Vilken tur att det inte finns några patriarkala strukturer

Harvey Weinstein, producenten bakom otaliga mängder succéfilmer, är skandalen som skakar Hollywood. Efter de första anklagelserna om sexuellt ofredande stiger skådespelerska efter skådespelerska fram och vittnar om liknande erfarenheter. The ‘grand ladies of film’ fördömer hans agerande (förutom Ben Affleck, Paul Feig och Colin Firth är det manliga Hollywood märkligt tyst). Efter decennia av utnyttjande av unga kvinnor har fasaden fallit – Weinstein har fått sparken från sitt eget företag. Weinstein ber om ursäkt för sitt uppförande, men anser själv att han aldrig tvingat sig på kvinnor:

“Any allegations of non-consensual sex are unequivocally denied by Mr Weinstein,” a spokeswoman told the New Yorker, adding that he never retaliated against women who refused his sexual advances. “Mr Weinstein obviously can’t speak to anonymous allegations, but with respect to any women who have made allegations on the record, Mr Weinstein believes that all of these relationships were consensual.”

Det värsta är att det förmodligen är alldeles sant, Harvey Weinstein har inget som helst begrepp om att han tvingat sig på kvinnor mot deras vilja. I hans huvud handlar det säkerligen om ‘erövringar’ och att ‘vinna över’ motsträviga flickor (för det verkar vara unga kvinnor han siktat in sig på). Detta ursäktar inte på något vis hans vidriga agerande, men vittnar mycket tydligt om konsekvenserna av en (icke-existerande tydligen) patriarkal tankestruktur som inte inser att koncepten ‘sexuell erövring’ och ‘samtycke’ är oförenliga. Och hur ska man kunna förstå det när man i film efter film matas med ‘romantiska’ episoder som den här trevliga våldtäktsscenen ur Blade runner (vi såg just om den inför den nya filmen) – ‘Love scene’ som den kallas på Youtube?

Som Harvey och många med honom misstänker, vet kvinnor sällan vad de vill när det kommer till sex och romantik, och drömmer i hemlighet om en stark man som kan få dem på rygg och övervinna deras motstånd. Ett nej är inte ett nej förrän det skriks ut med ett knä i skrevet. Tänk på det.

Annonser

Om kyrkofrid

sd (inte ens i början på en mening förtjänar de stora bokstäver) gjorde något av en flopp i kyrkovalet. Skönt – men det är inte vad det här inlägget ska handla om – utan kyrkofrid.

Jag läste en debattartikel – efter polisens ingripande mot – och bortförande av 16 papperslösa flyktingar från – ett läger anordnat av svenska kyrkan. Kritiken som detta möttes av fick Alice Teodorescu känna sig tvungen att kommentera, och peka ut att kyrkan faktiskt inte står över lagen. Om det nu var någon som trodde det. Detta hävdas också av Csaba Perlenberg, som också kommer med det någorlunda bakvända (men inte alltför ovanliga) argumentet att det faktiskt är mer humant att skicka tillbaks personer som fått avslag på sin asylansökan än att på andra sätt försöka stödja dem i Sverige – för deras egen skull. Gränspolisen försvarar sig med att det inte finns några fredade zoner i Sverige (no-go zoner däremot finns det gott om som alla vet). Ja, den där sista parantesen kanske var barnslig, men jag tycker på något vis att hela debattklimatet i Sverige just nu sammanfattas när man gör så (se Carl-Henric Grenholms, professor emeritus i etik, inlägg i debatten). Det är så kallt, så hjärtlöst, så inhumant i Sverige. Det är klart som korvspad att det enligt lagen inte finns några fredade zoner i Sverige, det har vi alltid vetat. Det var väl ingen som på riktigt trodde att kyrkofrid är en lagstiftad term? Vi vet att nunnorna på Alsike kloster egentligen bryter mot lagen när de skyddar flyktingfamiljerna som bor där. Men det är ju också på något vis poängen – vi, som samhälle, låter dem göra det, för att det på något plan är moraliskt rätt – även om det är lagligt fel. En liten bubbla av moraliskt mod och humanitet som litegrann lyser upp vår annars så mörka politiska vardag. För mig, som inte alls är troende, har det väldigt lite med kyrkans presumtiva makt att göra, men desto mer med humanism. 50 000 papperslösa finns det i Sverige skriver Perlenberg – systemkollaps (minst!) om goda samariter (även detta är något av ett skällsord nuförtiden) ser till alla dessa göms undan lagens långa arm! Men är det verkligen ett seriöst argument för att inte respektera kyrkofriden? Hur många flyktingar skyddas av svenska kyrkan och andra kyrkliga institutioner? Några hundra kanske. Är några hundra flyktingar verkligen ett så stort problem för vår utlänningslagstiftning? Kan det inte få finnas några skyddade platser? Andrum även för de som lever med ständig ångest och rädsla, inte bara för svenska statenÄr det verkligen värt att bryta mot något som varit praktisk, om inte laglig, rätt i generationer? Vad säger det om vår samtid? Att polisen – i praktiken, men i förlängningen är det samhället – inte längre accepterar detta ser jag som ett mycket större problem för vårt samhälle i stort, än att några få personer i kris (tillfälligt) kommer undan lagen.

