Med shortbread i kappsäcken…

Jag i Vancouver för SAAs (Society of American Archaeologists) årliga konferens, och framför allt för att göra reklam för vår masterskurs, och förhoppningsvis få en massa nya amerikanska masterstudenter som kan se till att vi inte blir nedlagda… Så med nio kilo (!) shortbread i kappsäcken drog jag till Kanada för att sälja Skottland med så många stereotyper som möjligt (skottskrutig klänning och allt).

2017 - 1
2017 - 1 (1)Eftersom jag inte hade någon väska lämplig för nio kg shortbread (ryggsäck och shortbread kändes som en lätt usel kombo) knasstressade jag ner på stan mellan avlämnandet av Whistle och Mara i fängelse och taxin till flygplatsen och panik-köpte en resväska som jag blev oväntat nöjd med – Tulpanmönstrad för 29 pund på rea och med 5 års garanti! Vilket fynd! Kanske borde man panikshoppa jämt?

Superförkyld och jetlagged känner jag mig långt ifrån lämpad att sälja masterskurser, men efter en promenad i Vancouver känns det bättre (jag vill tillbaks hit på semester, finns hur mycket som helst att se och Vancouver som stad är precis så som en nordamerikansk stad borde vara, men sällan är. Förra gången jag var på SAA var den i San Francisco som är precis lika bra, den här konferensen verkar förstå hur man ska välja platser…). Fast vädret lämnar onekligen lite övrigt att önska…

2017 - 1 (2)

Typiskt omysigt!

Om gravlax

Jag är i Alaska, och då kan man ju tro att mitt enstaka inlägg skulle handla om arkeologi, men det ägnar jag mig så mycket åt just nu att jag inte orkar beskriva det. Det här inlägget handlar om lax. Gravlax närmare bestämt.

Så här: på senaste tiden har det fångats en massa lax för Edouards forskning, och det betyder att vi har en massa lax att äta. Igår gjorde Cheryl (vår lägerkock) lox. Vaddå lox, undrade jag, vad är det för något? Jo, lox är när man saltar lax liksom – jaha gravlax? sa jag, Nä, vad är det? sa amerikanerna, lox är judiskt tror jag. Aldrig i livet sa jag, det heter lax och är svenskt. Men detta upprörande påstående förbryllade mig; varför tror amerikaner att gravlax heter lox och är en judisk maträtt? Resten av världen (i alla fall UK) vet att det heter gravlax och är skandinaviskt.

Vem bryr sig? tänker ni kanske nu, men alltså: finns det något mer svenskt än gravlax (och sill då)? Dessutom är det den enda maträtt som smugit sig ut ur Fattigsverige och gjort världen. Min morfar hade en speciell sten i skafferiet för gravlax. Ni fattar, det är viktigt.

Efter lite google-forskning har jag jag kommit fram till följande: Amerikaner tror att gravlax heter lox och kommer från den judiska(?) medeltida traditionen att röka fisk. De tror också att gravlax (eller lox då) är något som ätes på bagel med färskost. Detta är uppenbarligen en New-Yorkisk uppfinning, och sålunda en fullkomligt amerikansk tradition. Min hypotes är att eftersom bageln, som alla vet, är ett judiskt bakverk – är gravlax också, som alla vet, en judisk fisk. De flesta amerikanska sidor hävdar judiskt ursprung för gravlaxen, några få nämner Skandinavien. Det verkar  också råda stor förvirring kring gravad, rimmad och rökt lax – flertalet sidor poängterar att äkta lox faktiskt är gravad. Inte nog med att gravlax är judisk förresten – den är amerikansk-judisk. Så här gick det tydligen till när gravlaxen ”uppfanns”:

”Herring continued to be extremely popular among Jews in the New World (at least for another generation or two), but now it was supplemented by salmon, which in the United States was comparatively cheap and plentiful. In those days all salmon were caught in the wild and then shipped from the place of capture by train. Refrigeration, of course, had not yet been invented, and so the salmon were packed in salt to preserve them during the long train ride. This heavily salted salmon — known in Yiddish as lox, from the German word for salmon, Lachs — remained pretty much the only game in town until the 1940s, when the advent of large-scale refrigeration rendered salting unnecessary, thus paving the way for the introduction of smoked salmon”.

