På skidor i Skottland!

Jag har hittat en fransman som åker längdskidor på jobbet (de flesta här vet inte ens vad cross country skiing är), så i helgen åkte jag skidor för första gången i Skottland! Man fick köra någon timme till Huntly där de har ett ‘nordic ski centre‘ där man kan hyra längdskidor och sen får man köra ett tag till tills man kommer till skogen med spår. I Huntly var det ingen snö alls, så man började tvivla, men när vi kom till skogen var det högvis. Ganska blöt men vaddå. Spåren var helt ok, och det var fullt av bilar på parkeringen – antar att det är här alla som hört talas om längdskidor samlas.

IMG_7384

Det var första gången Whistle såg snö på riktigt och han var förtjust. Hoppade runt som en tok, grävde hål och jagade snöbollar. En snöhund alltså, bra!

 IMG_7387 IMG_7385

IMG_7383

Och som ni ser på bilderna var det hur fint som helst. Hoppas jag kommer ut igen innan snön är borta. I Aberdeen har det varit fullkomlig vår de senaste dagarna – och snödroppstiden är nästan över…

IMG_7388

A baby dog called Whistle

Jag har tänkt och tänkt ett tag att jag skulle vilja ha en hund. Ja, jag vet, inte en katt (som man skulle tro), utan en hund. Nu har jag fått tillstånd från universitetet att ha ett husdjur i mitt hus, och började så titta på riktigt. ( I månader har jag googlat ‘border collie Aberdeenshire’ men nu var det på riktigt). Förra helgen åkte vi därför och tittade på valpar – jag, Kate och Julie – som agerade chaufför. Puppy road trip 🙂

Puppy road trip :)

Puppy road trip 🙂

Första stället vi åkte till var lite av en besvikelse. Valparna var ju söta och så, men ingen av dem kändes som min hund. Jaha, tänkte jag, jag kanske inte ska ha en hund i alla fall då. Sen for vi vidare till det andra stället jag hade varit i kontakt med. Eller, ja… efter att ha åkt vilse ett par gånger och sedan blivit tvungna att ringa från en tom och till synes övergiven gård (Kate som hela färden jobbade på ett filmmanus för vår road trip, tänkte sig att det var här vi blev överfallna och inlåsta som gårdsslavar i ladan…, eller möjligen hittade en av vara tre ‘romantic interests‘ – allt beroende på vad det var för slags film vi var i), kom vi tillslut dit vi skulle. IMG_5606IMG_5608Här kom valparna att möta oss utkörda i en rosa skottkärra (istället för att vara instängda i en bur), och hundmamman kom och nosade på sina telningar och kollade läget (istället för att vara separerad från valparna så att de inte skulle vara så oroliga), och alla valparna kändes på en gång som om de borde vara min hund. Speciellt den lilla bruna valpen som jag kontaktat henne om. Men, sa hon, innan jag blir för förtjust i den bruna valpen skulle jag kanske ta och träffa den andra valpkullen. Den här kullen var bara två veckor, och det passade bättre för mig, tyckte hon, eftersom jag inte kan ta hunden förrän i december. Så efter mycket velande valde jag en liten hund från den yngre kullen – en trefärgad liten korv – som numera heter Whistle :).

  photo 1 photo 2

Jag hade väl egentligen inte kanske tänkt att bestämma mig för en hund så där på stunden – men bara titta på valpar kan man visst inte. Inte om det är rätt valp i alla fall 😛

För att fira Whistle åkte vi till Highland Chocolate’s café och frossade i choklad lite lagom. Och i december flyttar Whistle till Aberdeen. Spännande!

IMG_5614

Att turista i det urbana Aberdeen

J&A vid DonAxel & Lotta vid DonMan kan hitta på en massa saker som turist i Aberdeen. En av de mindre vanliga är nog att åka till affären-för-saker-som-är-bra-att-ha, men Johanna och Axel har nu idéer för sig (i det här fallet var ju idén att få ordning på mig, så jag ska inte klaga ;). Målet för lördagens Axel & Johanna-besök var alltså B&Q, Skottlands motsvarighet till B&W ungefär. Bluebells!Ännu mera bluebellsMen som ni vet är det vägen som gör resan värd, så därför tog vi vägen om Seaton Park och stranden. Längs Dons stränder hade bluebellsen (eller ja de engelska klockhyacinterna då, om man ska ta det på svenska) slagit ut, till somligas ohejdade förtjusning. (Jag kommer aldrig tröttna på bluebells)

J&A-besök83 J&A-besök82 J&A-besök84

Nej Johanna, man FÅR inte simma bland påskliljorna!

