Karen’s Baby Shower

Förra lördagen ordnade vi (Kate och jag) en baby shower för Karens och Oskars baby som ska komma i april. Kate gjorde tårta och gurksnittar enligt recept från Buckingham Palace, och jag tog på mig att baka kakor. Barn-tema = djurkakor tänkte jag. Jag hade nämligen sett bild på såna hemskt söta igelkottekakor som jag ville passa på att göra. Och där gick det överstyr. För jag kom på att jag ju måste använda mina pepparkaksformar – så då gjorde jag sugar cookies, och sen hittade jag en bild på cupcakes som var så himla supersöta, och i slutändan kunde jag inte bestämma mig för vilken slags igelkottar jag skulle göra så det blev både finska pinnar och short bread, och det var så det begav sig när jag bakade halva natten…

Finska pinnar, kan man konstatera så här i efterhand, blir betydligt bättre igelkottar än short bread. Short breaden flöt ut i ugnen så igelkottarna blev jätteplatta…

Men de blev ju rätt söta ändå (fast de såg lite överkörda ut).

Sen bakade jag 30 miljoner sugar cookies. Jag hade varken gjort short bread eller sugar cookies förut – men slogs av hur likartade recepten var. I stort sett bara ett ägg som skiljer…

Cup cakes har aldrig varit en favorit, men eftersom de här regnbågskakorna var så söta… Första gången jag gjort cup cakes också och inte förrän nu har jag insett HUR onyttiga de är. Den där frostingen är alltså BARA smör och socker. Det visste ni väl antagligen redan, men för mig var det lite av en chock…

IMG_4886

Så gjorde jag en vikingababy till tårtan som Kate hade lagat. (Karen forskar på vikingar och Oskar är islänning , så vikingatema var givet (Karen pratar till och med om sin baby som Viking-baby).

IMG_4906

Ja, och kaninbröd.

IMG_4888

Och sen var det fest 🙂

IMG_4887

IMG_4896

Karen, babyn och Stella

Läs hela inlägget här »

Annonser

(förra) Årets pepparkakshus

Det har ju blivit en tradition att jag och Kate knåpar ihop ett pepparkakshus inför mitt likaledes traditionella Lucia-party. I år vill vi göra ett sagoslott, och när vi googlade pepparkaksslott för inspiration hittade vi ett med ritningar! I vanliga fall designar jag mallarna själv, men nu slapp jag! Fint var det dessutom! Riktigt sagoslott:

Tesco-Dec14-XmasGingerbread-9498-Castle-LHC-2f1c1170-b36a-4178-af45-3f3979c1cb7d-0-1400x919

Vårt skulle visserligen bli ännu finare – för Kate hade hittat att man kan göra blyglasfönster av krossade hårda karameller – och det fungerade jättebra! (Värsta supertipset – prova det för 17!).

IMG_2889Förtisjutton bitar senare hade vi bakat oss igenom alla mallar (och närapå två flaskor vin) och insåg att något dekorerande skulle det inte bli tal om den kvällen… Det hanns inte någon annan kväll heller, så istället blev pepparkakshuset till festunderhållning (julpyssel) för mina julgäster. De gick in för dekorerandet med liv och lust, speciellt Jeff, och dekoren antog en mycket eklektisk karaktär.

Dagen efter  satte jag ihop det, men jag måste säga att resultatet blev helt annat än det på bilden. Det hjälpte inte att mallarna faktiskt inte passade – eller att det ingenstans upplystes om att vindbron skulle stå en rejäl nivå lägre än resten av slottet – det fick man liksom inse själv när man kom till att bron… snett, vint och improviserat… Glasstrutstaken på tornen kändes som ett genidrag när vi kom på det, men på något vis blev effekten lite mer b än jag sett för mig. Kanske hade det blivit bättre om med dekor… I slutändan kan man nog enkelt sammanfatta resultatet med ett ord – skitfult! (Fast fönstren är fortfarande bättre!)

Det ser ju inte alls ut som på bilden...

Det ser ju inte alls ut som på bilden…

Skitfult, fast originellt! Baksidan av slottet är egenhändigt designad av Jeff – ett kubistiskt självporträtt och en snögubbe som… röker en cigarett, enligt utsago.