Insaltad fisk var visst också ett nytt påfund… Detta skedde för övrigt efter att judarna emigrerat från medeltidens Tyskland till Östeuropa och tagit traditionen av rökt och saltad fisk med sig. Innan de kom över till USA med sin fiskrökningstradition etablerade de lite rökning i väst också, tex i London 1905. (Här måste jag bara inflika att det inte är rökt fisk som judisk tradition jag driver med i den här historien, utan amerikansk historieskrivning (på nätet) som sådan).

Lite fortsatt googling ger detta vid handa:

Origin of LOX: Yiddish laks, from Middle High German lahs salmon, from Old High German; akin to Old Englishleax salmon. First Known Use: 1939 (Enligt Merriam-Webster Dictionary)

First known use 1939, alltså – och så var det med den saken.

Så dags för lite svensk mathistoria. Den Svenska gravlaxen spårar också sitt ursprung till medeltiden:

”Åtminstone sedan 1300-talet har man i norra Skandinavien grävt ner laxar i jorden, eftersom man inte kunde ta med sig hela fångsten hem till gården direkt. Laxarna tillfördes endast lite av det dyrbara saltet och grävdes ner för att bevaras genom jäsning – samma process som surströmmingen genomgår”.

Surlax är förvisso inte detsamma som gravlax, och när gravlaxtraditionen tog över vet man inte riktigt: ”Vår nutida gravade lax tillagas genom att socker och salt sätter igång en så kallad autolysprocess, en sönderdelning av cellerna med hjälp av fiskens enzymer. Exakt när den moderna gravlaxen avlöste surlaxen vet man inte. De existerade säkert parallellt åtminstone under 1600- och 1700-talen”.

Även gravlaxsås har en lång historia: ”Redan på 1600-talet finns noteringar om att man åt saltsöt lax tillsammans med en sås gjord på senap, olja och ättika”. Det är längre historia än vad USA har, det.

Oh My!

10 000 kostar det i runda slängar att flyga Whistle till Sverige. EN VÄG! På grund av jäkla Storbritanniens jäkla specialregler att djur måste åka som fraktgods och inte får åka som incheckat bagage (vilket de får överallt annars i Europa för den ungefärliga summan av 500 kr). Skulle antagligen bli billigare för mig att gå en intensivkörkurs, köpa en bil och köra till Sverige. Kanske ska jag det!

Snabbvisit i Sverige

IMG_7460Jag for hem en sväng över helgen, för att hälsa på mormor och de andra. Det blev lite snuttigt onekligen, men jag hann ändå med mycket på mina två-och-lite-till dagar tycker jag. Istället för att åka direkt till Uppsala efter att jag landat på Arlanda sent på fredagskvällen tog jag pendeln söderut och hamnade tillslut (efter att ha klantat till det på löpande band) hos Lina, Pär och Vera där en madrass väntade på mitt trötta lekamen. På sånt vis lyckades jag hinna med att umgås lite med syster och familj på lördagsförmiddagen – innan jag fortsatte mot resans mål. Frukost och fika – och det som kommer dessemellan i Stockholm, och sen middag i Uppsala. Jag och mormor hade kalas – med trerätters – löjromstoast, oxfilé och skogshallonsylt (det var det närmsta jag kom åkerbär som är mormors bästa efterrätt – och det är milsvitt emellan dem är jag rädd) – och ett glas rödvin eller två till det. Riktigt kalas alltså 🙂 Av mormor fick jag en bok – Allt om hunden – som hon letat fram ur sina gömmor. Den boken var till hjälp och ledning när mormor och morfar fick sin hund Prisse – som de hade när mamma var liten – och Prisse var världens mest väluppfostrade hund (till exempel gick han runt mattorna – istället för på dem), så den kan nog komma till god nytta i mitt hem, eftersom Whistle på sistone utvecklat sig till en riktig illbatting. Istället för att gå runt mattorna, såsom man kan förvänta sig av en bildad hund, skuttar han runt från fåtölj till fåtölj som en studsboll (eller ekorre). Nej, han får inte det, men det gör ju bara saken desto roligare.

