uk election

Idag går Storbritannien till val efter den väldigt korta kampanj som utspelat sig sedan May utlyste valet. Då såg det ut som Tories skulle vinna lika stort som på Thatchers tid, men senaste veckorna har det politiska landskapet ändrats rejält och Labour har hämtat in. Detta till trots verkar det i de senaste opinionsmätningarna som det blir ännu en Tory-seger, om än inte lika stor. Theresa May har gjort sig mäkta impopulär under kampanjen, bland annat genom sin vägran att delta i TV-sända debatter. Bara dagar före valet skakas så landet av ännu ett terrordåd i London. Hur detta egentligen påverkar valet är svårt att säga, men det gav Theresa May en sista möjlighet att visa sig som en stark och rak ledare, en som till och med inte drar sig för att formulera om mänskliga rättigheter för att bekämpa terrorn. (Givetvis har hon också mött kritik i detta uttalande.) Brexit och terror har varit ledande teman in den politiska pajkastningen, och förmågan att vara en stark ledare i tider av kris har tagit orimligt stort utrymme i ljuset av nedgången sjukvård och skola… Men det är väl så världen ser ut idag. Om en tio-tolv timmar vet vi.

Världens mäktigaste pajas

Trump. Det finns liksom ingenting gott att säga om den mannen. Det upphör inte att förvåna mig hur USA kunde välja denna uppstoppade, uppblåsta, urkorkade, onda pajas till president. Han är så fullproppad av sin egen fullkomlighet att han inte ens klarar av att reflektera – kanske, kanske om jag får så mycket negativ press är det något fel i min framtoning? Nej då, inte Trump inte, han är störst, bäst och vackrast, därom kan ingen tvivla. Så länge man kan tränga sig längst fram till podiet med kraft behöver man varken kompetens eller intelligens, och läsa på är bara slöseri med tid….

Djupet av Trumps barnslighet summeras i hans handslag. Bara suck!

Sen kom covfefe…. Vilken normal människa som helst hade sagt ‘oj hoppsan, ja, så kan det gå när man twittrar mitt i natten’… men inte Trump inte. Trump kan nämligen inte göra fel. Han är ungefär som Gud. Ofelbar. Och figuren Tump blir bara löjligare och löjligare…

18767931_1372974809449393_7919352703087514764_n

Trump vill inte gå i världens ledband. Trump vet bäst. Och det viktigaste av allt är att ingen skrattar. Urbota korkad självfullkomlighet med mindervärdeskomplex – Kan en världsledare bli mycket farligare än så?

The Utter UK Madness II*

*Klicka här för att läsa I

Förra tisdagen gick Theresa May helt oväntat ut med att det ska hållas val redan den 8e juni. Detta efter att hon upprepade gånger sagt att valet inte kommer att tidigareläggas. Anledningen är Brexit, och att oppositionspartierna bråkar (tack oppositionspartier!), och inte verkar vilja följa Mays hårda linje. Den andra anledningen är att opinionsmätningar visar att Tories skulle vinna (?!) jordskredsseger, efter att luften helt gått ur labour. Knappt innan denna chocknyhet landat gick Theresa May sen ut och sa att inga TV-sända partiledardebatter kommer att hållas innan valet (!!), vilket ju givetvis minskar oppositionspartiernas möjligheter att på knappa två månader nå ut med sitt budskap.

Det otrevligaste av allt är dock stämningen i retoriken. I söndagens The Telegraph (The Sunday Telegraph 23 April) kunde man läsa hur Torys kampanjchef gått ut och sagt att Lavourledaren Jeremy Corbyn utgör ett hot mot rikets säkerhet, eftersom han inte är kapabel att ta de ‘svåra beslut’ som är nödvändiga efter en potentiell terrorattack. Sir Patrick McLoughlin hävdar att det är ”blindlingly obvious” att befolkningen skulle vara bättre skyddad under Theresa May. Corbyn är inte en lämplig ledare i tider av krig (är vi i krig?), eftersom han bland annat är emot kärnvapen, och sagt att han inte skulle ‘trycka på knappen’ om han var premiärminister. Theresa May, å andra sidan, är ‘stark och stabil’. En riktig järnlady alltså… (Torys verkar också gå mot sin största seger sedan Margaret Thatchers dagar…).

Så, nu lever vi i en värld där en försäkran att inte använda kärnvapen ses som ett tecken på svaghet. Jag känner mig inte trygg i den världen 😦

 

Dagens Boktips: A Handmaid’s Tale av Margaret Atwood

Jag har just avslutat The Handmaid’s Tale av Margaret Atwood (Hur jag kan ha missat Margaret Atwoods böcker övergår mitt förstånd!!! De är helt otroligt bra, och hennes språk och sätt att skriva är fullkomligt briljant. Men det är ju tur att man fortfarande har upptäckter kvar att göra vid fullvuxen ålder, och har du som jag avfärdad Atwood av dunkla (och fullkomligt ogrundade) skäl, måste du genast sätta tänderna i henne du med!!!), och måste genast rekommendera den. Men mår lite dåligt efter att ha lagt ifrån sig den, men åh vad bra den är! Varför mår man dåligt då? För att den är så hemsk, sann och aktuell – trots att den skrevs 1985.

