Finbesök i Aberdeen

Förra helgen råkade det hända sig så att Fredrik och Helena bodde på lyxhotel i Cairngorms. Då passade de på att komma in till Aberdeen för att prova på lite helaberdeenskt publiv – Brewdog alltså 😉

img_3397

Annonser

Starka staketarmar från Sverige

Lina, Pär och Vera tog med sig mamma och kom och hälsade på över helgen. Missionen (Linas i alla fall) var att bygga staket, så hunden kan vara i trädgården – och det behövs kan jag säga för sitter han fast så skäller han, och är han inne själv när man är ute så skäller han… Så Lina tog tag i saken och organiserade oss att åka och köpa material, planera, gräva gropar… och så passade hon på att snickra ihop en överraskningsgarderob så vi kunde packa upp kläder, och bära upp lådor som i alla fall inte kommer packas upp nu på loftet… Maken till effektivitet har man sällan skådat!

IMG_2797

Pär och JC gjuter stolpe

IMG_2798

JC och Whistle sågar stolpe

IMG_2861

Man spikar

 IMG_2848 IMG_2851

Wohoo! En grind! Som man kan stänga!

Halva trädgården är inhängnad.

IMG_2866 IMG_2867

Vilken glad hund!

IMG_2871

Jag passade på att tömma en terass på grus också…

Fast lite kul saker hann vi med också, till exempel gå på Brewdog:

IMG_2766Där vi fick knivspetsade hamburgare och chilikorv,

IMG_2768 IMG_2771

Pär kunde köpa sig en ‘growler’

IMG_2778

Och Whistle också fick vara med.

IMG_2786

Och bjuda Gordons familj på lördagslunch

IMG_2791

Med Mariannes päronkaka och utflykt till hoppborg

IMG_2793

Och gå till stranden på veckans  vindigaste dag

IMG_2825 (1)

IMG_2829

IMG_2834 (1)

 IMG_2830 IMG_2831 IMG_2832

IMG_2842 IMG_2839 (1)

Vad mysigt de har:

IMG_2876

Tack för hjälpen! Nu är huset mycket trevligare att bo i!

Tre dagar med Whistle

IMG_6823IMG_6836I fredags åkte vi och hämtade Whistle. Min granne och kollega Henke var snäll och körde bilen med mig och Carin i – Carin kom flygande från Sverige för en helg i Aberdeen. Bilar är inte kul tycker Whistle. Man blir åksjuk och kräks och kräks. Hemskt alltså. Sen kom man till ett nytt hus där man inte kände igen sig alls. Hemskt alltså. Fast det finns i alla fall en trädgård som man kan springa runt i. Massa varv. Och en jättekul pinne. Och massa blommor som man kan anfalla. Kul alltså. IMG_6837Och sen höll alla på och gulla med en, och det var också ganska bra. Till och med en Kate kom och hälsade på och gullade. Och en Arran. Och man fick en rosa elefant som man kan tugga på. Och en giraff med roliga knutben. Så det går väl an. Dessutom har man en mysig bur med kattfilt där man får sova ifred. Helt ok. Man behöver inte ens gnälla på natten, för den är liksom ganska mysig. I alla fall om den står vid den där Lottans säng. På natten. För det är mörkt. Och lite läskigt.

Godnatt

Godnatt

IMG_6842IMG_6845De är allt lite sega på morgnarna, de där som jag bor med, så det gäller att busa så mycket som möjligt så man får igång dem. Ett annat bra sätt att få fart på dem är att på gnaga på saker. Bordsben till exempel. Men egentligen tycker jag bäst om rosa elefanter. Och min kong. En kong är världens bästa gnag- och studsgrej. Men den kan vara himla lurig och smita iväg åt alla möjliga håll om man inte aktar sig. Då brukar jag morra ordentligt på den. Jag tror att det hjälper.
IMG_6847Sen tyckte de att vi skulle gå ut. Just när man vant sig vid huset. Ja inte till trädgården alltså, utan i VÄRLDEN. Den är jättestor och jätteläskig och mest av allt läskigt är sådana där kräkmaskiner som kallas bilar. Ju fler desto läskigare. De verkar tycka att man ska gå med snöre. Jag fattar inte varför. IMG_6850Det är svårt att gå med snöre. Man kan bara gå lite åt alla håll och inte alls åt det håll man vill. Men man vänjer sig. Lite. Ibland tycker jag inte att man ska gå alls. Med eller utan snöre. Speciellt inte om det är läskigt. Och världen är läskig ganska ofta vet ni. Vi gick till STAN. Det bästa med stan är att det finns så mycket folk och folk tycker att jag är sötast i världen. Så man får bli klappad av alla. En farbror tyckte att jag var jättegullig. Han hade två hundar hemma sa han och klappades. Han luktade lite konstigt och Carin och Lotta verkade tycka att han var lite skum, men jag tyckte han var snäll jag. Förresten är alla snälla. Speciellt bra är det när man är på bh-shopping, för det blir ju lite långtråkigt, och då är det bra när så många kommer fram och gossar med mig. Fast det är jättesuperjobbigt att gå på stan, så det är skönt att man kan ta lite sovpauser när de andra shoppar. Ett ställe som jag gillar är Brew Dog. Musiken är lite hög, men det bryr inte jag mig om så mycket och så får man en egen vattenskål. Carin tyckte att jag var en bra pubhund, och det tycker jag nog med.