IMG_7471

IMG_7478Efter kalaset hälsade jag på hos familjen Burström – och fick med mig en hel resväska full med kläder därifrån, IMG_7489men det är en annan historia. Hem gick jag i snöfall, vilket gjorde mig på osedvanligt gott humör, och sen snöade det hela natten. Söndag gjorde jag och Tina lunchvisit hos mormor, byggde jag en snögubbe med Signe och Idun av den lilla snö som fanns kvar på eftermiddagen (eller snötroll som Signe sakligt konstaterade – eftersom det på grund av snöbrist och allmänt dålig snögubbssnö blev en osedvanligt ful gubbe), och åt middag med mamma, Loffe, Vicky och bustrollet Kai. På måndag morgon bar det så av till Aberdeen igen – med en väska mer än vad jag haft på utvägen. Men det är en annan historia 🙂

Flyg

Så var man tillbaks pa Heathrow igen… Vad mycket tid jag spenderar på flygplatser nuförtiden.

Att korsa gränser på utgånget pass

Finn ett fel!

Finn ett fel

Tänk er panikkänslan när man står i incheckningsdisken och hör orden ”Det här passet har gått ut”. Nej, säger man, nej det går ut den 16e. ”Nej, kolla här” säger gubben bakom disken och pekar: ”13th June 13″. ”What? Nooooooo!” 13 juni – igår. Men jag är ju säker på att det går ut 16e. HELT säker. När paniken släppt halade jag upp mitt id kort ur plånboken – och mycket riktigt. Där står det 16e (och jag har bara antagit att det var detsamma för passet eftersom jag skaffade dem samtidigt). Id-kortet kan jag ju resa på – men close call. Större marginaler än dessa rekommenderas – speciellt om man bor i utlandet…

Don’t you have any English money?

London CityMorgonen den 23e maj packade jag ner väsentligheter såsom gröna klackskor och yllemamelucker i en väska och for till Golders Green vetja!London för att träffa Johanna och gå på Chelsea Flower Show. Egentligen hade jag tänkt åka tåg hela dagen, men eftersom det var billigare att flyga kom jag till London vid lunchtid istället – nästan en hel dag innan Johanna skulle dyka upp. Det gav mig tid att hitta rätt på vårt hotell och lära mig att hitta lite i kvarteren – så vi bara kunde gå raka vägen till Chelsea nästa morgon tänkte jag. Biljetterna till flower showen bokade jag i fasligt god tid skrämd av alla hot om hur snabbt de tog slut (lite överdrivna tror jag allt. Det fanns biljetter veckovis efter att jag köpt våra), boende däremot bokade jag inte lika långt i förväg. Det var ett stort misstag skulle det visa sig – efter tre dagars intensiv-surfande var vi fortfarande utan boende och Lotta var ganska desperat. Tillslut fick jag svar från ett av de B&Bs jag kontaktat – de var fullbokade tyvärr, men hade precis skaffat sig ett hotell i ett annat Golder Greenområde av London och där hade de ett rum. När man tittade på hemsidan såg det riktigt trevligt, fast lite väl långt bort – men bättre än att bo under en bro tänkte jag och bokade. (Några timmar senare fick jag svar från ett B&B precis vid Kew Gardens – tänk om man haft lite is i magen…) Hotellet låg i Golders Green, som, skulle det uppenbara sig när man kom dit, är ett av Londons judiska kvarter. Aldrig förut har jag sett så många kippor och korkskruvslockar på stan en vanlig vardag. Det var kosher också (så ingen bacon till English breakfast). Jag Croft court hotelvar lite orolig (livrädd) på tunnelbanan dit, för i ett försök att bekanta mig med området hade jag virtuellt vandrat runt lite i det med assistans av google street view – och när jag då kom fram till hotellet jag bokat fick jag en smärre chock. Det såg inte alls ut som på bilderna på hemsidan, utan som en sned och vind halvt fallfärdig träkåk från förra seklets början. Jag såg för mig mögefläckar och läckande kranar, råttor och vägglöss. Som tur var hade jag fel. Huset var lite fallfärdigt (från utsidan i alla fall), men inte alls så illa som det såg ut på google, och rummet var minst sagt spartanskt. Men det var rent i alla fall, och badrummet kändes nästan nyrenoverat. Området det låg i var dessutom väldigt fint med stora gamla hus och trädgårdar. Sålunda lugnad begav jag mig till Golders Greens stadskärna för en sen lunch innan jag införskaffade nödproviant inför morgondagen (för att överleva en dag på Chelsea Flower Show) – med plånboken full av skotska pund. När man bor i Skottland glömmer man ibland bort hur apart detta är. Man behöver bara åka till England med sina skotska pengar för att bli påmind. Första försöket att betala med dem sa de inget bakom kassan, men synade min tia med rynkade ögonbryn och bister min i flera minuter innan den fick sig en plats i kassaapparaten. Nästa gång samma sak, men nu kunde man inte hålla tyst längre: Kassaflicka: ”Vad är det här?” Lotta: ”Skotska pund”. Kf: ”Jag vet”. L: (tänker tyst för sig själv) ”Varför frågar du då?” Kf: ”Hmmm”. L: ”Det är samma valuta”. Kf: ”Jag vet”. Tystnad. Kf: ”Har du inga engelska pengar?”.