Jomenvisst

Jomenvisst

Snyggt men inte pråligt, liksom.

IMG_2928

Om gravlax

Jag är i Alaska, och då kan man ju tro att mitt enstaka inlägg skulle handla om arkeologi, men det ägnar jag mig så mycket åt just nu att jag inte orkar beskriva det. Det här inlägget handlar om lax. Gravlax närmare bestämt.

Så här: på senaste tiden har det fångats en massa lax för Edouards forskning, och det betyder att vi har en massa lax att äta. Igår gjorde Cheryl (vår lägerkock) lox. Vaddå lox, undrade jag, vad är det för något? Jo, lox är när man saltar lax liksom – jaha gravlax? sa jag, Nä, vad är det? sa amerikanerna, lox är judiskt tror jag. Aldrig i livet sa jag, det heter lax och är svenskt. Men detta upprörande påstående förbryllade mig; varför tror amerikaner att gravlax heter lox och är en judisk maträtt? Resten av världen (i alla fall UK) vet att det heter gravlax och är skandinaviskt.

Vem bryr sig? tänker ni kanske nu, men alltså: finns det något mer svenskt än gravlax (och sill då)? Dessutom är det den enda maträtt som smugit sig ut ur Fattigsverige och gjort världen. Min morfar hade en speciell sten i skafferiet för gravlax. Ni fattar, det är viktigt.

Efter lite google-forskning har jag jag kommit fram till följande: Amerikaner tror att gravlax heter lox och kommer från den judiska(?) medeltida traditionen att röka fisk. De tror också att gravlax (eller lox då) är något som ätes på bagel med färskost. Detta är uppenbarligen en New-Yorkisk uppfinning, och sålunda en fullkomligt amerikansk tradition. Min hypotes är att eftersom bageln, som alla vet, är ett judiskt bakverk – är gravlax också, som alla vet, en judisk fisk. De flesta amerikanska sidor hävdar judiskt ursprung för gravlaxen, några få nämner Skandinavien. Det verkar  också råda stor förvirring kring gravad, rimmad och rökt lax – flertalet sidor poängterar att äkta lox faktiskt är gravad. Inte nog med att gravlax är judisk förresten – den är amerikansk-judisk. Så här gick det tydligen till när gravlaxen ”uppfanns”:

”Herring continued to be extremely popular among Jews in the New World (at least for another generation or two), but now it was supplemented by salmon, which in the United States was comparatively cheap and plentiful. In those days all salmon were caught in the wild and then shipped from the place of capture by train. Refrigeration, of course, had not yet been invented, and so the salmon were packed in salt to preserve them during the long train ride. This heavily salted salmon — known in Yiddish as lox, from the German word for salmon, Lachs — remained pretty much the only game in town until the 1940s, when the advent of large-scale refrigeration rendered salting unnecessary, thus paving the way for the introduction of smoked salmon”.

Insaltad fisk var visst också ett nytt påfund… Detta skedde för övrigt efter att judarna emigrerat från medeltidens Tyskland till Östeuropa och tagit traditionen av rökt och saltad fisk med sig. Innan de kom över till USA med sin fiskrökningstradition etablerade de lite rökning i väst också, tex i London 1905. (Här måste jag bara inflika att det inte är rökt fisk som judisk tradition jag driver med i den här historien, utan amerikansk historieskrivning (på nätet) som sådan).

Lite fortsatt googling ger detta vid handa:

Origin of LOX: Yiddish laks, from Middle High German lahs salmon, from Old High German; akin to Old Englishleax salmon. First Known Use: 1939 (Enligt Merriam-Webster Dictionary)

First known use 1939, alltså – och så var det med den saken.

Så dags för lite svensk mathistoria. Den Svenska gravlaxen spårar också sitt ursprung till medeltiden:

”Åtminstone sedan 1300-talet har man i norra Skandinavien grävt ner laxar i jorden, eftersom man inte kunde ta med sig hela fångsten hem till gården direkt. Laxarna tillfördes endast lite av det dyrbara saltet och grävdes ner för att bevaras genom jäsning – samma process som surströmmingen genomgår”.

