där råder jag er att ta er en titta. Det är en mycket pittoresk liten kuststad – typisk skotsk med sina granithus och små trädgårdsplättar. Mamma hade ätit någon fantastiskt god grillad fisksak (jag har glömt vad det var) på stranden, när hon varit i Oban en gång tidigare, så vi försökte lokalisera ståndet som sålde det. Det gjorde vi inte, men vi hittade någon annan kiosk som sålde färskfiskmackor, så vi kunde stärka oss för lite sight seeing (under tunga regnmoln – för strålande sol-vädret hade så klart försvunnit. Jag vet inte om Oban någon gång blivit plundrat av vikingar – men man kan ju börja misstänka…). Efter att ha tittat på hamn, hus och kyrka avslutade vi Ionaturen med att gå till en pub med utsikt över hela hamnen (om man satt på deras övervåning, men det gjorde inte vi för den var stängd) och äta grillade ostron och ett glas vin innan vi tog tåget tillbaks till Aberdeen.

Isle of Bute

I helgen var vi på Isle of Bute där Scott talade om paleo-pollen på konferensen Discovering Bute’s Archaeology: Conference and Heritage Weekend och jag var groupie. Konferensen ordnades av Discover Bute Landscape Partnership Scheme för att presentera de olika forsknings- och andra- projekt kring Butes förflutna som genomförts under det senaste året. Discover Bute har som mål att engagera folk, öbor som utomstående, i Butes natur- och kulturarv, och en viktig del i detta är så klart det arkeologiska Bute. Central för all deras verksamhet står öbefolkningen ”communityn”, och alla deras arkeologiska projekt är community based. Jag blev väldigt imponerad av hur aktiva de är, och hur stort intresse det finns på ön för dess historia, arkeologi och natur. Det verkar som ett oerhört framgångsrikt projekt, och visar verkligen hur man kan genera intresse för arkeologi genom att involvera folk. På Bute har de bestämt genom omröstning vilken plats som ska undersökas nu i sommar, så arkeologin ligger helt i händerna på ”folket”. Det kan man kalla kulturarv.

Konferensen hölls i Butes museum, som var precis ett sånt litet lokalt museum som bästa sortens små lokala museum är. Trångt, eklektiskt och helt orört av samtida teorier om utställning och förmedling. Man skulle kunna säga dammigt, men Butes museum är av den älskade omhändertagna sorten, där montrarna är välputsade och någon har tagit sig tid att plocka in mossa och färska blommor – i undervisande syfte så klart, inte för att det ska vara vackert. Men det uttrycker också en väldigt stor stolthet för det lilla museet och allt det står för.  Allt handlar om att visa upp saker och lära besökaren, det spelar inte så stor roll vad, gamla skolböcker, trängs om utrymmet med förhistorisk keramik och uppstoppade mullvadar, och en maskinskriven lapp under föremålet informerar oss om vad det är. Det går nästan inte att få en större kontrast än till ett modernt samtida museum som National Museum i Edinburgh. Det blir nästan till museimuseum, om ni förstår vad jag menar, ett museum om gamla tiders museum.

Bute ligger i Firth of Clyde inte så långt från fastlandet. För att komma dit tar man färjan från Wemyss Bay till Rothesay. Bute var en populär badort vid sekelskiftet. För att komma dit som badgäst vid 1800-talets slut tog man först tåget till Wemyss Bay och sedan hjulångaren till Rothesay. Den kombinerade tågstationen och färjeterminalen är kvar från den här eran, och när man går igenom den ser man nästan parasollen, de svepande vita kjolarna, spatserkäpparna och halmhattarna vandra framför en. När man kommer fram till Bute råder heller ingen tvekan om att Rothesay är en gammal badort, mycket av arkitekturen är kvar och till och med de viktorianska toaletterna är bevarade. Enligt utsago är de remarkabla, men jag hann tyvärr inte beundra dem invändigt. Nästa gång…