London LondonSom tur var tog mina skotska pengar slut rätt så snart, så jag slapp konstiga blickar (av den anledningen i alla fall), och efter att ha köpt en kasse nödproviant och sen såsat runt på hotellet några timmar tänkte jag att är man i London måste det ju märkas, och tog tunnelbanan till Tower Bridge, där jag först letade rätt på The The GeorgeGeorgeInn Inn – Londons enda bevarade skjutsstationsvärdshus – byggd på 1600-talet, ägd av National Trust och omskriven av Dickens (i Little Dorrit). Historiskt alltså. Där köpte jag mig en George Inn Ale och trängde mig ner bland massa kostymnissar  med min kindle och försökte insupa atmosfären. Det var lite för mycket kostymnissar för att den rätta värdshuskänslan skulle infinna sig, så när ölen var slut gick jag tillbaks till Green Dragon Court (bara en sån sak) som jag passerat tidigare, middagGreen Dragon Courtdär de hade lagat paella i stora lass vid en uteservering. Mycket frestande (trots den tiogradiga högsommarvärmen). Efter detta äventyr tog jag min halvtimmes tunnelbanefärd tillbaks till Golders Green för att invänta Johanna. Sent omsider kom hon så åkandes i en taxi. Ankomsten firades med en judisk pirog och skålande i cider- och därmed avslutas den här prologen. Bomsteräventyret kunde ta sin början!

WAC 7 i bilder

ca. 05...Så där lagom (läs inte alls) pigg 😉 på att stiga upp 04.00 för andra gången på en vecka släpade man på söndagmorgonen sitt halvsovande lekamen till solnedgång från ovanAberdeens flygplats för att flyga iväg till Amman. Jag är ytterligt tacksamt gentemot det ljushuvud som någon gång i tidernas begynnelse kom på den inspirerade idéen att slänga in några gamla bönor i brasan (och lockad av deras förföriska doft sedan slängde ned dem i sin soppskål) – stunder som denna skulle varit mycket svårare utan detta. Efter ett halvt dygn (och en fantastisk solnedgång från ovan) landade jag i alla fall i Amman, och kunde tillsammans med en hel hoper andra arkeologer och vanliga turister ställa mig i visakön – och ytterligare väntan på andra sidan passkontrollen stoppade de äntligen in oss i en WAC-buss och körde oss till Dead Sea (där busschauffören var så snäll att han släppte av mig vid Holiday Inn trots att jag var den enda som skulle dit). WACAnna och C-G väntar på prinsenEfter en alltför kort natt sömn, ha hittat Anna på hotellet, hoppat över frukosten och väntat en halvtimma på bussen som skulle ta oss till konferenscentrat – fick vi tag på C-G och skyndade in till öppningsceremonin… där vi fick sitta i två timmar och vänta på att prinsen skulle behaga dyka upp. Utan prins inget konferensöppnande tydligen – och eftersom prinsen kom när han kom ställdes förmiddagskaffet in och hela konferensen försköts en timme. Ställa in kaffet är sällan poppis – särskilt inte när folk hoppat över frukosten för att hinna i tid. Under the gracious patronage of His Majesty King Abdullah II Ibn Al Hussein och med nådigt godkännande av hans brorsa prinsen kunde så tillslut konferensen börja. Anna invigerNöjd sessionsledare (i draktopp)Så slutligen startade första dagens sista session – en timme senare än det stod i programmet – Archaeologies of ”Us” and ”Them” – Debating the Ethics and Politics of Ethnicity and Indigeniety in Archaeology and Heritage Discourse”, och dess dåligt utsövda arrangörer fick glömma bort att gäspa och börja jobba istället. Sessionen blev riktigt bra – och diskussionen fortsatte ända till åtta, fast alla nog var rätt trötta vid det laget. Det var sannerligen vi också – men jag och Anna tog i alla fall en coctail när vi kom tillbaks till hotellet – för att fira framgången.