Efter puben tyckte jag att det var skönt att komma hem till min rosa elefant, men de andra verkade inte tycka det var skönt alls utan drog iväg med mig till Kate och där fanns en KATT. Den fräste på mig och jag trodde nästan den tänkte hoppa på mig, men då skällde jag på den så den blev rädd och sprang iväg. Fast jobbigt var det. Efter det ville jag bara sova. Tillslut fick jag i alla fall gå hem. Då blev jag pigg igen, men de andra var så tråkiga och ville inte leka alls.

IMG_6863IMG_6870Idag fyllde Carin år. Då fick hon en kaninlarvtårta och det var jätteorättvist för jag fick ingenting alls. Så då tyckte jag inte det var mer än rätt att jag gnagde på hennes bh. Hon hade också fått en jättefin sjal som jag lyckades få tag på, men den fick jag inte ha kvar FAST jag bara tänkte tugga på den lite. Taskigt alltså. Men sen gick vi till PARKEN. Det var jätteroligt! Nästan inte läskigt alls, och jag behövde inte gå med snöre heller. Leran var roligast. Och det var också en massa roliga löv som lekte med mig. De försökte springa iväg, men jag fick tag på dem! Fast sen kom det en massa bilar igen och det var jättejätteläskigt. Carin och Lotta fick bära mig enda till havet. Där tyckte de att jag skulle gå, men jag tycker faktiskt vi hade gått tillräckligt långt redan. De fick bära mer. Och så gick de så fort. Man han nästan inte titta på någonting, och det var jättemånga hundar som gick förbi och jag fick inte leka med någon. Bara för att Carin och Lotta skulle hinna dricka födelsedagsvin. Vad nu det är för något. Jag fick inte smaka.

IMG_6869

IMG_6877IMG_6874Vi fick sitta ute och då åt de andra soppa och bailisvarmchoklad. Jag vet inte om det var gott för jag gick inte smaka, men det gjorde inte så mycket för jag sov nästan lite och mina ben var jättetrötta. Det var faktiskt jättekallt också. Men jag fick låna Carins mössa, så det blev lite bättre. När taxin kom fick jag inte följa med och det tyckte jag var ganska tråkigt för jag var så trött i fötterna och Carin tog med sin mössa när hon åkte. Och det var jättetråkigt för hon åkte bort och jag tycker att hon bodde i huset med mig också. Och Carin är mycket bättre att leka med än Lotta också för hon är mera busig. Buscarin. Jag trodde jag var så trött i fötterna att jag inte kunde gå alls, men då gick Lotta ner på stranden och satte mig i sanden och det var faktiskt jättespännande då. Jag gillar stranden för man kan springa jättefort på den och sanden är så rolig för tassarna att gå på. Fast havet är lite läskigt. Konstigt är det, och lite roligt först men IMG_6882IMG_6879sen försöker det fångas och det är faktiskt lite för läskigt. Det skulle väl vem som helst tycka. För havet är så stort. Jättestort faktiskt. Större än världen tror jag. En del stora hundar springer ner i det och det tycker jag är modigt! Fast Lotta är så dum för varje gång det kommer en stor hund håller hon i mig och jag får inte leka med dem fast jag säger åt henne att jag vill och ålar mig för att komma loss så jag kan springa till dem. Man kan ju inte få kompisar då. Fast en stor hund fick jag i alla fall hälsa på. Hon var en samma sorts hund som jag och jättesnäll. Fast jag fick inte leka med henne så länge. Men det gjorde inte så mycket för jag var så trött och längtade efter min sköna kudde.