Jag skäms över mitt land

Ja, så är det. Jag skäms över Sverige och över att vara svensk – och det finns inga tendenser som tyder på att jag kan få släppa skammen. Det sätt vi som land nu behandlar flyktingar på är ovärdigt för ett rikt välfungerande samhälle. Vad som gör det ännu värre är att det på något vis försvaras i demokrati – svenska folket står bakom vad som nu händer, hävdas det, vi hade kommit till en ohållbar punkt – systemkollaps…. Låt oss vara tydliga. Systemet har inte kollapsat – hade aldrig kollapsat. Det var lite ansträngt där när regeringen gick in med sin nya linje – men kollapsat hade det inte… Men varför var Sverige tvunget att gå från det bästa landet i Europa till att bli det sämsta landet i Europa??? Varför har landet lagom helt plötsligt blivit extremist? För övrigt – i vilken demokratisk process beslutade vi gemensamt att bli Europas sämsta land? SD vann inte valet!!! Det parti jag röstade på vann förvisso inte valet, men ett annat parti gjorde det, ett parti som inte alls gått till vals på hårda linjer mot flyktingar och deportering av barn till krigshärjade länder. Inte bara så – TVÅ partier som INTE gick till vals på de linjerna blev ENSAMMA (inte tillsammans, ensamma) större än det parti som gjorde det. Så varför har hela Sveriges politik plötsligt lagt sig platt för de som gapar högst? De som inte sticker under stol med att de föraktar demokrati och ser framemot när de själva kan kontrollera polismakten och pressen. DE SOM TROTS SIN EGEN FÖRNEKELSE HAR RÖTTER RÄTT NER I EN IDEOLOGI SOM DÖDADE ÖVER SEX MILJONER MÄNNISKOR OCH STÅR FÖR DET. Jag står inte bakom dem. Jag står inte bakom beslut att skicka tillbaks människor till krig. Jag står inte bakom att använda rättsosäkra processer baserade på, ENLIGT EXPERTER, vetenskapligt dubiösa metoder för att kunna bli av med tidigt utvecklade ungdomar. Och jag är inte ensam. I alla fall var jag det inte i senaste valet. Faktiskt stod en majoritet av svenska folket med mig. Jag önskar att våra rön för vinden till politiker kunde komma ihåg det.

uk election

Idag går Storbritannien till val efter den väldigt korta kampanj som utspelat sig sedan May utlyste valet. Då såg det ut som Tories skulle vinna lika stort som på Thatchers tid, men senaste veckorna har det politiska landskapet ändrats rejält och Labour har hämtat in. Detta till trots verkar det i de senaste opinionsmätningarna som det blir ännu en Tory-seger, om än inte lika stor. Theresa May har gjort sig mäkta impopulär under kampanjen, bland annat genom sin vägran att delta i TV-sända debatter. Bara dagar före valet skakas så landet av ännu ett terrordåd i London. Hur detta egentligen påverkar valet är svårt att säga, men det gav Theresa May en sista möjlighet att visa sig som en stark och rak ledare, en som till och med inte drar sig för att formulera om mänskliga rättigheter för att bekämpa terrorn. (Givetvis har hon också mött kritik i detta uttalande.) Brexit och terror har varit ledande teman in den politiska pajkastningen, och förmågan att vara en stark ledare i tider av kris har tagit orimligt stort utrymme i ljuset av nedgången sjukvård och skola… Men det är väl så världen ser ut idag. Om en tio-tolv timmar vet vi.

