Hus!?!

Ett hus är på väg att säljas…

Screen Shot 2016-03-13 at 21.19.00

Nunalleq

Om någon undrar vad jag egentligen har för mig nuförtiden, finns det ju en annan blog att följa:

Nunalleq 2015

På skidor i Skottland!

Jag har hittat en fransman som åker längdskidor på jobbet (de flesta här vet inte ens vad cross country skiing är), så i helgen åkte jag skidor för första gången i Skottland! Man fick köra någon timme till Huntly där de har ett ‘nordic ski centre‘ där man kan hyra längdskidor och sen får man köra ett tag till tills man kommer till skogen med spår. I Huntly var det ingen snö alls, så man började tvivla, men när vi kom till skogen var det högvis. Ganska blöt men vaddå. Spåren var helt ok, och det var fullt av bilar på parkeringen – antar att det är här alla som hört talas om längdskidor samlas.

IMG_7384

Det var första gången Whistle såg snö på riktigt och han var förtjust. Hoppade runt som en tok, grävde hål och jagade snöbollar. En snöhund alltså, bra!

 IMG_7387 IMG_7385

IMG_7383

Och som ni ser på bilderna var det hur fint som helst. Hoppas jag kommer ut igen innan snön är borta. I Aberdeen har det varit fullkomlig vår de senaste dagarna – och snödroppstiden är nästan över…

IMG_7388

Tre dagar med Whistle

IMG_6823IMG_6836I fredags åkte vi och hämtade Whistle. Min granne och kollega Henke var snäll och körde bilen med mig och Carin i – Carin kom flygande från Sverige för en helg i Aberdeen. Bilar är inte kul tycker Whistle. Man blir åksjuk och kräks och kräks. Hemskt alltså. Sen kom man till ett nytt hus där man inte kände igen sig alls. Hemskt alltså. Fast det finns i alla fall en trädgård som man kan springa runt i. Massa varv. Och en jättekul pinne. Och massa blommor som man kan anfalla. Kul alltså. IMG_6837Och sen höll alla på och gulla med en, och det var också ganska bra. Till och med en Kate kom och hälsade på och gullade. Och en Arran. Och man fick en rosa elefant som man kan tugga på. Och en giraff med roliga knutben. Så det går väl an. Dessutom har man en mysig bur med kattfilt där man får sova ifred. Helt ok. Man behöver inte ens gnälla på natten, för den är liksom ganska mysig. I alla fall om den står vid den där Lottans säng. På natten. För det är mörkt. Och lite läskigt.

Godnatt

Godnatt

IMG_6842IMG_6845De är allt lite sega på morgnarna, de där som jag bor med, så det gäller att busa så mycket som möjligt så man får igång dem. Ett annat bra sätt att få fart på dem är att på gnaga på saker. Bordsben till exempel. Men egentligen tycker jag bäst om rosa elefanter. Och min kong. En kong är världens bästa gnag- och studsgrej. Men den kan vara himla lurig och smita iväg åt alla möjliga håll om man inte aktar sig. Då brukar jag morra ordentligt på den. Jag tror att det hjälper.
IMG_6847Sen tyckte de att vi skulle gå ut. Just när man vant sig vid huset. Ja inte till trädgården alltså, utan i VÄRLDEN. Den är jättestor och jätteläskig och mest av allt läskigt är sådana där kräkmaskiner som kallas bilar. Ju fler desto läskigare. De verkar tycka att man ska gå med snöre. Jag fattar inte varför. IMG_6850Det är svårt att gå med snöre. Man kan bara gå lite åt alla håll och inte alls åt det håll man vill. Men man vänjer sig. Lite. Ibland tycker jag inte att man ska gå alls. Med eller utan snöre. Speciellt inte om det är läskigt. Och världen är läskig ganska ofta vet ni. Vi gick till STAN. Det bästa med stan är att det finns så mycket folk och folk tycker att jag är sötast i världen. Så man får bli klappad av alla. En farbror tyckte att jag var jättegullig. Han hade två hundar hemma sa han och klappades. Han luktade lite konstigt och Carin och Lotta verkade tycka att han var lite skum, men jag tyckte han var snäll jag. Förresten är alla snälla. Speciellt bra är det när man är på bh-shopping, för det blir ju lite långtråkigt, och då är det bra när så många kommer fram och gossar med mig. Fast det är jättesuperjobbigt att gå på stan, så det är skönt att man kan ta lite sovpauser när de andra shoppar. Ett ställe som jag gillar är Brew Dog. Musiken är lite hög, men det bryr inte jag mig om så mycket och så får man en egen vattenskål. Carin tyckte att jag var en bra pubhund, och det tycker jag nog med.

Efter puben tyckte jag att det var skönt att komma hem till min rosa elefant, men de andra verkade inte tycka det var skönt alls utan drog iväg med mig till Kate och där fanns en KATT. Den fräste på mig och jag trodde nästan den tänkte hoppa på mig, men då skällde jag på den så den blev rädd och sprang iväg. Fast jobbigt var det. Efter det ville jag bara sova. Tillslut fick jag i alla fall gå hem. Då blev jag pigg igen, men de andra var så tråkiga och ville inte leka alls.