Surlax är förvisso inte detsamma som gravlax, och när gravlaxtraditionen tog över vet man inte riktigt: ”Vår nutida gravade lax tillagas genom att socker och salt sätter igång en så kallad autolysprocess, en sönderdelning av cellerna med hjälp av fiskens enzymer. Exakt när den moderna gravlaxen avlöste surlaxen vet man inte. De existerade säkert parallellt åtminstone under 1600- och 1700-talen”.

Även gravlaxsås har en lång historia: ”Redan på 1600-talet finns noteringar om att man åt saltsöt lax tillsammans med en sås gjord på senap, olja och ättika”. Det är längre historia än vad USA har, det.

Surmjölk

Gissa vad det här är?:

IMG_7524

Vaddå, det ser ju bara ut som fil, tänker du kanske nu. EXAKT! men inte ‘bara’ fil, utan fil! Skotsk fil!!!!!!!! Eller jag menar svensk fil gjort på skotsk mjölk. Fil som jag har gjort själv. Henke har researchart och funnit fram hemligheten med hemmagjord fil. IMG_7517IMG_7520Det är hur lätt som helst, visade sig, allt man behöver är – fil! En dl svensk fil av valfri smak, Henke delade med sig av sin hemmagjorda med bas i någon norrlandsfil, en l mjölk sjuds på 90 grader i fem minuter och får därefter kallna till rumstemperatur. När mjölken har nått rumstemperatur häller man i sin lilla snutt fimjölk, blandar om och låter fil-mjölken stå i 20 timmar i rumstemperatur. Och så har man filmjölk. Jag kan inte beskriva hur mycket denna upptäckt har förbättrat livet i Skottland. Det enda som något grumlar lyckan är att jag levt över fyra år utan fil – när det var så här lätt!

Fika!

Jag har hittat ett svenskt café i Stockbridge! Det heter Peter’s Yard och säljer rågbröd, kanelbullar, lingonglass och lunchmackor på hembakt bröd med svenskt utseende (alltså brie-salami och inte tonfisk-majonnäs & majsröra). Till och med kaffet smakar svenskt (jag vet inte om det är bra eller dåligt 😉 )! Jag räknar med att de kommer sälja lussekatter till jul! Tyvärr har de svenska priser också, men det får det vara värt. Nu tänker jag gå dit i förhoppning att jag kan läsa klart boken om Novgorod som jag ska recensera för Medieval Archaeology över en kopp kaffe och en kanelbulle, eller kanske en kardemummabulle, eller möjligtvis en sockerkringla…

Woodland edition (müsli)

Ja, det var den där kategorin ”mat man kommer minnas” igen, för inte visste jag att limited edition var så limited. Innan jag hann tillbaks till sainsbury’s för att hamstra ett lager fläder och svartvinbärsmüsli hade den försvunnit från hyllorna. Istället har en ny limited edition müsli dykt upp – den här gången med woodland-smak – körsbär och bär (som krusbärskräm och kräm och annan kräm ungefär 😉 ). Jag förmodar att det ska vara mera höstligt. Får se om det stämmer vid frukost imorgon 🙂

Fläder och svartvinbärsmüsli

Jag har gjort värsta fyndet: svarta vinbärs och flädermüsli, det är som att det skulle vara gjort för mig ju! Tyvärr är det ”limited edition” (limited edition müsli, hahaha – undrar om jag kan sälja det vidare på samlarmarknaden?) men man får väl njuta så länge det varar… (Det här inlägget blir därför rubricerat under ”Mat man minns” såsom varande ”mat man kommer minnas”. Jag expanderar kategorin :))

Barnsligt fina sommardagar

Ryktet säger att kallfronten är på väg norrifrån, och dagens gråa skyar vittnar väl om att det är sant, men fram tills nu har det ju varit helt otroligt sommarväder! Och det är bara maj. Det är tydligt att vädret lockar fram de bansliga initiativen; i fredags satte grannbarnen till mamma och pappa upp ett saftstånd där man för en billig penning fick sig ett glas saft och tre små salta kex. Sin krona stoppade de i en liten plastpåse. När påsen blev full, förklarade de för mig, skulle de ge pengarna till fattiga barn. Ett så lovvärd initiativ att de fick en krona till :). Solvärmen väckte barndomen till liv även hos mig och Carin, så när vi kom hem efter gårdagens simtur kunde vi inte låta bli att göra glassdrinkar av det slaget som mamma brukade göra när vi var små. Jag hade för mig att de bestod av apelsinjuice, sockerdricka och glass, och enligt Carin smakade det precis som hon kom ihåg, så det måste ju varit rätt. Barnsligt enkelt och barnsligt gott!