Världens mäktigaste pajas

Trump. Det finns liksom ingenting gott att säga om den mannen. Det upphör inte att förvåna mig hur USA kunde välja denna uppstoppade, uppblåsta, urkorkade, onda pajas till president. Han är så fullproppad av sin egen fullkomlighet att han inte ens klarar av att reflektera – kanske, kanske om jag får så mycket negativ press är det något fel i min framtoning? Nej då, inte Trump inte, han är störst, bäst och vackrast, därom kan ingen tvivla. Så länge man kan tränga sig längst fram till podiet med kraft behöver man varken kompetens eller intelligens, och läsa på är bara slöseri med tid….

Djupet av Trumps barnslighet summeras i hans handslag. Bara suck!

Sen kom covfefe…. Vilken normal människa som helst hade sagt ‘oj hoppsan, ja, så kan det gå när man twittrar mitt i natten’… men inte Trump inte. Trump kan nämligen inte göra fel. Han är ungefär som Gud. Ofelbar. Och figuren Tump blir bara löjligare och löjligare…

18767931_1372974809449393_7919352703087514764_n

Trump vill inte gå i världens ledband. Trump vet bäst. Och det viktigaste av allt är att ingen skrattar. Urbota korkad självfullkomlighet med mindervärdeskomplex – Kan en världsledare bli mycket farligare än så?

The Utter UK Madness II*

*Klicka här för att läsa I

Förra tisdagen gick Theresa May helt oväntat ut med att det ska hållas val redan den 8e juni. Detta efter att hon upprepade gånger sagt att valet inte kommer att tidigareläggas. Anledningen är Brexit, och att oppositionspartierna bråkar (tack oppositionspartier!), och inte verkar vilja följa Mays hårda linje. Den andra anledningen är att opinionsmätningar visar att Tories skulle vinna (?!) jordskredsseger, efter att luften helt gått ur labour. Knappt innan denna chocknyhet landat gick Theresa May sen ut och sa att inga TV-sända partiledardebatter kommer att hållas innan valet (!!), vilket ju givetvis minskar oppositionspartiernas möjligheter att på knappa två månader nå ut med sitt budskap.

Det otrevligaste av allt är dock stämningen i retoriken. I söndagens The Telegraph (The Sunday Telegraph 23 April) kunde man läsa hur Torys kampanjchef gått ut och sagt att Lavourledaren Jeremy Corbyn utgör ett hot mot rikets säkerhet, eftersom han inte är kapabel att ta de ‘svåra beslut’ som är nödvändiga efter en potentiell terrorattack. Sir Patrick McLoughlin hävdar att det är ”blindlingly obvious” att befolkningen skulle vara bättre skyddad under Theresa May. Corbyn är inte en lämplig ledare i tider av krig (är vi i krig?), eftersom han bland annat är emot kärnvapen, och sagt att han inte skulle ‘trycka på knappen’ om han var premiärminister. Theresa May, å andra sidan, är ‘stark och stabil’. En riktig järnlady alltså… (Torys verkar också gå mot sin största seger sedan Margaret Thatchers dagar…).

Så, nu lever vi i en värld där en försäkran att inte använda kärnvapen ses som ett tecken på svaghet. Jag känner mig inte trygg i den världen 😦

 

Dagens Boktips: A Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Jag har just avslutat The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood (Hur jag kan ha missat Margaret Atwoods böcker övergår mitt förstånd!!! De är helt otroligt bra, och hennes språk och sätt att skriva är fullkomligt briljant. Men det är ju tur att man fortfarande har upptäckter kvar att göra vid fullvuxen ålder, och har du som jag avfärdad Atwood av dunkla (och fullkomligt ogrundade) skäl, måste du genast sätta tänderna i henne du med!!!), och måste genast rekommendera den. Men mår lite dåligt efter att ha lagt ifrån sig den, men åh vad bra den är! Varför mår man dåligt då? För att den är så hemsk, sann och aktuell – trots att den skrevs 1985.

Den utspelar sig i ett framtida USA där fundamentalistiska kristna (män) har skapat ett samhälle som reducerat kvinnor till kropp och funktion. Bokens berätterska, Offred, är handmaid (i den svenska översättningen tjänarinna, men jag tycker inte det fångar in betydelsen helt) i en hög kommendant (någon slags regeringsrepresentant)s hushåll. Hennes roll är att bli befruktad och föda fram ett barn till den banlösa mannen och hans hustru. Hon är ett käril för deras barn, inget mer.

Image result for the handmaid's tale

Det absolut mest otäcka är att historien känns så sann, som en slags skev spegel till vår tid, bara två steg framåt från det värsta politiska scenariot. Det börjar med ‘ja till livet’-lagar och porrförbud, för att värna liv och respektera kvinnor, och slutar med en militärkupp för att ‘skydda befolkningen från terror’. Vägen till den totalitära staten läggs av inbillade hot utifrån och folks rädsla. Ingen protesterar.