Nej Johanna, man FÅR inte simma bland påskliljorna!

aberdeen4J&A-besök79Nordsjön var grå, som vanligt (liksom Aberdeen), och oljetankers låg och guppade på horisonten, också som vanligt, men havet och stranden är ändå en av Aberdeens största förtjänster. Vi strosade i maklig takt, såsom man plägar göra på stränder, tittade på små fiskar (döda. på stranden) och samlade stenar i vår hatt… ända tills J&A-besök77J&A-besök78vi insåg att vi egentligen var på svältgränsen och skyndade på våra steg till The Sanddollar. Där beställde Johanna världens äckligaste läsk (men vad kan man vänta sig om man beställer maskrosläsk, alltså), om man frågade henne, men inte om man frågade Axel. Följden av detta blev att Axel fick läsken medan Johanna snodde Axels öl (vilket i sig ger er ett hum om hur äcklig läsken var, J&A-besök76eftersom Johanna inte dricker öl). Maten var desto bättre J&A-besök75(speciellt mina grillade böcklingar om man frågar mig), Axel beställde den lokala specialiteten fish&chips (en lokal specialitet i hela Storbritannien, som ni vet, oavsett om man befinner sig mitt i Midlands miltals från närmsta kust, eller inte. Kvaliteten kan dock variera på denna specialitet beroende på hur lokalt havet är – Aberdeen är därför en ganska bra plats att prova den på 🙂 ).

aberdeen6

J&A-besök74J&A-besök73Sålunda närda och stärkta fortsatte vi vårt flanerande, förbi en hoper wannabe valräddare som misslyckades med att släppa tillbaks den stackars gummidelfinen i havet, till Fotdee – Aberdeens gulligaste by 😉 . Fotdee råkar ju vara ett av mina favoritutflyktsmål när jag har besök, så ni har sett bilder därifrån förr här på bloggen. J&A-besök69Det är en gammal fiskeby, som nu ligger inklämd mellan industrihamnen och havet, J&A-besök68och bebos av trädgårdstomteälskande kostnärssjälsaspiranter (i alla fall tänker jag mig att de aspirerar på lite alternativ konstnärlighet. De har bara inte talangen… Trädgårdstomtar,älvor, pingviner, surikater och rådjur har de dock ett överflöd av till alla Fotdee-besökares förtjusning. Less is more är långt ifrån den Footdeeska trädgårdskreatörens devis).

J&A-besök71
J&A-besök66De gamla nätbodarna är omgjorda till skrivarlyor, eller ateljéer eller trädgårdsskjul eller vad de vara måJ&A-besök70, men de finns i alla fall kvar i stor utsträckning, vilket gör att de få kvarteren Footdee har behållit sin fiskebykaraktär. (Jag undrar om det finns någon riktig fiskare kvar där?). Om det inte var för att de få kvarteren Footdee ligger fullkomligt isolerade med en barriär av enorm industrihamn mellan sig och den beboeliga staden skulle jag gärna ha en skrivarlya där själv. Om jag nu kan lära mig att njuta av trädgårdstomtemaffian.