Fiskgratäng

I fredags försökte jag mig på ett nytt matminne; fiskgratäng. Mamma brukade göra fiskgratäng till oss ibland när vi vad små. Vad jag minns tyckte jag inte så himla mycket om mammas fiskgratäng. Däremot älskade jag den där frysta färdigfiskgratängen som man också fick ibland (otacksamma unge!). Men barn vet ju ingenting om sådana saker som mat, och hemgjord fiskgratäng måste ju vara bland det lyxigaste som finns tänkte jag. Mammas fiskgratängsrecept har jag inte, och inte kommer jag ihåg vad hon brukade ha i den heller, så jag vände mig än en gång till nätet där jag hittade en gratäng som innehöll både spenat, citron och vitt vin. Måste ju vara en vinnare tänkte jag och satte igång. Alltså, fiskgratäng är jätteomständigt att göra, och det tar jättelång tid. Märkte jag. (Verkligt otacksamma unge, stackars mamma! Om du någon gång gör fiskgratäng någon mer gång lovar jag att uppskatta den till fullo!) Man börjar liksom från potatis och fisk som ska bli en jättefint gräddad liten gratäng. (Klart det tar tid tänker ni, men jag är nu inte så smart och åt därför middag vid elvasnåret i fredags…) Fiskgratäng kräver också en del pyssel. En del saker har man naturlig talang för. Till min stora sorg kan jag meddela att spritsa potatistoppar inte är en sån sak för mig del. Det hjälpte kanske inte heller att jag har en sån sprits som är till för att dekorera pepparkakshus. Potatismos är, trots idogt stompande, lite mer tungspritsat än kristyr, och så är det bara. Dessutom hasar potatistoppar ner i formen och snor fiskens plats om man inte bygger upp dem på rätt sätt. Sedan jag gett upp ambitionen att få dem snygga gick det bättre, speciellt efter att jag kom på att man kunde trycka ner spenat i botten på formen som potatistoppshasstoppare. Inte så elegant kanske, but it got the job done. Såsen blev alldeles för mycket och för rinnig och svämmade över i ugnen, potatistopparna blev för toppiga och brända i kanten långt innan fisken ens blivit varm – men slutresultatet blev ändå (tillslut) väldigt gott. Så gott att det nästan var värt besväret. Men jag är stum av beundran över alla mammor (t.ex. min) som ger sig på det här projektet för att föda sina otacksamma telningar…

Äng(l)amat

Ikväll blev det till slut ängamat till middag – tillagat enligt ett nätrecept från några som hette ”husmödrarna”. Det lät ju förtroendeingivande tyckte jag – måste bli rätt då ju. Det konstigaste med receptet var att man sist av allt skulle hälla i en äggula utrörd i grädde i soppan – men det känns ju helt genuint och Kulla-Gulla-aktigt, så jag är mycket nöjd med mitt husmodersjag (på den punkten i alla fall, men man får väl vara glad för det lilla…). Jag råkade gå förbi billig sparris och ärtor i affären, så jag slängde i dem som en liten sopp-bounus. Jag vet inte om det var deras fel, eller om det bara var det att jag tog i i överkant av allt, men soppspadet var inte ens i närheten av att täcka grönsakerna när jag lydde receptet, så jag hällde i lite extra vatten. Trots det blev det en ganska så grönsakstät soppa. Hade det inte varit för att det som var mellan grönsakerna var rätt rinnigt (inte alls så krämigt som jag kommer ihåg det från min barndoms påssoppor på trangiakök), hade man nästan kunnat kalla det stuvning. Nåja, ganska god blev den i alla fall, och känns väldigt nyttig – som att gnaga sig igenom en grönsaksdisk ungefär ;). (En sak som jag vet med säkerhet är i alla fall att om det går åt skrutten med arkeologin ska jag inte satsa på att bli matfotograf. Saknar helt uppenbart talangen…) Som soppa får det godkänd, som återupplivad campingsemestermåltid är jag inte övertygad. Det är liksom som något saknas…

« Older entries