Havet är så stort så stort

Havet är så stort så stort

Som tur var fanns den i alla fall kvar när jag kom hem. Och elefanten också. Min rosa alltså.

 IMG_6894 IMG_6895

Att turista i det urbana Aberdeen

J&A vid DonAxel & Lotta vid DonMan kan hitta på en massa saker som turist i Aberdeen. En av de mindre vanliga är nog att åka till affären-för-saker-som-är-bra-att-ha, men Johanna och Axel har nu idéer för sig (i det här fallet var ju idén att få ordning på mig, så jag ska inte klaga ;). Målet för lördagens Axel & Johanna-besök var alltså B&Q, Skottlands motsvarighet till B&W ungefär. Bluebells!Ännu mera bluebellsMen som ni vet är det vägen som gör resan värd, så därför tog vi vägen om Seaton Park och stranden. Längs Dons stränder hade bluebellsen (eller ja de engelska klockhyacinterna då, om man ska ta det på svenska) slagit ut, till somligas ohejdade förtjusning. (Jag kommer aldrig tröttna på bluebells)

J&A-besök83 J&A-besök82 J&A-besök84

Nej Johanna, man FÅR inte simma bland påskliljorna!

Nej Johanna, man FÅR inte simma bland påskliljorna!

aberdeen4J&A-besök79Nordsjön var grå, som vanligt (liksom Aberdeen), och oljetankers låg och guppade på horisonten, också som vanligt, men havet och stranden är ändå en av Aberdeens största förtjänster. Vi strosade i maklig takt, såsom man plägar göra på stränder, tittade på små fiskar (döda. på stranden) och samlade stenar i vår hatt… ända tills J&A-besök77J&A-besök78vi insåg att vi egentligen var på svältgränsen och skyndade på våra steg till The Sanddollar. Där beställde Johanna världens äckligaste läsk (men vad kan man vänta sig om man beställer maskrosläsk, alltså), om man frågade henne, men inte om man frågade Axel. Följden av detta blev att Axel fick läsken medan Johanna snodde Axels öl (vilket i sig ger er ett hum om hur äcklig läsken var, J&A-besök76eftersom Johanna inte dricker öl). Maten var desto bättre J&A-besök75(speciellt mina grillade böcklingar om man frågar mig), Axel beställde den lokala specialiteten fish&chips (en lokal specialitet i hela Storbritannien, som ni vet, oavsett om man befinner sig mitt i Midlands miltals från närmsta kust, eller inte. Kvaliteten kan dock variera på denna specialitet beroende på hur lokalt havet är – Aberdeen är därför en ganska bra plats att prova den på 🙂 ).

aberdeen6

J&A-besök74J&A-besök73Sålunda närda och stärkta fortsatte vi vårt flanerande, förbi en hoper wannabe valräddare som misslyckades med att släppa tillbaks den stackars gummidelfinen i havet, till Fotdee – Aberdeens gulligaste by 😉 . Fotdee råkar ju vara ett av mina favoritutflyktsmål när jag har besök, så ni har sett bilder därifrån förr här på bloggen. J&A-besök69Det är en gammal fiskeby, som nu ligger inklämd mellan industrihamnen och havet, J&A-besök68och bebos av trädgårdstomteälskande kostnärssjälsaspiranter (i alla fall tänker jag mig att de aspirerar på lite alternativ konstnärlighet. De har bara inte talangen… Trädgårdstomtar,älvor, pingviner, surikater och rådjur har de dock ett överflöd av till alla Fotdee-besökares förtjusning. Less is more är långt ifrån den Footdeeska trädgårdskreatörens devis).

J&A-besök71
J&A-besök66De gamla nätbodarna är omgjorda till skrivarlyor, eller ateljéer eller trädgårdsskjul eller vad de vara måJ&A-besök70, men de finns i alla fall kvar i stor utsträckning, vilket gör att de få kvarteren Footdee har behållit sin fiskebykaraktär. (Jag undrar om det finns någon riktig fiskare kvar där?). Om det inte var för att de få kvarteren Footdee ligger fullkomligt isolerade med en barriär av enorm industrihamn mellan sig och den beboeliga staden skulle jag gärna ha en skrivarlya där själv. Om jag nu kan lära mig att njuta av trädgårdstomtemaffian.