IMG_6863IMG_6870Idag fyllde Carin år. Då fick hon en kaninlarvtårta och det var jätteorättvist för jag fick ingenting alls. Så då tyckte jag inte det var mer än rätt att jag gnagde på hennes bh. Hon hade också fått en jättefin sjal som jag lyckades få tag på, men den fick jag inte ha kvar FAST jag bara tänkte tugga på den lite. Taskigt alltså. Men sen gick vi till PARKEN. Det var jätteroligt! Nästan inte läskigt alls, och jag behövde inte gå med snöre heller. Leran var roligast. Och det var också en massa roliga löv som lekte med mig. De försökte springa iväg, men jag fick tag på dem! Fast sen kom det en massa bilar igen och det var jättejätteläskigt. Carin och Lotta fick bära mig enda till havet. Där tyckte de att jag skulle gå, men jag tycker faktiskt vi hade gått tillräckligt långt redan. De fick bära mer. Och så gick de så fort. Man han nästan inte titta på någonting, och det var jättemånga hundar som gick förbi och jag fick inte leka med någon. Bara för att Carin och Lotta skulle hinna dricka födelsedagsvin. Vad nu det är för något. Jag fick inte smaka.

IMG_6869

IMG_6877IMG_6874Vi fick sitta ute och då åt de andra soppa och bailisvarmchoklad. Jag vet inte om det var gott för jag gick inte smaka, men det gjorde inte så mycket för jag sov nästan lite och mina ben var jättetrötta. Det var faktiskt jättekallt också. Men jag fick låna Carins mössa, så det blev lite bättre. När taxin kom fick jag inte följa med och det tyckte jag var ganska tråkigt för jag var så trött i fötterna och Carin tog med sin mössa när hon åkte. Och det var jättetråkigt för hon åkte bort och jag tycker att hon bodde i huset med mig också. Och Carin är mycket bättre att leka med än Lotta också för hon är mera busig. Buscarin. Jag trodde jag var så trött i fötterna att jag inte kunde gå alls, men då gick Lotta ner på stranden och satte mig i sanden och det var faktiskt jättespännande då. Jag gillar stranden för man kan springa jättefort på den och sanden är så rolig för tassarna att gå på. Fast havet är lite läskigt. Konstigt är det, och lite roligt först men IMG_6882IMG_6879sen försöker det fångas och det är faktiskt lite för läskigt. Det skulle väl vem som helst tycka. För havet är så stort. Jättestort faktiskt. Större än världen tror jag. En del stora hundar springer ner i det och det tycker jag är modigt! Fast Lotta är så dum för varje gång det kommer en stor hund håller hon i mig och jag får inte leka med dem fast jag säger åt henne att jag vill och ålar mig för att komma loss så jag kan springa till dem. Man kan ju inte få kompisar då. Fast en stor hund fick jag i alla fall hälsa på. Hon var en samma sorts hund som jag och jättesnäll. Fast jag fick inte leka med henne så länge. Men det gjorde inte så mycket för jag var så trött och längtade efter min sköna kudde.

Havet är så stort så stort

Havet är så stort så stort

Som tur var fanns den i alla fall kvar när jag kom hem. Och elefanten också. Min rosa alltså.

 IMG_6894 IMG_6895

A baby dog called Whistle

Jag har tänkt och tänkt ett tag att jag skulle vilja ha en hund. Ja, jag vet, inte en katt (som man skulle tro), utan en hund. Nu har jag fått tillstånd från universitetet att ha ett husdjur i mitt hus, och började så titta på riktigt. ( I månader har jag googlat ‘border collie Aberdeenshire’ men nu var det på riktigt). Förra helgen åkte vi därför och tittade på valpar – jag, Kate och Julie – som agerade chaufför. Puppy road trip 🙂

Puppy road trip :)

Puppy road trip 🙂

Första stället vi åkte till var lite av en besvikelse. Valparna var ju söta och så, men ingen av dem kändes som min hund. Jaha, tänkte jag, jag kanske inte ska ha en hund i alla fall då. Sen for vi vidare till det andra stället jag hade varit i kontakt med. Eller, ja… efter att ha åkt vilse ett par gånger och sedan blivit tvungna att ringa från en tom och till synes övergiven gård (Kate som hela färden jobbade på ett filmmanus för vår road trip, tänkte sig att det var här vi blev överfallna och inlåsta som gårdsslavar i ladan…, eller möjligen hittade en av vara tre ‘romantic interests‘ – allt beroende på vad det var för slags film vi var i), kom vi tillslut dit vi skulle. IMG_5606IMG_5608Här kom valparna att möta oss utkörda i en rosa skottkärra (istället för att vara instängda i en bur), och hundmamman kom och nosade på sina telningar och kollade läget (istället för att vara separerad från valparna så att de inte skulle vara så oroliga), och alla valparna kändes på en gång som om de borde vara min hund. Speciellt den lilla bruna valpen som jag kontaktat henne om. Men, sa hon, innan jag blir för förtjust i den bruna valpen skulle jag kanske ta och träffa den andra valpkullen. Den här kullen var bara två veckor, och det passade bättre för mig, tyckte hon, eftersom jag inte kan ta hunden förrän i december. Så efter mycket velande valde jag en liten hund från den yngre kullen – en trefärgad liten korv – som numera heter Whistle :).

  photo 1 photo 2

Jag hade väl egentligen inte kanske tänkt att bestämma mig för en hund så där på stunden – men bara titta på valpar kan man visst inte. Inte om det är rätt valp i alla fall 😛

För att fira Whistle åkte vi till Highland Chocolate’s café och frossade i choklad lite lagom. Och i december flyttar Whistle till Aberdeen. Spännande!