Related image

Parallellerna till utvecklingen i dagens USA, där abortförbud och konservativa värderingar vinner mark, och till och med blir slagord för en lyhörd populistisk president har dragits från flera håll, och den känns inte långsökt i ljuset av ja-till-livet-lagstiftningens konsekvenser, och den skrämselretorik som växer sig allt starkare i amerikansk såväl som Europeisk politik. Och i Sverige ekar de konservativa tankebanorna i Ellinor Grimmarks kamp för att religiös övertygelse ska väga tyngre än kvinnliga rättigheter.

Atwoods roman har gestaltats i teater, film, opera, balett… och imorgon har det första avsnittet av The Handmaids Tale premiär på Hulu(??). Recensionen i New York Times beskriver den som ”unflinching, vital and scary as hell”, och det sammanfattar också boken väldigt väl tycker jag. Jag ser fram emot att se serien, läs boken först för all del! Det är den värd!

Legs-it

Härom veckan slängde Daily Mail up en härlig förstasides-rubrik där de lite lättsamt rapporterade från mötet mellan Teresa May och Nicola Sturgeon, Storbritanniens två mäktigaste politiker, där Brexit och Skottlands framtid diskuterades. Daily Mail valde att fokusera på väsentligheterna: “Never mind Brexit, who won Legs-it!”. Daily Mail är nu inte direkt känd för att vara den mest seriösa av blaskor, men den här gången gick de till sin egen förvåning för långt och fick ta emot massiv kritik från alla håll. ”Sexistiskt!” skrek kritikerna, ”Inte alls”, tyckte Daily Mail och la till den kvinnliga reporterns namn under rubriken, för ingenting skrivet av en kvinna kan ju vara sexistiskt (dessutom kan man passa på att låta den kvinnliga reportern bära oket för sitt dåliga omdöme). När kritiken trots detta inte tystnade menade Daily Mail att folk skulle skaffa sig ett liv, dessutom har det hänt att de kommenterat manliga politikers ben, och dessutom har folk ingen humor. The Pool publicerade en utmärkt kommentar till detta.

Nå, så är det att vara en kvinna i offentlighetens ljus. Man får tåla lite sexism helt enkelt, även om man, som May och Sturgeon, uppträder och klär sig helt korrekt. Tänk vilket ramaskri det blivit om May kommit till mötet i jeans… Så här är det också att vara kvinna utanför offentlighetens ljus – och om man av misstag skulle träda in i ljuset är det fritt fram att kommentera. Min upplevelse av detsamma är från när jag 2014 hamnade på framsidan av British Archaeology. Just den där dagen då jag hittade masken hade jag på mig en Manchester City (fotbollslaget alltså)-t-shirt. Av den anledningen blev jag en ‘tråd’ på Man Citys fanclubs diskussionsforum, Bluemoon:

Screen Shot 2017-04-07 at 13.46.56

Efter ungefär fyra kommentarer dyker den förste humorpellen upp:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.27.36

Skoj alltså. Humor. Det fortsätter:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.25.45.png

Hahahaha, skoj ju, jag håller ju en mask ju, och är blond (även om man inte kan vara riktigt säker på vilket kön jag tillhör), ni fattar….

Men sen är det någon som tycker de andra är lite väl taskiga, så han (ja jag förutsätter att alla de här pellarna identifierar sig som han) googlar lite och hittar mitt twitterkonto. Screenshot, och sen får tjejen lite manligt stöd.

Screen Shot 2017-04-07 at 14.06.32

Skönt, eller hur:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.22.16

Rakt på sak:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.09.41

Hurra! Mitt självförtroende som kvinna är återställt!

Men sen är det en del som säger ifrån på riktigt också:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.11.34

Och en och annan som faktiskt svarar på det vis den som skapade posten hade tänkt sig:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.24.07

Det här är nu en västanfläkt i jämförelse med vad många får utstå, men trots detta blev jag rätt skakad när jag av misstag råkade hitta den här tråden 2014. Jag kände mig väldigt obehagligt berörd, som att mitt privata jag hade blivit invaderat, kränkt. Den där framsidan var något som jag var stolt över, att jag i mitt yrke, gjort ett litet, litet avtryck medierna… men efter den där tråden kändes det liksom lite sunkigt, och förment.

Det är inte humor, och det är inte skoj, att det här är sånt man måste räkna med om man som kvinna råkar synas lite för mycket!