J&A-besök67

Efter att ha snurrat runt i Fotdee ett tag styrde vi kosan mot staden – alltså genom hamnen. J&A-besök60J&A-besök59Det är egentligen ganska intressant att gå genom hamnkvarteren och se en stor modern industrihamn in action, men jag skulle aldrig gå där på kvällen. Fem (tror jag det var, möjligen tre, men det är illa det med) av Storbritanniens ‘stabbiest pubs‘ ligger i Aberdeen, och alla ligger de i hamnområdet. Rätt vad man går där mellan aberdeen8hamnbyggnaderna kommer man fram till en kyrka med gamla gravstenar. J&A-besök55Det är sjömanskyrkan, och när man går runt där och läser på gravstenarna får man en känsla av hur tungt det var att bo i Aberdeen på 1800-talet. Vandrar man sen vidare (och det gjorde vi ju) kommer man förbi lite äldre godsmagasin (och en av de antagligen stabbigaste krogarna i UK). aberdeen7Aberdeen har ju alltid varit en hamnstad, och sjöfarten och handeln har alltid varit stadens viktigaste inkomstkälla – även om det inte alltid varit olja. J&A-besök58Historiens vingslag till och med i den moderna hamnen alltså. (Till exempel går man förbi Shore Porters, företaget som flyttade mina möbler och grunkor från Sverige till Skottland. Kan du inte läsa, måsskrälle?Det grundades 1498, tre år efter universitetet). Fast hur man än går där och känner historiens vingslag vifta sig i ansiktet kan det inte J&A-besök51hjälpas att man börjar längta lite efter att sitta ner (och värma sig med en varm choklad till exempel). Aberdeen är så himla mycket STAD (storstad, sliten urbanitet eller vad man nu vill kalla det). Det är väldigt skönt att bo i Old Aberdeen – man kan lätt slinka in till staden när man vill det, men har man inte lust kan man sitta och uggla i sin lilla universitetsvärld (av blommor) helt opåverkad av oljetankers och långtradare.

J&A-besök50

aberdeen10aberdeen11Efter chokladen var det så dags för resans mål – B&Q. Vi tog bussen och steg av i ett hav av påskliljor. (Det nästan finaste med det var det coola tyska grabbgänget som blev alldeles till sig i trasorna av blomsterprakten och spenderade minst fem rullar film på att fotografera varandra bland liljorna – ja, om det hade varit på film-tiden, nu använde de sina smartphones istället 🙂 ).

J&A-besök49

aberdeen12aberdeen13På den praktiska affären för allting praktiskt hade de slut på den lampa som vi åkt dit (nästan enkom) för att köpa. Typiskt alltså! (Följaktligen har jag fortfarande inget fungerande ljus i badrummet, trots att lampskärmen är borttagen) Däremot hade de trälim och en massa praktiska boxar och grunkor som är bra att ha när man ska ordna upp i ett hus. Och en trädgårdsavdelning med rea på panséer – vad gör man? aberdeen14

Köper tre lådor panséer som man tar med sig hem på bussen förstås!

(Några bilder har jag stulit från Johanna om ni undrade)

Bästa Johanna & Axel i Aberdeen

I fredags kom Axel och Johanna till Aberdeen, hurra! Med sig hade de (tyvärr ingen Sara, men dock) kaviar och knäckebröd och två halvtomma väskor som skulle fyllas med choklad och sprit. (Johanna förstörde planen redan på fredagseftermiddagen genom att handla upp halva antikvariatet i Old Aberdeen). Som delmål hade de att ordna upp och fixa hos Lotta – och de gick ut hårt genom att bryta sig in i badrumslampan som i månader varit ur funktion av den anledningen att jag (med flera) inte lyckats komma på hur man in herrans namn får bort lampskärmen… vilka hjältar! Sen gick vi till Lidl och köpte två ryggsäckar och alla mina tygkassar fulla med middag, tunga och bulkiga basvaror som är svåra att få hem när man är en person (och fulsprit). Efter det var vi så trötta att vi somnade i soffan direkt efter middag. Men det får man när man är på semester 🙂

Don efter person...

Don efter person…

 