Den utspelar sig i ett framtida USA där fundamentalistiska kristna (män) har skapat ett samhälle som reducerat kvinnor till kropp och funktion. Bokens berätterska, Offred, är handmaid (i den svenska översättningen tjänarinna, men jag tycker inte det fångar in betydelsen helt) i en hög kommendant (någon slags regeringsrepresentant)s hushåll. Hennes roll är att bli befruktad och föda fram ett barn till den banlösa mannen och hans hustru. Hon är ett käril för deras barn, inget mer.

Image result for the handmaid's tale

Det absolut mest otäcka är att historien känns så sann, som en slags skev spegel till vår tid, bara två steg framåt från det värsta politiska scenariot. Det börjar med ‘ja till livet’-lagar och porrförbud, för att värna liv och respektera kvinnor, och slutar med en militärkupp för att ‘skydda befolkningen från terror’. Vägen till den totalitära staten läggs av inbillade hot utifrån och folks rädsla. Ingen protesterar.

Related image

Parallellerna till utvecklingen i dagens USA, där abortförbud och konservativa värderingar vinner mark, och till och med blir slagord för en lyhörd populistisk president har dragits från flera håll, och den känns inte långsökt i ljuset av ja-till-livet-lagstiftningens konsekvenser, och den skrämselretorik som växer sig allt starkare i amerikansk såväl som Europeisk politik. Och i Sverige ekar de konservativa tankebanorna i Ellinor Grimmarks kamp för att religiös övertygelse ska väga tyngre än kvinnliga rättigheter.

Atwoods roman har gestaltats i teater, film, opera, balett… och imorgon har det första avsnittet av The Handmaids Tale premiär på Hulu(??). Recensionen i New York Times beskriver den som ”unflinching, vital and scary as hell”, och det sammanfattar också boken väldigt väl tycker jag. Jag ser fram emot att se serien, läs boken först för all del! Det är den värd!

Legs-it

Härom veckan slängde Daily Mail up en härlig förstasides-rubrik där de lite lättsamt rapporterade från mötet mellan Teresa May och Nicola Sturgeon, Storbritanniens två mäktigaste politiker, där Brexit och Skottlands framtid diskuterades. Daily Mail valde att fokusera på väsentligheterna: “Never mind Brexit, who won Legs-it!”. Daily Mail är nu inte direkt känd för att vara den mest seriösa av blaskor, men den här gången gick de till sin egen förvåning för långt och fick ta emot massiv kritik från alla håll. ”Sexistiskt!” skrek kritikerna, ”Inte alls”, tyckte Daily Mail och la till den kvinnliga reporterns namn under rubriken, för ingenting skrivet av en kvinna kan ju vara sexistiskt (dessutom kan man passa på att låta den kvinnliga reportern bära oket för sitt dåliga omdöme). När kritiken trots detta inte tystnade menade Daily Mail att folk skulle skaffa sig ett liv, dessutom har det hänt att de kommenterat manliga politikers ben, och dessutom har folk ingen humor. The Pool publicerade en utmärkt kommentar till detta.

Nå, så är det att vara en kvinna i offentlighetens ljus. Man får tåla lite sexism helt enkelt, även om man, som May och Sturgeon, uppträder och klär sig helt korrekt. Tänk vilket ramaskri det blivit om May kommit till mötet i jeans… Så här är det också att vara kvinna utanför offentlighetens ljus – och om man av misstag skulle träda in i ljuset är det fritt fram att kommentera. Min upplevelse av detsamma är från när jag 2014 hamnade på framsidan av British Archaeology. Just den där dagen då jag hittade masken hade jag på mig en Manchester City (fotbollslaget alltså)-t-shirt. Av den anledningen blev jag en ‘tråd’ på Man Citys fanclubs diskussionsforum, Bluemoon:

Screen Shot 2017-04-07 at 13.46.56

Efter ungefär fyra kommentarer dyker den förste humorpellen upp:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.27.36

Skoj alltså. Humor. Det fortsätter:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.25.45.png

Hahahaha, skoj ju, jag håller ju en mask ju, och är blond (även om man inte kan vara riktigt säker på vilket kön jag tillhör), ni fattar….

Men sen är det någon som tycker de andra är lite väl taskiga, så han (ja jag förutsätter att alla de här pellarna identifierar sig som han) googlar lite och hittar mitt twitterkonto. Screenshot, och sen får tjejen lite manligt stöd.