J&A-besök67

Efter att ha snurrat runt i Fotdee ett tag styrde vi kosan mot staden – alltså genom hamnen. J&A-besök60J&A-besök59Det är egentligen ganska intressant att gå genom hamnkvarteren och se en stor modern industrihamn in action, men jag skulle aldrig gå där på kvällen. Fem (tror jag det var, möjligen tre, men det är illa det med) av Storbritanniens ‘stabbiest pubs‘ ligger i Aberdeen, och alla ligger de i hamnområdet. Rätt vad man går där mellan aberdeen8hamnbyggnaderna kommer man fram till en kyrka med gamla gravstenar. J&A-besök55Det är sjömanskyrkan, och när man går runt där och läser på gravstenarna får man en känsla av hur tungt det var att bo i Aberdeen på 1800-talet. Vandrar man sen vidare (och det gjorde vi ju) kommer man förbi lite äldre godsmagasin (och en av de antagligen stabbigaste krogarna i UK). aberdeen7Aberdeen har ju alltid varit en hamnstad, och sjöfarten och handeln har alltid varit stadens viktigaste inkomstkälla – även om det inte alltid varit olja. J&A-besök58Historiens vingslag till och med i den moderna hamnen alltså. (Till exempel går man förbi Shore Porters, företaget som flyttade mina möbler och grunkor från Sverige till Skottland. Kan du inte läsa, måsskrälle?Det grundades 1498, tre år efter universitetet). Fast hur man än går där och känner historiens vingslag vifta sig i ansiktet kan det inte J&A-besök51hjälpas att man börjar längta lite efter att sitta ner (och värma sig med en varm choklad till exempel). Aberdeen är så himla mycket STAD (storstad, sliten urbanitet eller vad man nu vill kalla det). Det är väldigt skönt att bo i Old Aberdeen – man kan lätt slinka in till staden när man vill det, men har man inte lust kan man sitta och uggla i sin lilla universitetsvärld (av blommor) helt opåverkad av oljetankers och långtradare.

J&A-besök50

aberdeen10aberdeen11Efter chokladen var det så dags för resans mål – B&Q. Vi tog bussen och steg av i ett hav av påskliljor. (Det nästan finaste med det var det coola tyska grabbgänget som blev alldeles till sig i trasorna av blomsterprakten och spenderade minst fem rullar film på att fotografera varandra bland liljorna – ja, om det hade varit på film-tiden, nu använde de sina smartphones istället 🙂 ).

J&A-besök49

aberdeen12aberdeen13På den praktiska affären för allting praktiskt hade de slut på den lampa som vi åkt dit (nästan enkom) för att köpa. Typiskt alltså! (Följaktligen har jag fortfarande inget fungerande ljus i badrummet, trots att lampskärmen är borttagen) Däremot hade de trälim och en massa praktiska boxar och grunkor som är bra att ha när man ska ordna upp i ett hus. Och en trädgårdsavdelning med rea på panséer – vad gör man? aberdeen14

Köper tre lådor panséer som man tar med sig hem på bussen förstås!

(Några bilder har jag stulit från Johanna om ni undrade)

Höstvandring

Förra helgen var jag och vandrade i Aberdeenshire med Rumblers (vandringsklubb för pensionärer 😉 Alla trodde att jag var student). Då såg det ut så här:

Skotsk hed

Skotsk hed

Highlands Skotsk himmel

stenar berg

Skottland är så fint!

jomen cock?

On the road

Hej!

Hej!