Lina & Pär i Aberdeen

scotland in marchDen kallaste mars sedan 1962. Det var då jag lurade min syster och svåger till Skottland, med historier hur fantastiskt fint det är i Skottland i mars. Fullt med blommor och så varmt så man kan gå runt i linne. Ja det var 2012 det. Mars 2013 ville annorlunda. Fredag veckan innan påsk landade Lina och Pär i Einburgh i yrsnö och hoppade på tåget till Aberdeen. Enligt planen skulle vi hyra en bil och åka runt i högländerna, men på lördagen var det i princip storm, så vi bestämde oss för att gå på strandpromenad istället. (Man kan ju kanske undra på vilket sätt storm är mer lämpligt för strandpromenader än bilturer – men så är det 😉 ). LinaoPär vid River DonEfter att ha provianterat croissant och kaffe på Kilau började vi äventyret i Seaton Park. jahajaVanligtvis är det fullt av blommande påskliljor i Seaton Park i slutet av mars, men i år hade de inte ens knoppar. De var på god väg i slutet av fabruari, men sen dess har det i det närmaste stått still. Våren är en månad sen. Det var ju inte så det skulle vara när Lina & Pär kom till Mysigt värreSkottland 😦 . Strålande sol, blå himmel och blommande ängar var planen. Nåja, grått är ju också en färg, och stormar kan ju vara ganska intressanta. På sitt sätt. Måsarna verkade i alla fall njuta av det där de seglade runt på de vilda vindarna i jakt på… spänning i livet? Konstigt nog var vi inte de enda stormflanörerna på Aberdeens strandpromenad. Vi mötte till och med en strormjoggare. I shorts. Själva var vi ganska glada åt våra långkalsonger…

havet! Lina flyger storm

fota havet Linan och havet Aberdeen skyline

coolingar måsar stormfågel

inne!

Mor och Far i Aberdeen

Förra helgen var mamma och pappa på besök i Aberdeen. Anledningen för besöket var invigningen av Alaska-utställningen, men den är fortfarande inte invigd en vecka senare, så målet levde inte riktigt upp till resan får man väl påstå. Som tur var är museiutställningar inte det enda Aberdeen har att erbjuda. Scott hade hyrt en bil och kört ner den från Orkney, och med den passade vi på att ge oss ut på lite äventyr i Aberdeenshire. the estuaryseaPå lördagen – efter att föräldrarna mötts med en kaffe på flygplatsen – for vi norrut längs kusten, till Forvie närmare bestämt. Här hade Kristin nämligen sett hundra sälar på nära håll föregående helg, och rekommenderade äventyret å det varmaste. Vi gick väl inte helt rätt, eller kanske inte tillräckligt långt, för de enda sälar vi såg simmade runt och vilken fin sälbild Lottawiiiilekte – så någon sälklappande blev det inte för vår del, men Sands of Forvie är imponerande nog utan närkontakt med säl. (Jättebra bilder tog jag på de lekande sälarna, på ett par ser man till och med ett sälhuvud sticka upp – om man använder förstoringsglas…) Vid Forvie rinner ån Ythan ut, och där ån mynnar ut i havet trivs både säl och sjöfågel (och är därmed ett populärt tillhåll för fågelskådare såval som allmänna naturälskare. Planeten ForvieForvisiterMellan ån och havet har det bildats fantastiska sanddyner, som fortsätter att breda ut sig längs kusten flera kilometer norr om Ythans mynning. Liknande vita stränder finns redan vid Aberdeen, och en ledig dag med fint väder skulle man kunna vandra längs stranden hela vägen till Forvie (men det tar nog ett tag).

sanddyn

Vi veklingar var dock ganska glada för vår bil – och extra mycket så när vi kom tillbaks till Aberdeen och insåg att någon korkskalle hade lyckats tappa sina husnycklar någonstans på en sanddyn. But all is well that ends well – och Scott ledsagade föräldrarna till närmsta pub under det att korkskallen gick till sitt kontor för att ringa university housing emergencys… Kvällen avslutades så med brittisk pubmat och engelsk fotboll.

När vi tittade ut genom fönstret morgonen därpå kunde vi knappast tro våra ögon. Marken var täckt av snö, och mer föll från himlen. Ibland är man mindre klok en annars. En sån stund kan vara när man åker inåt landet – åt bergen till, i snöväder i en hyrbil med sommardäck. Ännu dummare är det att i en sån situation tappa signalen till GPSen och följaktligen köra vilse in på en väg som bara blir mindre och mindre och snöigare och snöigare. Allra dummast är det när vägen plötsligen svänger i slutet på en nedförsbacke – och bilen inte gör det. Som tur var blev ingen skadad mer en bilen – och det var mest i plasten – och efter ganska kort tid kom det en snäll four wheel drive med dragrep och drog dum-bilen från vägrenen. Sedan vi  konstaterat att plasten mest var kosmetisk och bilen fungerade utmärkt utan den for vi lättade tillbaks mot Aberdeen (efter att ha fått vägen utpekad åt oss av dragrepet), men när vi lugnat ner oss lite grann kom vi fram till att det är världens sämsta utflykt om man åker iväg och kraschar bilen och sen far hem igen, så vi vände nosen mot det mer tillgängliga Crathes Castle för att få oss lite historia till livs.