Screen Shot 2017-04-07 at 14.06.32

Skönt, eller hur:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.22.16

Rakt på sak:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.09.41

Hurra! Mitt självförtroende som kvinna är återställt!

Men sen är det en del som säger ifrån på riktigt också:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.11.34

Och en och annan som faktiskt svarar på det vis den som skapade posten hade tänkt sig:

Screen Shot 2017-04-07 at 14.24.07

Det här är nu en västanfläkt i jämförelse med vad många får utstå, men trots detta blev jag rätt skakad när jag av misstag råkade hitta den här tråden 2014. Jag kände mig väldigt obehagligt berörd, som att mitt privata jag hade blivit invaderat, kränkt. Den där framsidan var något som jag var stolt över, att jag i mitt yrke, gjort ett litet, litet avtryck medierna… men efter den där tråden kändes det liksom lite sunkigt, och förment.

Det är inte humor, och det är inte skoj, att det här är sånt man måste räkna med om man som kvinna råkar synas lite för mycket!

Ett självständigt Skottland?

I måndags kungjorde Nicola Sturgeon att hon kommer att be det skotska parlamentet att godkänna ett förslag om en ny folkomröstning om att lämna unionen – den brittiska. Den brittiska regeringens hårda linje gentemot brexit, och Theresa Mays fullkomliga ovilja att diskutera, eller ens lyssna på, Skottlands behov har tvingat fram beslutet, menar hon, och i vad man sett av förhandlingarna hitintills har  hon helt rätt. Skottland röstade med överväldigande (68-32) majoritet för att stanna i EU, men Theresa May har genomgående ignorerat Skottlands, och även Nordirlands, ställningstagande med sin hårda linje gentemot ett EU utträde. May driver UK mot ett fullt utanförskap – utanför EUs inre marknad, och utan några överenskommelser, och har inte brytt sig om att konsultera de andra nationernas regeringar. Det finns ingen enighet i det förenade kungadömet, och det finns heller inga garantier att det bästa beslutet är att stanna i union. Mays nedlåtande attityd (hon har bland annat i en debatt sagt till Sturgeon att politik ”is not a game”) understryker alla argument som underbygger självständighetsdebatten; Westminsters fullkomliga ointresse för Skottlands behov och ställningstaganden, och även fullkomliga överlägsenhet gentemot dess politiker och åsikter visar tydligt att regeringen inte har Skottlands bästa för ögonen (eller ens placerat det på kartan). Det är inte utan att man måste ge Sturgeon rätt – Theresa May har beseglat unionens öde.

4865

Uppdatering: Diskussionerna fortsätter efter May’s avslag (This is not the time). 

Mitt liv som trumfkort…

Igår röstade parlamentet för att garantier måste utfärdas för att de EU-medborgare som bor i Storbritannien ska få stanna i landet efter brexit… Theresa May har inte velat garantera detta innan ‘article 50’ aktualiseras, eftersom hon tror att det kan skada UKs förhandlingsläge kring utträdet. Samtidigt har hon lovat att regeringen ska göra ‘allt de kan’ för att se till EU-britternas intressen. Ett löfte som ringer  mer än tomt när det, ett drygt halvår efter att britterna röstat för utträde, inte gått ut någon som helst information till oss bofasta EU-medborgare, och inga som helst garantier utfärdats. Vi är brickor i Theresa Mays EU-spel, inte människor.

Ingen vet vad som kommer att hända eller vad som gäller, inte ens de som tar besluten, och det verkar som att det är så regeringen vill ha det. Enligt rådande regelverk har vi (alltså jag och JC, jag är nu helt självisk) ‘permanent residency’ i UK, eftersom vi varit bofasta här i över tre år. Man kan dock ansöka om det, på samma sätt som icke-EU-utlänningar, med resultatet att man får ett dokument som fastslår samma sak. Rekommendationerna går isär om man bör göra det eller inte. Ingen vet egentligen om det där dokumentet kommer vara värt något i slutändan, för i realiteten får man bara vad man redan har. Processen är dessutom väldigt krånglig och ganska kostsam, och många av de EU-medborgare som gått igenom dem har felaktigt nekats uppehållstillstånd, ofta på teknikaliteter. Flera personer har uppmärksammats i media för att de nu väljer att flytta från UK, av oro för framtiden, och en undersökning föreslår att det är en vanlig fundering bland högutbildade EU-britter.