Camper Van Beethoven i Glasgow

Igår tog jag och Scott tåget till Glasgow för att se Camper Van Beethoven, ett band som Scott var väldigt uppspelt över att äntligen få se, och jag aldrig lyssnat på… Första gången jag var i Glasgow var jag inte vidare övertygad. Glasgow och Edinburgh delar Skottland i två läger – antingen älskar man den ena staden eller den andra. Man kan inte välja båda. Jag är ju fullkomligt såld på Edinburgh, det är utan tvekan en av de bästa städer jag varit i, men Glasgow har sin charm märkte jag den här trippen. Förra gången bodde vi på Travelodge – det var det första misstaget. Sen lyckades vi bara gå på fula gator som inte hade några restauranger eller ens pubar på sig. På söndagen hittade vi ett par ganska coola hus, men vi tyckte ändå Glasgow var så trist att vi åkte tillbaks med ett betydligt tidigare tåg än vi planerat. Den här gången bodde vi inte på Travelodge utan ett (lite småsunkigt) guesthouse. Det var mycket bättre! På tåget kollade Scott upp några ställen som kunde vara trevliga att äta på – också ett smart drag. Vi började med att leta rätt på Where the Monkey Sleep som var rekommenderad på nätet. scott med jättetoastTyvärr sov nog den apan lite för hårt, butterfly&pig tileför det var stängt, men sen gick vi lite på måfå och hamnade rätt på nästa ställe som fått fina rekommendationer – tehuset The Butterfly and the Pig. Där fick jag in den största portion fattiga riddare jag någonsin sett. Jag åt halva och sålunda stärkta gick vi för att leta rätt på guesthouset, som, visade det sig, låt helt åt det hållet vi redan gått. Flax alltså. art deco1art deco2På vägen gick vi också förbi hundratals restauranger och pubar (ungefär 😉 ), och jag blev mer och mer förundrad över hur vi inte lyckats hitta ett enda ställe förra gången vi vandrade runt på måfå i Glasgow. Speciellt sen vi insett att vi nog var i ungefär samma område som vi rört oss i då… Glasgow ville inte vara kompis med oss den gången helt enkelt. Nu var Glasgow kompis, och visade till och med upp flera av sina väldigt tjusiga Art Deco-hus i solsken. Flaxen fortsatte på scott streetpinsam drickshögkvällen när vi fick sista lediga bordet på restaurangen Two Fat Ladies (som Scott också hittat på nätet och sades vara Glasgows bästa fiskrestaurang. Det var också väldigt god fisk, men tyvärr kan vi aldrig gå tillbaks eftersom vi på grund av myntbirst tvingades lämna pinsamt lite dricks). Dessutom, som av en händelse, låg den bara några minuters promenad från King Tut’s där vi hade vårt gig. Camper Van hade sitt 30-årsjubileum i år visade det sig – och även för sådana som inte hört dem förr var det ett bra gigking tutsjapp – den sorten som gör en på väldigt bra humör. Superhelg alltså. Det enda sätt som Glasgow inte visade sig snällt på den här gången var att alla ställen ville ta inträdde när vi tyckte att vi skulle ta en öl efter spelningen. Till och med vanliga irländska puben O’Neills tyckte att vi skulle betala 10 pund för att få gå in och dricka en pint. Det tyckte inte vi, så vi gick till vårt småsunkiga hotell och drack te istället. Det går ju också bra :).

Camper Van on stage

Det fanns inga bra Camper Van Beethoven-klipp på youtube, men här kommer ett smakprov i alla fall:

Svenskhelg i Edinburgh

Jag for ner till Edinburgh över helgen. Scott lockade med en tur till IKEA, och ett sånt lockbete kan man ju inte motstå. IKEA i Edinburgh är ett poppis ställe ska jag säga. Parkeringplatsen var precis smockfull, och det var inte mycket bättre inne i affären. Trots detta lyckades vi hitta ett bord på restaurangen – men här kom den första besvikelsen. Swedish meatballs är tydligen en av IKEAS största dragningskrafter, och mycket riktigt serverades det också köttbullar – men köttbullar med pommes frites?!? Det var nästan så jag vände på klacken och lämnade IKEA och alla dess möbeloprylhärligheter åt sitt öde. Men så såg jag att de serverade potatismos med sin panerade fisk (hallå vad har det tagit åt världen? Fish & mash heter det väl ändå inte!), och bad om det istället. Swedish meatballs and mash – vilken idé tänkte skotten bakom disken och klottade upp en klott mos på min tallrik. Lingonsylt fick man i alla fall. (Lingonsylt och pommes frites – ännu knäppare). Som en riktigt god svensk spenderade jag sen hela min lördagseftermiddag på IKEA och hade en härligt lastad kundvagn med (o)nördvändigheter med mig till kassan. Jag köpte en till stol till vardagsrummet – som jag saknat sen jag packade upp mina möbler och såg att jag visst hade plats för två. Den står i sin kartong hemma hos Scott ännu så länge, men är bärgad i alla fall :). Om jag säger att fotbollssäsongen börjat kan ni ju gissa hur kvällen spenderades. Just precis – på Ryans Bar hejandes på City. Rätt lag vann, så segertåget gick vidare till nästa pub för en celebratory pint :). Vilken Svenssonlördag!

Men… IKEA i utlandet har ju (till alla svenskars stora glädje) en Swedish Food Court – och så här i sensommartider har de ju… just det – kräftor! Kräftor kan ju bara betyda en sak; kräftfest, och eftersom Scott har den stora förtjänsten att han nästan alltid går med på mina tokiga infall (och vädret dessutom var fantastiskt fint) hade vi en liten kräftfest i hans hus private garden (en annan gång ska jag berätta historien om den privata trädgården) – med kräfthattar och allt!