Crathes och mor

Vi hann lagom till sista guideturen – och fick en privat visning av slottet (för vi var visst de enda som var intresserade). Crathes historia har jag (och ni) ju redan tagit del av, så den här rundturen koncentrerade jag mig på takom man ligger på golvet så...tak. Crathes Castle har nämligen flera rum med fantastiska (och ganska unika) målade tak. Några av dem ska visst vara inspirerade av samtida väggbonader, men jag tycker de påminner mycket om dalamålerier (nästan så jag undrar om man inte skulle kunna hitta någon kurbits om man letade)tvåhövdad hund alltså. Kurbitshund?. Förutom nobla riddare, musicerade damer och tvåhövdade kurbitshundar är takbjälkarna också fullskrivna med uppbyggliga förmaningar, ooopsvisdomsord och bibel(liknande)citat. Jag frågade guiden om hon läst dem alla, och det hade hon när hon började arbeta på Crathes.
När man läser dem ordentligt visar det sig visst att de inte alls är så gudfruktiga som de verkar vid första anblick. Det göms både det ena och det andra bland dygder och dådskap (och kurbitshundar). Förutom sina tak är Crathes stoltserar Crathes också med något så ovanligt som ett bevisat spöke. Hon kallas the green lady, och visar sig i det rum som en gång varit barnkammaren. Bärandes på ett spädbarn går hon genom rummet och försvinner in i den öppna spisen. Enligt vad som sägs sågs hon först av bara av 1600-talslairden, en kort tid efter att en tjänsteflicka som hamnat i olycka försvunnit – rymt som man trodde. Efter lairdens död började hon då och då visa sig även för andra. vinterträdgårdKomprometterande om ni vill veta vad jag tycker. Beviset då? På 1700-talet när de renoverade rummet hittade de lämningarna efter en ung kvinna under hällen i spisen. Dessutom är det rummet alltid oförklarligt kallt. En annan sak som Crathes är känt för är sina vackra trädgårdar – men dem är det inte mycket idé att titta på under en decimeter snö. Vi for tillbaks till Aberdeen och åt pub-haggis istället (i alla fall mamma, pappa höll sig till den brittiska nationalrätten fish and chips).

jahaPå måndagen fick jag min misstanke bekräftat – utställningen var inte klar. Men eftersom jag lockat hit mina föräldrar enkom för att gå på museinvigning gavs vi som de första officiella besökarna en privatvisning av den nästan klara utställningen. De flesta föremål var ändå där, liksom min poster – det var mestadels etiketter som saknades. Och har man privatguide behövs ju inte etiketter. Dessutom är det ju ändå min grävning – lite måste jag själv kunna berätta om artefakterna också ;). Fin är den i alla fall (eller blir). Efter museet passade jag på att fortsätta guidandet genom om man nu tvivlade på att det var ett universitetskapelllKing'sKing’s Colleges mer imponerande arkitekturer  – samt det nya biblioteket som ritats av en dansk arkitekt (och onekligen har en del likheter med ett visst musikhus). De andra delarna av Old Aberdeen hade föräldrarna redan sett för sig själva på förmiddagen, brew dogså när musikens… förlåt biblioteket, förevisats tyckte vi att det var dags att gå ner till staden och fira (o)öppningen av utställningen med en skål. Valet föll på Brew Dog, som är min och Scotts favoritpub i Aberdeen. Jag är inte säker på att föräldrarna höll med om den saken, men det är i alla fall autentiskt att dricka öl från ett lokalt mikrobryggeri – och deras blommig öl förefaller vara en mycket lämplig dryck att skåla in utställningar i – när man nu inte kan få billigt vernissagevin 😉

skål!

Julibesök

Jo, men så här såg det alltså ut när Jonas, Ulrika och Miranda var på besök i Aberdeen i somras.