Ett självständigt Skottland?

I måndags kungjorde Nicola Sturgeon att hon kommer att be det skotska parlamentet att godkänna ett förslag om en ny folkomröstning om att lämna unionen – den brittiska. Den brittiska regeringens hårda linje gentemot brexit, och Theresa Mays fullkomliga ovilja att diskutera, eller ens lyssna på, Skottlands behov har tvingat fram beslutet, menar hon, och i vad man sett av förhandlingarna hitintills har  hon helt rätt. Skottland röstade med överväldigande (68-32) majoritet för att stanna i EU, men Theresa May har genomgående ignorerat Skottlands, och även Nordirlands, ställningstagande med sin hårda linje gentemot ett EU utträde. May driver UK mot ett fullt utanförskap – utanför EUs inre marknad, och utan några överenskommelser, och har inte brytt sig om att konsultera de andra nationernas regeringar. Det finns ingen enighet i det förenade kungadömet, och det finns heller inga garantier att det bästa beslutet är att stanna i union. Mays nedlåtande attityd (hon har bland annat i en debatt sagt till Sturgeon att politik ”is not a game”) understryker alla argument som underbygger självständighetsdebatten; Westminsters fullkomliga ointresse för Skottlands behov och ställningstaganden, och även fullkomliga överlägsenhet gentemot dess politiker och åsikter visar tydligt att regeringen inte har Skottlands bästa för ögonen (eller ens placerat det på kartan). Det är inte utan att man måste ge Sturgeon rätt – Theresa May har beseglat unionens öde.

4865

Uppdatering: Diskussionerna fortsätter efter May’s avslag (This is not the time). 

Mitt liv som trumfkort…

Igår röstade parlamentet för att garantier måste utfärdas för att de EU-medborgare som bor i Storbritannien ska få stanna i landet efter brexit… Theresa May har inte velat garantera detta innan ‘article 50’ aktualiseras, eftersom hon tror att det kan skada UKs förhandlingsläge kring utträdet. Samtidigt har hon lovat att regeringen ska göra ‘allt de kan’ för att se till EU-britternas intressen. Ett löfte som ringer  mer än tomt när det, ett drygt halvår efter att britterna röstat för utträde, inte gått ut någon som helst information till oss bofasta EU-medborgare, och inga som helst garantier utfärdats. Vi är brickor i Theresa Mays EU-spel, inte människor.

Ingen vet vad som kommer att hända eller vad som gäller, inte ens de som tar besluten, och det verkar som att det är så regeringen vill ha det. Enligt rådande regelverk har vi (alltså jag och JC, jag är nu helt självisk) ‘permanent residency’ i UK, eftersom vi varit bofasta här i över tre år. Man kan dock ansöka om det, på samma sätt som icke-EU-utlänningar, med resultatet att man får ett dokument som fastslår samma sak. Rekommendationerna går isär om man bör göra det eller inte. Ingen vet egentligen om det där dokumentet kommer vara värt något i slutändan, för i realiteten får man bara vad man redan har. Processen är dessutom väldigt krånglig och ganska kostsam, och många av de EU-medborgare som gått igenom dem har felaktigt nekats uppehållstillstånd, ofta på teknikaliteter. Flera personer har uppmärksammats i media för att de nu väljer att flytta från UK, av oro för framtiden, och en undersökning föreslår att det är en vanlig fundering bland högutbildade EU-britter.

Även de brittiska universiteten har uttryckt stor oro för konsekvenserna av en hård brexit, och att oron är berättigad verkar redan ha bekräftats av sjunkande antal ansökningar från EU-studenter. För den akademiska världen utgör brexit ett reellt hot, inte bara i minskade antal studenter, men också i form av minskade stipendieanslag, och inte minst det stora antal EU-medborgare som arbetar på brittiska universitet. University of Aberdeen har gått ut och sagt att de ska göra ‘allt i sin makt’ för att stödja sin EU-personal, men just nu är deras makt obefintlig, och de vet inte ens vad de har att kämpa mot. Osäkerheten är förmodligen Theresa Mays effektivaste vapen just nu, för den gör också att inga ordentliga protester kan organiseras. Vi akademiker är hennes trumfkort – den ‘kvalificerade’ arbetskraften som det är lika viktigt för Storbritannien att behålla, som det är för EU-länderna att behålla den brittiska. Och May ska se brexit genomföras till vilket pris som helst.

Vår bästa garanti just nu är att vi bor i Skottland.

« Older entries