Veronikavisit

I torsdags kom Veronika till Aberdeen för att hälsa på. Ett långt tag trodde jag att jag hade tappat bort henne, eftersom hennes telefon hade en del problem med utlandskommunikationen och varken ville bli ringd till eller kunde skicka sms, men mitt när jag satt där och undrade om jag borde anordna en skallgång ringde hon från Aberdeens tågstation och var inte borttappad alls. Eftersom fredagen var fredag och vi just nu är mitt i värst läsa-uppsatser-och-rätta-tentor-tiden fick hon tillbringa största delen av fredagen på egen hand, men vad jag förstod utnyttjade hon tiden väg och promenerade sig igenom hela Aberdeen (i regn och rusk). För en autentisk Aberdeen University-upplevelse avnjöts (?) dock lunchen i kantinen på the Hub, och givetvis en fredagspint på the Machar. I protest mot väderprognosen grydde lördagsmorgonen solig och inbjudande. Veronika hade redan sett hela staden, men inte havet, så vi gick ner till strandpromenaden och vandrade den vägen till staden. (Där var målet en taxkorv, men det kommer vi till senare.) Strandpromenaden slutade som alltid i Footdee, som nu när det börjar närma sig sommar verkligen kommer till sin rätt. Ja, med det menar jag att trädgårdstomtar, blomsterälvor och surikatter liksom ser ut att trivas bättre, och Veronika fann sig väl tillrätta ibland dem :). Vi kom på att om man bodde i Footdee skulle man flytta runt alla tomtar och annat mellan gårdarna (på natten när ingen såg), så en morgon när man vaknar och tittar ut har kvarterets tomtar haft fest på fjärilshusets altan samtidigt som alla älvor har flyttat bort till pingvinerna. Självklart är det ju stort hålligång i Footdee på nätterna, ibland har tomtarna och älvorna gemensamma sammankomster också. Det är en sån rolig idé att jag nästan får lust att flytta till Footdee bara därför. Ja, har man inte varit där är det kanske lite svårt att förstå, men det finns nog med figurer och kreatur att flytta runt för att man ska kunna roa sig ett helt år.

    

Målet med stadsturen, förutom att se Aberdeen från havssidan var John Lewis och taxkorvar. Till allas vår besvikelse hade inte John Lewis några taxkorvar. Vi drog slutsatsen att det berodde på att de ansåg att det var sommarsäsong, och att man därför inte längre behöver skydda sig mot drag (de hade dock inte helt gett upp konceptet, utan sålde istället en badortsinspirerad dörrkorv. Inte alls vad Veronika hade tänkt sig). Efter ytterligare några misslyckade shoppingstopp kom vi fram till att vi faktiskt inte hade lyckan med oss, det var bättre att gå hem och förbereda oss för tågresan till shoppingparadiset (?) Edinburgh. Solen hade under dagen hållit sig till strålande, så tågresean Aberdeen-Edinburgh var ungefär så vacker som den kan bli (och med tanke på att det måste vara en av Storbritanniens vackraste tågstreckor vill det inte säga lite). Det är lätt att bli förälskad i Skottland då…

Ävenledes söndagsmorgonen lät oss vakna till strålande sol, vilket var utmärkt eftersom Veronika vill överbevisa sin brutna fot genom att bestiga Arthur’s Seat. Arthur’s Seat är en rätt fantastisk plats, ett litet berg mitt i centrala Edinburgh. Det är ett mycket kungligt berg. Vid dess fot bor drottningen i sitt Hollyrood Palace, och på dess topp sitter Kung Arthur. Ja inte vet jag vad han har på toppen av berget att göra, men det är väl som med de Bruce; varhelst han kan tänkas ha vila sin rumpa… I vilket fall är det inte varje storstad som har en liten vildmark i sin mitt. Trots att jag varit i Edinburgh så mycket har jag aldrig klättrat upp till Arthur – så det var ju på tiden att jag kom mig för kan man tycka. Vi hade dessutom oslagbart vackert väder. Strålande sol och klarblå himmel hela turen. Nästan så man glömde bort att man var i Skottland ;). Dessutom blommar gorsen sitt allra bästa just nu, vilket inte gjorde det mindre sceniskt. (Gorse är en väldigt konstig taggbuske som blommar hela året, januari till december, men om våren blommar precis varenda buske och precis varenda gren på varenda buske. Det är mycket vackert!) Som motivation och belöning när vi nådde toppen hade vi kakor och te ordentligt nedpackade i Veronikas gorseblomsfärgade kånkenryggsäck. Väldigt utflyktsmässigt :)! Sista biten upp är ganska brant, men Veronikas fot höll pall och efter en del knegande kunde vi ansluta till folksamlingen kring Arthurs rumpa. (På vägen upp tyckte man att det verkade som att man ändå hade fått en ganska originell idé när man kom på att man skulle bestiga Arthur’s stol. Trängseln på toppen bevisade motsastsen). Några toktottar joggade flåsande förbi oss på vägen upp… det verkar överdrivet tycker jag (fast jag skulle väl behöva det själv så otränad som jag har blivit på sistone). Vi valde att titta på utsikten istället – och den var värd att titta på eftersom det knappt var något dis alls. Vi såg till och med bron över the Forth… Det var dock lite blåsigt där uppe på toppen, det drog nog lite om Arthur’s öron när han satt där och tittade ut över sitt land. Det ska finnas en fornborg någonstans på toppen, men den lyckades vi inte hitta. Däremot hittade vi kakor. Och te, som faktiskt kändes lite trevligt där i blåsten trots att man på vägen upp tänkte att man kanske borde tagit med kallt vatten istället…