Men eftersom det var just innan jag var på väg till Alaska var jag en lite dålig värd och lät dem ta hand om sig själva största delen – vilket de i och för sig verkade klara av rätt bra (de lyckades till och med se en massa saker i Aberdeenshire som jag inte sett…). Man får ju hoppas att de kommer tillbaks igen så jag kan göra det bättre. 🙂

Shoppingmåndag och Admiral Fallow

Måndag var en mulen dag när vi packade ner våra nya vindsäkra paraplyer för att påbörja vår stora shoppingdag i Skottlands huvudstad. Vid var vid gott mod – Veronikas önskelista verkade inte på något vis oöverkomlig, men efter att ha finkammat Princess Street och det enda som inhandlats var ett par blåa skor (till mig, nota bene, vilket inte alls var meningen…), kände jag mig lite modstulen. Inte nog med att Veronika inte hittat en enda sak att köpa, mulenheten hade dessutom helt försvunnit till förmån för strålande sol, så vi hade ingen möjlighet att prova våra nya fina paraplyer… Men under det att vi hämtade ny styrka på Costa Coffee kom jag upp med en ny plan – George Street. Först hittade vi Anthropologie (något som kommer att utgöra ett stort problem för min framtida ekonomi),

och sen fann vi oss själva på White Stuff, där Veronika inte bara hittade den perfekta sommarkjolen, utan också en mycket tjusig sommarscarf.  White Stuff är en av mina favoritaffärer i UK. Jag har stuckit in nosen flera gånger i affären i Edinburgh, men aldrig tagit mig så långt som till provrummen. De är helt tokiga! Först kommer man till en blandad samling garderober – och när man öppnar garderobsdörren möts man av en helt ny värld. Veronikas garderob rymde ett femtiotalsskafferi, men när man tjuvtittade in i de andra såg man en divas budoir, en mjukdjursaffär, en skogsglänta eller en exklusiv toalett… Som sagt, helt tokiga! Helt klart värt ett besök :). Veronikas fina små pappkassar fick mig i alla fall att känna mig som en lite bättre värd – speciellt sen hon fått köpa sig sina salt & vinäger-chips på vägen hem.

På kvällen spelade Admiral Fallow i Edinburgh – samma dag som de släppte sin nya skiva. Den konserten hade vi turen att vara på. Ja det var ju inte ett misstag direkt, vi hade köpt biljetter. Bra var den i alla fall. Väldigt bra. Lite skotsk folkispirerad indie-musik måste ju bara vara en bra avslutning på en Skottlandstur. Tänker jag i alla fall 🙂

Veronikavisit

I torsdags kom Veronika till Aberdeen för att hälsa på. Ett långt tag trodde jag att jag hade tappat bort henne, eftersom hennes telefon hade en del problem med utlandskommunikationen och varken ville bli ringd till eller kunde skicka sms, men mitt när jag satt där och undrade om jag borde anordna en skallgång ringde hon från Aberdeens tågstation och var inte borttappad alls. Eftersom fredagen var fredag och vi just nu är mitt i värst läsa-uppsatser-och-rätta-tentor-tiden fick hon tillbringa största delen av fredagen på egen hand, men vad jag förstod utnyttjade hon tiden väg och promenerade sig igenom hela Aberdeen (i regn och rusk). För en autentisk Aberdeen University-upplevelse avnjöts (?) dock lunchen i kantinen på the Hub, och givetvis en fredagspint på the Machar. I protest mot väderprognosen grydde lördagsmorgonen solig och inbjudande. Veronika hade redan sett hela staden, men inte havet, så vi gick ner till strandpromenaden och vandrade den vägen till staden. (Där var målet en taxkorv, men det kommer vi till senare.) Strandpromenaden slutade som alltid i Footdee, som nu när det börjar närma sig sommar verkligen kommer till sin rätt. Ja, med det menar jag att trädgårdstomtar, blomsterälvor och surikatter liksom ser ut att trivas bättre, och Veronika fann sig väl tillrätta ibland dem :). Vi kom på att om man bodde i Footdee skulle man flytta runt alla tomtar och annat mellan gårdarna (på natten när ingen såg), så en morgon när man vaknar och tittar ut har kvarterets tomtar haft fest på fjärilshusets altan samtidigt som alla älvor har flyttat bort till pingvinerna. Självklart är det ju stort hålligång i Footdee på nätterna, ibland har tomtarna och älvorna gemensamma sammankomster också. Det är en sån rolig idé att jag nästan får lust att flytta till Footdee bara därför. Ja, har man inte varit där är det kanske lite svårt att förstå, men det finns nog med figurer och kreatur att flytta runt för att man ska kunna roa sig ett helt år.