januari 382-blg

Dagen efter tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av både sovmorgon, frukost och ett här flyter vi omkringTvå små troll...dopp i Döda Havet. Det drog ut så långe på tiden (det gick som inte att snabbdoppa sig i Döda Havet – och dessutom ville vi inte det heller) att vi missade Kristian Kristiansens key note address – men vi överlevde även denna missräkning ;). tio år yngre?paparazzibildTokiga turister som badar på vintermorgnar verkade det inte finnas alltför många av, och hotellets badvakt blev överlycklig över att ha något att göra när vi kom ner till stranden – och ägnade oss därför full uppmärksamhet – kletade in oss i föryngrande lera (Annas tjusiga tuppkamsfrisyr är hans förtjänst), försåg oss med intressant lektyr och visade sig vara en fullfjädrad paparazzi  när han lade vantarna på en kamera…

spännande läsning?

Kamel och Dött HavHär planeras workshopSålunda vederkvickta kunde vi ta oss an ännu en konferensdag – och efter fullgjort dagsverke gick vi vidare till C-Gs hotell och fortsatte workshopslaneringen över en flaska dyrt och gott (och sällsynt) jordanskt vin.

Någon som har sett den här svansens åsna?fiskkrock i jordanflodenOnsdagen var ledig dag, så den började jag och Anna med att jobba med lite ”riktigt” jobb (efter dyr frukost) – för att ägna eftermiddagen åt gratisresa till Madaba. (C-G hade åkt iväg till Petra, jag var bara lite avundsjuk på honom). Madaba – mosaikstaden. Jag hade ju varit här en gång förr – med Lina och pappa MadabaMadabaförra våren – men då tittade vi ”bara” på den berömda mosaikkartan över det heliga landet på golvet i den ortodoxa (eller en gång bysantinska) kyrkan. Den dateras till 500-talet, och ska vara den äldsta geografiska återgivningen av det heliga landet. Under den islamiska tiden har återgivningen av människor byggts bort från kartan – och många tidiga mosaiker har råkat ut för samma sak. Det är ju en fiffig sak med mosaiker – att man kan flytta om bitarna så det blir något annat. BlomkålsbilBarbieEfter arkeologisk trädgård, mosaikkarta och ett mycket meningslöst arkeologiskt museum hade vi tröttnat på historia och gav oss ut i folkvimlet (folkvimlet består av män i olika åldrar som står och hänger – utanför affärer eller på gatan. Kvinnor ser man också, men de hänger inte utan verkar alltid vara på väg – med ett tydligt mål). Fruktbilpå kaffehakVåra fåfänga försök att hitta piroger slutade med arabiskt kaffe på ett  kaffehak – befolkat bara av gubbar (i olika ålder). En Anna och en Lotta var så ovanlig syn på detta café att ägaren ville bjuda oss på kaffet – men svenska som vi är prackade vi på honom en dinar och sprang iväg till den väntande bussen – som prompt körde oss till en obligatorisk januari 557-blgturistfällamosaikmakare in action. Jag funderade länge på att köpa ett (eller ett par) mosaikbord för 40 000 – men bestämde mig istället för en kamel med korkad uppsyn. Tack vare Annas eminenta övertalningsförmåga släppte busschauffören av oss direkt på hotellet – och vi kunde gå direkt till en av hotellrestaurangerna – där det fantastiska polska husbandet ”Alive” underhöll oss (och bara oss) med stor inlevelse. Vi funderade på om de uppträdde även de kvällar restaurangen var helt tom – men kom fram till att det nog var bäst att inte veta…