På vägen ner gick vi förbi ruinerna efter St Anthony’s chapel. Det byggdes antagligen på 1400-talet och har antagligen något samband med Hollyrood Abbey som låg där i trakten, men egentligen vet man inte mycket mer än så. Men det är i alla fall klart att bättre placerat kapell, utsiktsmässigt, får man leta efter. Vid bergets slut ligger St Margaret’s Loch. St Margeret’s Loch blev en Loch 1856 när prins Albert tyckte att träskmarken som omgav Hollyrood palace var lite trist. Nu är det en fin liten damm istället (jag tycker faktiskt loch är lite för mycket sagt…) bebodd av drottningens svanar (och måsar). Det är nämligen så att alla svanar i Storbritannien är i drottningens ägo, och är därför de facto fridlysta (från the commons i alla fall, och de är väl de som har lust att äta svan…). Det är ett lite lustigt fakta om Storbritannien, tycker jag :). Jag vet inte vad för andra fåglar drottningen äger, men säkert är det några… När vi väl hade kommit ner till drottningens svanar tyckte vi ändå att vårt bestigande förtjänade att ihågkommas på något sätt (utan svan), så vi gick till three sisters vid cowgate och firade saken med en pint i solen (tänke vi, men husen var lite för höga)- guinness, ale eller ananasjuice. Värda det var vi likafullt 😉

Oktoberfest – eller ja, visit då

”Oktober” tänkte Lina, ”men det måste ju vara bästa tiden att åka till ett naturligt grått och regnigt land”. Sagt och gjort, hon packade sina väskor och for för att hälsa på mig. Efter ett par dagar lite för sig själv i Aberdeen (eftersom jag jobbade), tyckte hon att helg i Aberdeen hade hon ju redan upplevt för ett år sedan när hon senast var och hälsade på. Edinburgh verkade mycket mer lockande. Därför fann vi oss på fredagskvälen på tåget till Edinburgh med ett glas vin (ja, det ingår när man åker första klass). Framme i Edinburgh väntade brasa, middag, och ännu mera vin… Någonstans in i tredje flaskan kom Lina på att hon måste fixa till Lottas klor, lite riskfyllt kan det verka, men Lina excellerar som fyllemanikurist, och resultatet mötte som alltid mycket beröm från diverse främlingar, så länge som det satt kvar…

Shopping stod på agendan på lördagen, som började ganska sent, måste erkännas… Royal Mile var målet; kiltar, fudge och inte minst Royal Mile Whiskies. Plus en massa allmänt turistande, tittande och window shoppande. Ja massa shoppande av ganska onödigt ditten och datten råkade det visst också bli – särskilt för min del. Lina köpte bara nödvändigheter. Fullkomligt slutshoppade vankade vi vid stängningsdags tillbaks till New Town, där vi blev trakterade med det bästa ett traditionellt skotskt kök kan bjuda på; haggis.
Sedan var planerna uppgjorda för en ordentlig utekväll, men alla var som lite för trötta för att den där riktiga partykänslan skulle infinna sig, trots tappra försök. Efter en öl på den traditionella skotska puben och ett par drinkar på drinkbaren runt hörnet var alla ganska överens om att sängen var en bra idé den relativt tidiga timmen till trots. Lagom är bäst 🙂

