Poldark…

Till alla er Poldark-fans out there (alltså syrran) måste jag bara meddela att säsong 2 är gräslig och att ni genast måste köpa dvdn så fort den blir tillgänglig…

Snart är det dags!

Om läsning…

Jag snubblade just över en debattartikel i DN: ”Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet”,  skriven av Lars Melin docent i svenska. Poängen med artikeln verkar vara att läskunnighet är viktigt, men skönlitteratur kan man egentligen ha och vara utan, för det är förmågan att ta till sig en informativ text som är den verkliga livskunskapen. Alltså. Först av allt måste jag fråga mig om Lars Melin verkligen är allvarlig, eller om hans debattartikel är någon slags misslyckad ironi eller satir. För om han är allvarlig skriver han så här:

Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Det är också denna förmåga som Pisa mäter.

Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer. Skönlitteratur fokuserar på det mänskliga, ofta relationella medan sakprosan fokuserar på det sakliga och på orsak-verkansamband. I  skönlitteratur är det outsagda eller det antydda ett plusvärde, men i sakprosa är klarhet och precision de stora dygderna. I skönlitteraturen är detaljerna dekorativa eller symboliska, i fackprosan är de led i resonemang. Det handlar om olika slags läskompetens. Det är inte bara skönlitteraturen som kan ge ett rikt språk, men det är bara faktalitteraturen som kan ge ett användbart språk.

Och det är bara jättedumt!

Alltså. Jag måste bara ta det dummaste en gång till, så ni verkligen ser det: Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Va?! Ok, nu är jag inte språkforskare, utan talar bara av egen empirisk erfarenhet, men det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning bygger textkompetens! Ju mer man läser desto bättre förstår man de skrivna orden; ordförråd, meningsbygnadsförmåga, sambandsförståelse, you name it, ökar. Att hävda något annat verkar ju inte riktigt riktigt.

Dessutom är Melins uppdelning av skönlitteratur och sakprosa minst sagt tveksam – har han missat hela postmodernismen, eller? (Och ämnen som filosofi, psykologi, språkvetenskap (spåkvetare och allt), historia… kvalar bara instruktionsmanualer in i facklitteratur eller?) Och vad har han läst för skönlitteratur egentligen? Inte Dostojevskij i alla fall, för där är orsak-verkansamband rätt centrala.

För att inte tala om det där oanvändbara språket som Astrid Lindgren, Strindberg och Shakespeare slänger sig med.

Ursäkta Lars Melin, men om din debattartikel är på riktigt (vilket du trots allt inte övertygat mig om), då är du bara dum. Så docent du är.

(Och här var en replik)

Uppdatering: Det visar sig att Lars Melin är helt seriös i sin kritik. Vilket knas!

Kit is it!

Först av allt vill jag säga att jag tar tillbaks allt jag sa om Game of Thrones efter avsnitt tre. Det var förvisso det sämsta avsnitt som gjorts (och förhoppningsvis kommer att göras), men det var inte vad det hotade vara – utan bara ett tillfälligt bottennapp. Tur att jag inte slutade titta!

Och efter att sålunda ha gjort avbön (och sagt förlåt till GRR Martin) går jag nu vidare till det egentliga ämnet för den här posten – nämligen att Kit Harrington (Jon Snow alltså) är lite av en hjälte i verkliga världen med. Eller verkliga teatervärlden i alla fall, när han förvarade sin (tydligen ohyfsade) publik gentemot gubbgrinig teatersnobbism. Ju fler som går på teatern desto bättre tycker han – även om de äter chicken nuggets under föreställningen 🙂 Yay!

 

They’ve lost the plot

Den här posten handlar om Game of Thrones, och är full of spoilers – om nu någon som läser min blogg (och är GoT-tittare) mot förmodan inte är ikapp…

För första gången på länge ser jag inte fram emot nästa avsnitt av GoT. Jag visste att den dagen skulle komma, men inte att det skulle gå så fort. Jag är en av de där konstiga undantagen som tycker att serien faktiskt är bättre än boken. Jag tycker nämligen inte George R. R. Martin är någon bra författare. Men jag har traglat mig igenom alla de där hundratals sidorna av evighetslånga träiga naturbeskrivningar och tråkiga extrascener (George R. R. om någon hade vunnit på en klippglad redaktör) för att jag bara måste se hur det går. För även om George R. R. inte är någon vidare bra författare så är han en fantastiskt bra historieberättare. Så därför hänger man i, även om man när man kommer till nästa kapitel suckar för sig själv och tänker, ”nej, inte den här tråkiga typen igen” (Sir Davos, the Onion Knight). Och precis som alla andra har jag väntat på nästa bok, och blivit upprörd när serien avviker för mycket från boken. Och eftersom bokan aldrig kommer, och HBO vill tjäna pengar har vi nu season 6, och början till slutet för GoT.

De första två avsnitten moppade upp slutet på historien – Jon Snow återvände till de levandes skara (och befriades från eden till the Nights Watch så han kan gå och vinna tillbaks Winterfell)… nej när jag tänker på saken var det den enda rimlig uppmoppningen. Annars är ALLT fel, och de har uppenbarligen ingen aning om vad de ska göra med historien eftersom de till och med måste lägga in humoristiska gammelmanspruttar i Kings Council för att behålla publikens intresse. Vi kan ana tre huvudlinjer i kollapsen:

Vad ska vi fylla ut tiden med?