husbandet

Torsdagen var vi som duktiga konferensdeltagare på sessioner från morgon till kväll – alla med den intrikata spionuppgiften att spana in folk som kanske skulle vara intressanta att ha med i vår workshop (vid konferensen slut hade vi hittat två, samt ett antal reserver). fördrink med utsikt över ett dött havAnna njuter av kvällenMen torsdagen var också dagen för den storslagna konferensmiddagen (och den var faktiskt ganska storslagen). Jag och Anna fördrinkade så långa på hotellet att vi missade bussen och var tvungna att ta en dyr taxi – men det var det värt. C-Gs hotell var middagsvärden, och där hade man dukat upp på hotellgården med lyktor och kameler, festfestligheteröppen eld, beduiner och magdansöser – och sjuttiorättersmiddag (ungefär). Som ni kanske har hört någon gång har jag problem med bufféer – och hade därför ett pinsamt matberg på min tallrik när jag tagit för mig. (Ännu mer pinsamt var det när tallriken dukades av, jag har nog aldrig lyckats sätta i mig ett helt matberg…) Maten var dock fantastiskt god, underhållningen underhållande och prinsessans (ja för så klart måste prinsessan avslutningstala på konferensen förstår ni väl) engelska mycket imponerande. När en del kallar Kristiansen för gubbebeduinorkester - med säckpipaMin största prestation, förutom att ta och sen inte äta upp ett berg av mat, var att jag lyckades kalla Kristian Kristiansen gubbe (till hans rygg, men ändå). (Egentligen sa jag bara att man inte såg magdansen för alla gubbar – och det var faktiskt sant). Han såg inte så glad ut, men C-G var helnöjd. Det var helt enkelt ett mycket bra party. Fem i elva tittade vi på klockan och insåg att vi hade missat bussen tillbaks till Holiday Inn, men tänkte att det var det värt för partyt hade just kommit igång ordentligt. Det var förstås innan vi visste att klockan elva skulle de komma att sluta spela, släcka lyktorna och slita borddukarna av bordet. Partajet stendog – och jag och Anna blev tvungen att ta en svindyr taxi (eftersom de påstod att alla sov) tillbaks till hotellet.

solnedgång

en bättre använd eftermiddagvid Döda HavetFredagsmorgon inleddes med tidiga sessioner – följt av interna ryggdunk och prisutdelningar inom WACs innersta krets – under beskådan av dess yttre… Efter lunch smet jag för att tillbringa eftermiddagen på bättre sätt. Anna hade redan smitit iväg till Petra – men C-G var en god WAC-medlem och gick på eftermiddagsmöte. Det hade varit helt meningslöst visade det sig, så jag ångrar inte mitt beslut att smita. viktiga wac-are visar varandra aktningPå kvällen var det – världens sämsta konferensparty. Jag åkte in och träffade C-G en aning tidigare, men snart insåg man att hela hotellet myllrade av WACare som letade efter festen. Den var nämligen inte vidare lätt att hitta – undangömd i ett brunt rum i källaren. Gratisfest var det – eller ja, den ingick väl i konferenspriset. På gratisfesten fick man apelsinjuice eller coca cola. Ingen mat, inga snacks – inte ens lite salta pinnar. Dött kan man beskriva det som. I alla fall de första två timmarna. allmän danshysteriSen gav folk sig den på att det skulle bli fest i alla fall och började hoppa runt som galningar på dansgolvet. Själv tyckte jag motivationen saknades (speciellt i den jättekontrast som uppstod gentemot gårdagens festligheter) och var inte jättebesviken när bussen for hem redan halv elva.

Holiday Innuppsats (och mojito)Eftersom det enda flyget till överkomligt pris lämnade Amman 02.40 hade jag en ganska meninglös sista dag i Dead Sea. Anna och C-G var båda på utflykter, så jag ägnade dagen åt att ligga på en solstol och läsa studentuppsatser, när jag inte guppade lite i döda havet, eller tog en liten simtur i den uppvärmda poolen. (De ouppvärmda poolerna hade stuganvärme, så dem kunde man knappt doppa fötterna i.