Besök och slottsturer III

Fortsättning från tidigare inlägg alltså…

Eftersom Sara, Johanna & Axel skulle flyga tillbaks från Edinburgh på söndagen tog vi, som redan antytts, tåget till Edinburgh för att de också skulle hinna se Skottlands kulturella huvudstad. Fast eftersom jag inte lagat min systemkamera och glömde min lilla kamera hemma får vi lita till Johanna och Axel när det kommer till bilder från sagda huvudstad (för Sara hade glömt sin kamera hemma i Uppsala hon). Johanna hade planerat att vi skulle ta en båttur – kanske till och med till en klosterö – men ju närmre Edinburgh vi kom desto mer övertygade blev vi om att det inte var en bra idé – för alla som inte har en konstig dragning till att befinna sig på havet i regn och blåst – istället hamnade den ”vanliga” turistrundan på agendan – gamla stan,  the royal mile Edinburgh Castle som del-slutmål (vi ville gärna hinna med Mary King’s Close och en leksaksaffär också). Den här gången hade vi en, om inte infödd så i alla fall inhemsk, guide vid namn Scott, så jag kunde släppa det ansvaret – turligt nog (vi har ju märkt hur bra jag hanterar den uppgiften :(). Ett allmänt förslag var att jag kanske skulle hitta på något annat att göra medan de andra tittade på slottet, eftersom min närvaro ansågs drastiskt minska chanserna för öppna slott (två gånger stängt Dunnottar samt Fyvie ansågs som övertygande empirisk bevisföring i frågan), men efter lite gnällande fick jag på nåder följa med ;). Även när vädret var tionde minut växlar mellan regn, sol och veritabel storm är Edinburgh en väldigt trevlig stad att bara gå runt i – fina byggnader, trevliga kvarter, gröna parker och andra gröna plättar, fin gammal stad som klänger sig fast på berget upp mot slottet – som var öppet! (Tur det, för annars hade man väl fått höra det för resten av livet…) – så efter sju år som Edinburghbo fick vi vår guide att för första gången se slottet från insidan. Edinburgh Castle är stort, byggt och tillbyggt i olika perioder – och faktiskt delvis i funktion, som annat än turistattraktion, fortfarande – har sitt högkvarter där. Slottet har gamla anor – det första omnämnandet om en slags fortifikation, Din Eidyn, på castle rock är från 600-talet. 638 tar anglerna Din Eidyn och döper om platsen till Edinburgh. Det första riktiga slottet byggs på 1100-talet, och det nutida slottets äldsta byggnad är ett kapell som byggdes 1130. Under århundradena har slottet varit belägrat och tagits och tagits tillbaka åtskilliga gånger. Den sista monarken som sov i slottet var Charles I, natten innan han kröntes till kung av Skottland 1633. En av de mest spännande saker man kan göra i slottet är att beskåda de skotska kronjuvelerna (ja ok alla slott kanske inte är så himla spännande – och finns det några spöken så höll de tyst om det) – samma kronjuveler som smugglades undan Cromwells giriga engelska tassar i Dunnottar Castle. För att se dem får man stå i kö efter en massa japaner och sen snirkla sig igenom en lång gång där man blir omkörd av en massa sura tyskar som tycker att man stör takten för att man läser på skyltarna för att slutligen komma fram till de metertjocka bankvalvsdörrar (öppna vid det här tillfället) som innesluter (de ganska smaklösa) juvelerna (liiiite för mycket juveler alltså – ser ut som dvärgkonst…). När vi hade snirklat oss klart och kom ut på borggården möttes vi av en Johanna, Axel, en lugnt snusande Alva och en arktisk storm, då Johanna och Axel var rätt sugna på att också se Skottlands bling tog vi över den sovande ungen – och eftersom arktiska stormar avsevärt sänker borggårdars dragningskraft hur medeltida de än är bestämde vi oss för att slottscaféet var en bra tillflyktsort. Alva tyckte dock inte att folk ska få gå på café helt oförhappandes – i alla fall inte om inte hon får vara med i vaket tillstånd – så Sara fick mest gunga bebisar och minst dricka te… men är man några stycken går det bra att bolla bebisar mellan sig så alla kan hinna njuta lite av sitt afternoon tea :). Efter att de stora Burströmmarna hade beundrat juvlerna klart anslöt de sig till cafégästerna, och efter att alla fått sin längtan efter fruktkakor och gräddscones uppfylld – var det just precis lagom mycket tid kvar för att gå till den italienska restaurangen där vi hade vårt middagsbord bokat. Efter härlig trerättersmiddag rullade vi hemåt och avslutade kvällen i en hög framför tvn ;).

