En dröm

Härom natten drömde jag en dröm som liksom jagat mig sen dess. Den dyker upp som små minnesglimtar här och var i verkligheten, så nu gör jag mig av med den – här.

Det var kris. Jag tror det var översvämmningskris, och människor var på flykt – fattiga, utsvultna och sjuka. Jag hade ett stort gods, eller hus, och hade visst upplåtit delar av det till människor på flykt – men jag gav dem ingenting, ingen mat, ingen medicin, ingen omtanke. Jag tror jag tyckte att jag hade gjort mitt. Jag gick in i ett rum där de fanns. Jag stod vid ett räcke och tittade ner – som i isbjörnsgropen på zoo ungefär. Det var en gräsmatta och en slags kanal och en stor hög vit betongmur längst bak. Gräsmattan var full av människor i trasor, några bara låg, andra satt, lutade sig, gick runt, levde sitt liv – så det nu var. Längs kanalen låg en räcka små barn utsträckta och uppradade. De var döda. En ung kvinna eller flicka satt på gräset och jämrade sig och grät över ett barn som låg framför henne i gräset. Barnet var sjukt, tydligen döende. Jag stod där och tittade ner på dem och kände mig… rädd. Rädd och lite äcklad. Bakom mig hade någon kommit in, jag vet inte om det var någon av mina systrar eller någon annan, men anledningen att jag stod där och tittade ner var att jag skulle visa min ‘gärning’ för den där personen. Hon stannade inte vid räcket – för henne fanns det visst inget räcke, och ingen grop heller, för hon gick rätt fram till det sjuka barnet och lyfte upp det. ‘Nej’, tänkte jag, ‘akta du blir sjuk, det är farligt’. Men jag sa inget, utan stod kvar där vid räcket och tittade ner i min isbjörnsgrop och kände mig olustig. Jag tror jag skämdes lite. Jag tänkte att så där skulle man nog vilja göra. Men jag var rädd. Jag gick ut ur rummet och stängde dörren bakom mig…