Första dagen, som vi tillbringade i museets fönsterlösa förläsningsrum, var det strålande vackert väder på Bute. Man kunde se hur vackert det var i kaffepauserna, och på kvällen när vi gick längs strandpromenaden från vårt Bed and Breakfast till puben där konferensen samlades för att fira sig. På lördagen, när vi skulle gå på woodland walk i Butes historiska skogar med skogsmannen Angus regnade det. (Angus är en Butefarbror och amatörbiolog, som det heter, men det finns inget ”amatör” över hans kunskap. Han vet mer än någon annan om Butes biotoper och flora, och mer än de flesta om Skottlands. Det var han som pekade ut Red Loch, där Scott har tagit sin 7,5 m djupa borrkärna (som är bland de djupaste han fått) som han använder för att undersöka Butes förhistoriska natur och miljö. Angus är en riktig skogsnisse, och det framgick med tydlighet i hans föreläsning dagen innan att han älskar sina träd; sin forest community, som han kallade dem, och jag är ganska övertygad om att han är en del av sagda forest community själv). Den naturliga skogen på Bute är tempererad regnskog med knotiga mossklädda gamla träd och ett myller av ormbunkar, lavar och vårblommor. Skogen växer på sina ställen ända ner på stranden där den möter upp havet. På 1600-talet ville earlen av Bute ha en lite mer ståndsmässig ö och planterade därför in ekar, bokar och lind. Delar av den planterade, numera historiska, skogen finns också kvar på Bute. och har verkligen en helt annan karaktär med raka stammar och höga kronor. Den här tiden på året, senvår, eller försommar eller vad man nu vill kalla den, är så otroligt vacker (även när det är grått och regnar). Skogen och ängarna är målade i tusen olika gröna nyanser, och löven är trots sin nästan lysande gröna intensitet skira och liksom genomskinliga. Det finns nästan inget så vackert som solen som lyser genom nyutslagna löv. Ja, nu hade vi ingen sol förstås, men vackert var det likafullt. Ibland kan vattendroppar ha nästan samma effekt som solsken, när de droppar från ett nyutslaget löv…

    

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att delar av skogsmarken är täckt av bluebells på mina bilder. Den gamla urskogen liksom den yngre historiska skogen och små ängslyckor var på sina ställen översållade av blå klockor, en del växte nästan ända ner på stranden. Jag vet inte vad det är, men jag älskar verkligen de där blommorna, de är så fantastiskt vackra. Så bestämda och så skira på samma gång, och på något vis nästan magiska. Jag är helt säker på att om det finns älvor så bor de i bluebells – Hyacinthoides non-scripta. Scott sa någon gång att om han hade bluebells i sin trädgård skulle han hänga upp en massa små klockor i dem så att folk skulle tro att de pinglade i vinden – och det är precis så de är, man väntar sig liksom att de ska pingla i vinden…

Förresten så är den där skogen i Bute rätt magisk hela den. Små knotiga men uråldriga träd med lavskägg, mossbevuxna gamla rötter och fågelbon i kronorna, stora värdiga gamla träd med ihåliga stammar och vivor vid fötterna, unga, smala ljusgröna träd med löv som spelar i vinden, små bäckar som ilar nerför sluttningarna och övervuxna gamla murar från längesedan. Urskog, historieskog, sagoskog.

  

Vädret var väl kanske autentiskt för en regnskog, men grått, blött och kallt är ändå mindre trevligt än strålande sol, och hur vackert det än var, var man ändå ganska nöjd med promenaden när vi två timmar senare gick tillbaks till bussen. Genomfrusna och lagom fuktiga körde vi så tillbaks till Edinburgh och såg City vinna ligan för första gången på 44 år (något som trots sin storslagenhet inte firades i champagne pga alltför stort intagande av guinness föregående afton…)

Iona & Oban

Jag for ju till Iona i över helgen; efter tåg och tåg och båt och buss och båt möttes jag av mamma i Ionas hamn.

Men eftersom min kamera visst inte tålde så bra att landa med objektivet före i asfalten måste jag försöka rädda mina bilder medelst fippling – så jag hann inte skriva något inlägg – det kommer…