Arlandaflyget skulle inte flyga förrän på eftermiddagen, så söndagsförmiddagen kunde fyllas upp av sevärdheter. Ett nytt försök gjordes att se Mary King\’s Close, men där tyckte de att man inte fick ta med sig barn som var under fem år under jorden, och dessutom var deras turer fullbokade fram till halv ett, så vi lämnade deras barnovänliga nunor bakom oss och gick till ett av Edinburghs historiska hus istället, Gladstone\’s Land – ett välbärgat köpmannahem från 1600-talet. Det var imponerande att se, speciellt det målade taket, men ännu mer imponerande var hur fullproppat det var med volontärer som guidade dem som ville. En i varje rum – minst. Efter att ha varit så pass historiska och kulturella även denna sista dag var det så dags att pricka av det sista måstet – leksaksaffären. Efter den inhemska guidens instruktioner lyckades vi leta oss fram även till denna – väl undangömd i botten av ett varuhus. Med dignande kassar (ja lite dignande i alla fall) gick en förnöjd skara för att ladda upp med en redig irländsk (sen) brunch innan det var dags att trycka in sig i bilen (med lite god vilja löses det mesta) för avfärd mot flygplatsen. Sorgligt att stå där kvarlämnad och se dem fara… Se till att ni kommer tillbaks snart!!!!

City(e)scape & Bluebells

Storbritannien är ett konstigt land. Långfredag var inte ledig dag, men dagen då prinsen fick sin prinsessa var hela landet ledigt. Men det är klart att det är det är viktigare att helighålla att nummer två i tronföljden gängar sig (med en commoner no less – så det är nästan som att han gifter sig med folket) än Jesus dödsdag. Jag ägnade min lediga dag åt att städa, huset hade jag tänkt, men tiden räckte bara till köket, för på kvällen tog jag tåget till Edinburgh och en improviserad city-weekend, med bluebells högst upp på dagordningen. En snäll Scott hade erbjudit mig både husrum och sin flatmate Steve som chaufför ut till bluebell-skogen (och tur var det, för det visade sig så problematiskt att hitta skogen till och med i egen bil, att med buss hade det nog varit näst intill omöjligt).

Min minisemester började med att jag satte mig i en taxi till The Brass Monkey, där en ale stod och väntade på mig när jag kom fram – mycket välordnat ;). Såsmåningom fortsatte kvällen på en gay-bar med (ganska usel) drag-show – vilket storstadsliv!

Lördagsmorgonen grydde lika vacker som merparten av morgnar grytt den senaste månaden (vem var det som sa att Skottland alltid var grått?), och så bar turen iväg mot Keil\’s Den (via flygplatsen där Scotts föräldrar lämnades av). Efter att ha virrat runt i byn vid vilken skogen skulle ligga ett bra tag, och dessutom får direktioner (som gjorde oss ännu mer virriga) på postkontoret hittade vi äntligen Keil’s den, som var en mycket mindre skog än vad jag förväntat mig. Vi hann upp och ner längs hela skogen före lunch. Mycket vacker var den dock –  en liten bäckravin beväxt med ash-woodland; just nu försommargrön och strösslad med bluebells!

Inte riktigt som i bbc-produktionerna (men de är visst alla inspelade i Darbyshire och liknande engelska landskap där det bara kryllar av bluebellsor so I’m told)- och jag hade inte heller någon lång vit klänning som svepte genom klockstänglarna, men, åh, så fantastiskt vackert ändå! En mycket lycklig Lotta var det ändå som trampade genom blåklockshavet med sina inte så bbc-eleganta vandringskängor.

Inte så ofta som verkligheten lever upp till förväntningarna – men Skottland blir bara bättre med tiden. Och tänk att jag bor här!

« Older entries