    

Målet med stadsturen, förutom att se Aberdeen från havssidan var John Lewis och taxkorvar. Till allas vår besvikelse hade inte John Lewis några taxkorvar. Vi drog slutsatsen att det berodde på att de ansåg att det var sommarsäsong, och att man därför inte längre behöver skydda sig mot drag (de hade dock inte helt gett upp konceptet, utan sålde istället en badortsinspirerad dörrkorv. Inte alls vad Veronika hade tänkt sig). Efter ytterligare några misslyckade shoppingstopp kom vi fram till att vi faktiskt inte hade lyckan med oss, det var bättre att gå hem och förbereda oss för tågresan till shoppingparadiset (?) Edinburgh. Solen hade under dagen hållit sig till strålande, så tågresean Aberdeen-Edinburgh var ungefär så vacker som den kan bli (och med tanke på att det måste vara en av Storbritanniens vackraste tågstreckor vill det inte säga lite). Det är lätt att bli förälskad i Skottland då…

Ävenledes söndagsmorgonen lät oss vakna till strålande sol, vilket var utmärkt eftersom Veronika vill överbevisa sin brutna fot genom att bestiga Arthur’s Seat. Arthur’s Seat är en rätt fantastisk plats, ett litet berg mitt i centrala Edinburgh. Det är ett mycket kungligt berg. Vid dess fot bor drottningen i sitt Hollyrood Palace, och på dess topp sitter Kung Arthur. Ja inte vet jag vad han har på toppen av berget att göra, men det är väl som med de Bruce; varhelst han kan tänkas ha vila sin rumpa… I vilket fall är det inte varje storstad som har en liten vildmark i sin mitt. Trots att jag varit i Edinburgh så mycket har jag aldrig klättrat upp till Arthur – så det var ju på tiden att jag kom mig för kan man tycka. Vi hade dessutom oslagbart vackert väder. Strålande sol och klarblå himmel hela turen. Nästan så man glömde bort att man var i Skottland ;). Dessutom blommar gorsen sitt allra bästa just nu, vilket inte gjorde det mindre sceniskt. (Gorse är en väldigt konstig taggbuske som blommar hela året, januari till december, men om våren blommar precis varenda buske och precis varenda gren på varenda buske. Det är mycket vackert!) Som motivation och belöning när vi nådde toppen hade vi kakor och te ordentligt nedpackade i Veronikas gorseblomsfärgade kånkenryggsäck. Väldigt utflyktsmässigt :)! Sista biten upp är ganska brant, men Veronikas fot höll pall och efter en del knegande kunde vi ansluta till folksamlingen kring Arthurs rumpa. (På vägen upp tyckte man att det verkade som att man ändå hade fått en ganska originell idé när man kom på att man skulle bestiga Arthur’s stol. Trängseln på toppen bevisade motsastsen). Några toktottar joggade flåsande förbi oss på vägen upp… det verkar överdrivet tycker jag (fast jag skulle väl behöva det själv så otränad som jag har blivit på sistone). Vi valde att titta på utsikten istället – och den var värd att titta på eftersom det knappt var något dis alls. Vi såg till och med bron över the Forth… Det var dock lite blåsigt där uppe på toppen, det drog nog lite om Arthur’s öron när han satt där och tittade ut över sitt land. Det ska finnas en fornborg någonstans på toppen, men den lyckades vi inte hitta. Däremot hittade vi kakor. Och te, som faktiskt kändes lite trevligt där i blåsten trots att man på vägen upp tänkte att man kanske borde tagit med kallt vatten istället…

På vägen ner gick vi förbi ruinerna efter St Anthony’s chapel. Det byggdes antagligen på 1400-talet och har antagligen något samband med Hollyrood Abbey som låg där i trakten, men egentligen vet man inte mycket mer än så. Men det är i alla fall klart att bättre placerat kapell, utsiktsmässigt, får man leta efter. Vid bergets slut ligger St Margaret’s Loch. St Margeret’s Loch blev en Loch 1856 när prins Albert tyckte att träskmarken som omgav Hollyrood palace var lite trist. Nu är det en fin liten damm istället (jag tycker faktiskt loch är lite för mycket sagt…) bebodd av drottningens svanar (och måsar). Det är nämligen så att alla svanar i Storbritannien är i drottningens ägo, och är därför de facto fridlysta (från the commons i alla fall, och de är väl de som har lust att äta svan…). Det är ett lite lustigt fakta om Storbritannien, tycker jag :). Jag vet inte vad för andra fåglar drottningen äger, men säkert är det några… När vi väl hade kommit ner till drottningens svanar tyckte vi ändå att vårt bestigande förtjänade att ihågkommas på något sätt (utan svan), så vi gick till three sisters vid cowgate och firade saken med en pint i solen (tänke vi, men husen var lite för höga)- guinness, ale eller ananasjuice. Värda det var vi likafullt 😉

« Older entries