flytetyg

Så efter en hel dag av såsande stoppades vi in i en buss och skeppades iväg till flygplatsen, där vi fick sitta en Amman flygplats - mitt i nattentimme och vänta innan de släppte in oss till incheckningen. 02.40 är en riktigt äcklig tid att flyga på – man går in i någon slags zombiestadie. Antagligen var det därför jag inte märkte förrän i Paris att mitt boardingkort för Paris-Aberdeenflyget sa 15.30 och inte 10.20.fransk snö Det var snökaos i Paris nämligen. Tio timmar på Charles de Gaulle med start klockan 05.30 är inte riktigt vad man längtar efter sex timmars flygtur. Det blir inte heller bättre av att databatteriet är dött Här flygs det inte!och den enda boken man har med sig är utläst. Jag investerade sålunda i en adapter och en bok. Travels in the Scriptorium av Paul Auster visade sig vara för kort för tio timmar flygplats – trots adapter och flygplatsshoppar (Charles de Gaulle måste för övrigt vara den utan konkurrens dyraste flygplatsen i världen. En liten ynklig macka kostar 90 spänn – och då snackar vi inte ens baguette. Dessutom är den nog en av de kallaste – i alla fall när det är snö(storm om man är fransman). Inte riktigt Max Nalle - men med smurfer i alla fallNå, tänkte jag, vilket utmärkt tillfälle att försöka uppliva franskan, och gick och köpte mig Le Petit Prince. Ett par rader in insåg jag hur mycket min franska egentligen förfallit. Jag befinner mig på Max Nalle-nivå, snarare än Lille prinsen nivå – men jag framhärdade. Tillslut var klockan ändå tre, och ändå till halv fyra hävdade skyltarna att jamen här går vi ju till planet - äntligenflyget skulle avgå i tid (fast vid det laget hade man ju för länge sedan redan förstått att så inte var fallet). Nu blev det kvällerTill slut – efter att vi sett Edinburghflyget bli framflyttat på obestämd tid – bussade de i all fall ut oss till flygplanet – där vi fick sitta i över två timmar och väta på att få flyga medan skymningen föll över oss. Men tillslut fick vi i alla fall det – tack och lov, för Edinburghflyget ställdes visst in helt. Så – efter över tretton timmar på Charles de Gaulles och mer än åtta timmar senare än planerat landade vi äntligen i Aberdeen – där jag hoppade rätt in i en taxi och for hem – till mitt åtta (!) grader varma hus eftersom pannan visst slutat samarbeta. Välkommen hem! Ibland är man gladare än annars för att man föll till föga och köpte sig en varmvattenflaska – för utan den hade jag antagligen frusit ihjäl. Det är inte varje dag man går och lägger sig med mössa (och flanellpyjamas, sockar, tjocktröja och en extra yllefilt ovanpå duntäcket), och tur är väl det. Men det är ändå skönt att vara hemma!

Skottland - hur mysigt som helst!

Hemma!

Äntligen hemma efter lite över tretton timmar på Paris flygplats varav de sista två i planet väntande på att få lyfta. 27 timmar tog det från att jag lämnade hotellet i Döda Havet till jag kom innanför dörren i Aberdeen. Fy 17! Mitt hus var som ett kylskåp (bokstavligen), jag har fortfarande inte tagit av mig kappan. Pannan verkar ha dummat ihop, för det är inställt på att vara 11 grader när jag är borta, och nu var det åtta. Dessutom hände ingenting när jag ändrade temperaturen, så jag var tvungen att gå och pilla på den innan den suckade igång, och det blinkar en röd lampa. Det kan ju inte vara bra. Jag får ringa imorgon och be någon komma över och titta. Innan dess måste jag städa bara, för mitt hus ser ut som ett veritabelt sjöslag spelats ut i det. Lite mindre blött bara. Dessutom måste jag ju jobba imorgon – alla scheman ska bli klara. Suck och stön – det är ganska stor skillnad mellan att komma hem elva på förmiddagen eller åtta på kvällen. Men jag är hemma i alla fall! Ryktet sa att Edinburghflyget som skulle gått samtidigt blev inställt i slutändan…

Fastsnöad i Paris…

Jahaja, så var man i Paris (eller Charles De Gaulle för att vara exakt). Frågan är hur länge, eftersom det snöar i Paris. Mitt 10.10-plan är inställt och jag är ombokad till 15.30. Man kan ju hoppas att det kommer att gå – men det snöar ju fortfarande. Om jag inte varit så ”smart” att jag packat ner kappan i min incheckade väska hade jag åkt in till Paris. Nio timmar (and counting?) på flygplatsen känns så där lagom roligt – speciellt när man började flyga 02.40. Men å andra sidan, vad kan man göra en söndag i Paris? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt, och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles…

« Older entries