  • Scenen med Kung Tommen och the High Sparrow var aslång och astråkig och kändes väldigt kristet amerikansk (dessutom vet vi alla att High Sparrow bara vill ha makt, så what’s the point?)
  • Scenen med Jamie & Cersei var bara poänglös och de verkar inte längre veta vad de ska göra av sina karraktärer.
  • Till och med Tyrion har tappat stinget – vad var idén med scenen med Grey Worm och Messandei?

Vi måste förklara allt:

  • p03cvgmjCersei’s ex-Maester Qyburn har knäckt gåtan om Vary’s little birds och i en liten Oliver Twist twist visar de sig vara en samling rännstensungar som man vinner över med kanderade plommon (som om, jag tror Vary’s little bird-koncept är lite mer komplicerat än så, och behöver det verkligen förklaras??). Så Maester Qyburn samlar ungarna kring sig som den värsta Fagin och sänder ut dem på uppdrag. Inte blir den Dickensiska parallellen mindre av att samma skådespelare just spelat Fagin i en BBC-serie (Dickensian). Var det därifrån de fick inspirationen eller?
  • Bran och Max von Sydow knallar runt i forntiden och ser hur Ned stark nesligen nedgör Targaryska fiender för att rädda ‘den mystiska kvinnan i tornet’ (nämligen Neds tillfångatagna syster, tillika Jon’s mor – dvs. Jon Snow-Stark-Targaryen som rättmätigt kommer att vinna tillbaks the North, få ihop det med Daenerys (han är ju ingen vanlig man längre heller så förbannelsen är åtminstone delvis hanterad) och tillsammans ena Westeros). Alltså, så klart Jons ursprung måste förklaras – men måste det göras så klumpigt?

FEL:

  • Sansa trampar runt i Norr med Brienne of Tarth efter att ha flytt från sitt äktenskap med Pervo Bolton som aldrig har hänt!
  • Pervo Bolton är mystiskt Warden of the North (varför backar alla upp honom?) och blir presenterad A Wildling, Rickon Stark, och Shaggydogs avhuggna huvud. Alltså. Första gången på evigheter som man ser Rickon och han är fånge hos Pervo Bolton med en död Shaggydog. Det kan INTE var det som är meningen med hans historia.
  • Daenerys sitter fast i något änkehus med en massa Kahl-änkor. Seriöst! Daenerys Targarion, som klev upp på bålet med sin Kahl och klev ur askan levande med tre bäbisdrakar, blev Kahleesi och ledde sitt folk, sina fortfarande trognaste anhängare, blir skeppad till nån slags (påhittat) änkeförvar! Hur dumma tror HBO att Dothraki är? Dessutom – hästnomadfolket som bor i jurtor och ständigt flyttar över steppen har alltså ett undangömt änktempel av romerska dimensioner. Troligt.
  • Sandsnakes. Allt är fel med Sandsnakes. Jag orkar inte ens gå in på hur fel.
  • Arya-historien har jag aldrig förstått. Men jag tror ändå den är fel.

Summan av kardemumman? Ja man kommer väl att fortsätta titta ändå. Men det är ALDRIG en bra idé att göra film av en bok som inte ännu är skriven. Och George RR Martin har visst sålt sin själ…

Shakespeare 400 (plus52) år

Idag är det visst 400 år sedan Shakespeare gick hädan – jag väljer att uppmärksamma det med ett klipp som visar den absolut mest svårmodiga, lidande hjälten någonsin – Hertig Orsino – från Trettondagsafton.

Lady Susan

Igår kväll efter att jag tittat på Becoming Jane surfade jag runt på nätet och tyckte oerhört synd om mig själv för att Jane Austen skrivit så få böcker, och att de alla redan filmatiserats på bästa sätt, så det verkligen inte behövs några nya versioner*. Så plötsligt snubblade jag över den här:

Love & Friendship

Ofilmatiserad Austenbok! (hon skrev Lady Susan i sin ungdom och publicerade den inte själv) Med Kate Beckinsale dessutom – den kan ju bara bli bra!

*Här kommer listan på de bästa filmatiseringarna:

Förnuft och känsla: Filmatiseringen med Emma Tompson, Kate Winslet och Alan Rickman(!!!) från 1995, men BBC-versionen från 2008 med Charity Wakefield & Hattie Morhan är inte dum den heller.

Stolthet & Fördom: ”if you cannot guess [which one], I shall think you a simpleton, for there is but one…” 1995 – Jennifer Ehle, Colin Firth – ingen behöver någonsin göra film av den här boken igen. 

Mansfield Park: Filmatiseringen med Frances O’Connor från 1999.

Emma: Bästa Emma är Kate Beckinsale i filmen från 1996, men Gwyneth Paltrow från samma år går an hon med. Miniserien från 2009 med Ramola Garai är definitivt sevärd den med – men bäst är Kate!

Övertalning: Sally Hawkins spelar Anne Elliot i den här filmen från 2007. BBC så klart. 

Northanger Abbey: Felicity Jones & JJ Field i filmatiseringen från 2007. 

Imre Kertész, 1929-2016.

Imre Kertész har avlidit. En av förintelsens starkaste berättarröster har tystnat. Men hans böcker finns kvar. Läs dem om ni inte redan har gjort det.

1024px-Imre_Kertész_(1929-)_Hungarian_writer_II._by_Csaba_Segesvári

Novell

Kerstin hade svårt att få skrivandet att lossna igår. Skriv nåt annat då, sa jag, skriv om en fjäril som är allergisk mot pollen. Så då gjorde hon det 🙂

The Simpsons – sometimes they just get it right

« Older entries