Även de brittiska universiteten har uttryckt stor oro för konsekvenserna av en hård brexit, och att oron är berättigad verkar redan ha bekräftats av sjunkande antal ansökningar från EU-studenter. För den akademiska världen utgör brexit ett reellt hot, inte bara i minskade antal studenter, men också i form av minskade stipendieanslag, och inte minst det stora antal EU-medborgare som arbetar på brittiska universitet. University of Aberdeen har gått ut och sagt att de ska göra ‘allt i sin makt’ för att stödja sin EU-personal, men just nu är deras makt obefintlig, och de vet inte ens vad de har att kämpa mot. Osäkerheten är förmodligen Theresa Mays effektivaste vapen just nu, för den gör också att inga ordentliga protester kan organiseras. Vi akademiker är hennes trumfkort – den ‘kvalificerade’ arbetskraften som det är lika viktigt för Storbritannien att behålla, som det är för EU-länderna att behålla den brittiska. Och May ska se brexit genomföras till vilket pris som helst.

Vår bästa garanti just nu är att vi bor i Skottland.

Pussy strikes back

Det här inlägget skrev jag för nästan en vecka sedan, när läget ändå kändes rätt hoppfullt. Sedan dess har det hänt saker… Men det är fortfarande värt att komma ihåg att medan Trump inte ens med ‘alternativa fakta’ kunde skrapa ihop en 1,5 miljoner stor publik när han svors in som president marscherade över 3 miljoner människor för jämställdhet 🙂

Här är en av mina favoritbilder från manifestationerna:

3500

Och här kan man se fler:

Och så min absoluta favoritbild:

16142599_1229314053771572_3812658158445744842_n

Stay Strong!

 

Forskning är inte lika med åsikt!

Om och om igen lovar jag att jag ska skriva om något roligt i mitt liv istället för… och gång på gång bryter jag det löftet och skriver om… sd. Ledsen, men historien upprepar sig – för nu har sd gjort ännu ett utspel som liksom gör mig lite mörkrädd (eller inte så lite egentligen). Klimat- och miljösatsningar är nämligen bortkastade pengar har de kommit fram till. Speciellt när man har så svaga indicier som en nästintill enig forskarkår som hävdar att klimatförändringarna är på riktigt – och vår tids största hot. Ledande forskare beskrivs som ‘opinionsbildare’, vetenskaplig koncensus översätts till smal åsiktskorridor, och stick i stäv med faktisk utveckling hävdar man att miljösatsningar skadar svenska företag.

Nu kan man ju som klimatminister Isabella Lövin peka på sds horribla faktaresistens i detta, och hoppas att det räcker. Men med dagens samhällsklimat, och inte minst debattklimat, verkar det alltför naivt att tro något sådant. Om och om igen visar sd (och vissa samhällsdebattörer) inte så mycket faktaresistens som kunskapsförakt. Det är horribelt att beskriva forskare som ‘snarare opinionsbildare’ och vetenskap som ‘åsiktskorridor’ bara för att man inte håller med om resultatet av deras vetenskap, samtidigt som man till hull och hår försvarar allmänna tyckare, utan någon som helst uppbackning i varken statistik eller vetenskap, med att de förespråkar Sanningen. Expertis och vägledning är inte längre något man vänder sig till forskare för att få i sakfrågor. Man vet bäst själv.

Så har ser det ofta ut i debattartiklar och diskussionstrådar numera. Kunskap, utbildning och forskning är ord som genast diskvalificerar en i diskussionen, speciellt, vill jag hävda, om man råkar vara humanist. Ord som pk-maffia, kulturelit, och elitist idisslas genom den här debatten som färskt hö – auktoritet är det värsta man kan vara (så länge man inte är Dick Harryson, för då är man cool).

Nu undrar jag bara vilka vi är, och hur vi är organiserade? För med min humanistisk-feministiska grundsyn, utbildning ungefär så högt det går, och som dessutom varande aktiv forskare (propagandist), förstår jag ju att jag tillhör både pk-maffian (som såklart bara tycker som den tycker för att vara pk) och elitisterna (vars högsta önskan är att trycka till vanligt folk med sin ‘kunskap’). Är det vår gemensamma kunskapsgrund som organiserar oss, är det genom konferenser vi ‘tvingar’ folk att tycka som vi? Universitet= elitistisk pk-hjärntvätt, är det så det funkar? För tänk vad skönt det skulle vara om de som Vet Sanningen fick styra och ställa ostört, utan alla dessa förtryckande tyckare…

Ok, förlåt, jag raljerar. Men det finns faktiskt en poäng med kunskap! Givetvis ska vetenskap granskas och mötas med viss skepsis – men det är skillnad på vetenskap och magkänsla, 10 års forskning väger faktiskt tyngre än Per Persons i Yxtahammar personliga erfarenhet, och ja, det finns ett värde i vetenskapliga auktoriteter! De som har kunskap och utbildning i ett ämne vet mer om det ämnet än gemene man, de förtjänar ett större utrymme i den ämnesdebatten än gemene man. Att hävda det motsatta – det är horribelt!

Kulturdebatt

Jag läste en debattartikel som var så fel att jag tyckte jag måste svara. Här är svaret.

« Older entries