IMG_5614

“Why did they ever think we’d be afraid of ourselves?”

Idag är Dagen med stort D i Skottland. Dagen då hela Skottland (i princip, valdeltagandet väntas bli mycket högre än i parlamentsvalet) går till valurnorna för att avgöra Skottlands framtid som varande – eller icke varande – en självständig nation. Som boende i Skottland sedan flera år tillbaks har jag rätt att rösta, men jag har valt att låta bli. Det känns inte som att det ska vara mitt val. (För er som inte fattar någonting av det här valet kan ni titta på den här videon).

yes-no2

När Cameron för två år sedan gick med på SNPs krav om en folkomröstning om Skottlands självständighet trodde varken han, eller någon annan, att någon mer än en liten majoritet skulle rösta ja, och hade ni frågat mig för ett år sedan hade jag hållit med honom, men sedan dess har någonting hänt. Ja-rörelsen har gått från att drivas av en liten grupp med obskyr nationalistisk agenda till att bli en folkrörelse. Det handlar om riktigt politiskt engagemang på gräsrotsnivå och en debatt som engagerar alla, och debatten har varit ojämn. Ja-sidan har glädje, passion och engagemang som aldrig tryter, medan nej-sidans främsta argument byggts på rädsla för framtiden. Ja-sidan drivs av folk med övertygelse, nej drivs av politiker – ofta med en fot i Westminster, och det har inte varit en aggressiv frihetsrörelse, utan mer som en folkfest som bara växt sig större och större (även om man från London försökt hävda att bristen på upplopp snarast beror på skotska polisens eftergivenhet och mörkningsförsök). Som journalisten Iain Macwhirter uttrycker det: ”The Scottish people have entered history, not to pick a fight with England, but to have a party”. Efter de senaste veckornas opinionsundersökningar, som ett tag visade på ja-seger, vaknade Westminster plötsligt upp och fick skrämselhicka. De ändrade tonläge i sin skrämselpropaganda och tog till krokodiltårarna, det skulle krossa Camerons hjärta (eller kanske politiska karriär om vi ska vara krassa) om Skottland (Ni) väljer att lämna Oss. Det visar väl än en gång på Londonregeringens totala okunskap om sina skotska väljare, som en skotsk vän till mig sa, ”hade det varit något som fått mig att välja sida, om jag hade varit osäker, hade det varit utsikten att fa krossa Camerons hjärta”. Rösten för självständighet är inte en röst för ultranationalism och isolationspolitik, det är ett uttryck för ett genuint misstroende mot en centraliserad regering som tappat kontakten med sina väljare, speciellt i det perifera Skottland, och i viss mån med verkligheten. Folk, särskilt den yngre generationen, vill något annat och något mer. Ett ja har kommit att handla om framtidstro istället för rädsla för förändring, och en återställd tro på att den enskildes röst kan göra skillnad. Ingen vet hur det går om Skottland blir självständigt,  men i ett land där mindre än 65% röstar i allmänna val väntas över 80% rösta idag och det engagemanget kommer att göra skillnad i Skottlands politik – vad resultatet än blir (just nu leder nej-sidan med några procent).

Och ja, om jag hade röstat hade jag röstat ja 🙂

girl-waving-scottish-flag

Höstvandring

Förra helgen var jag och vandrade i Aberdeenshire med Rumblers (vandringsklubb för pensionärer 😉 Alla trodde att jag var student). Då såg det ut så här:

Skotsk hed

Skotsk hed

Highlands Skotsk himmel

stenar berg

Skottland är så fint!

jomen cock?

On the road

Hej!

Hej!

Första körlektionen…

Jag har just haft min första körlektion med ”Doug”. Herrejösses!  Jag kröp fram på vänster sida av vägen som en halt snigel krampaktigt kramande ratten. Trots detta beteende påstod Doug att det här nog inte skulle ta så lång tid (alltså att komma till körkortsstadiet) och uppmanade mig att boka teoritest så snart som möjligt. Jag vet inte jag…

Att korsa gränser på utgånget pass

Finn ett fel!

Finn ett fel

Tänk er panikkänslan när man står i incheckningsdisken och hör orden ”Det här passet har gått ut”. Nej, säger man, nej det går ut den 16e. ”Nej, kolla här” säger gubben bakom disken och pekar: ”13th June 13″. ”What? Nooooooo!” 13 juni – igår. Men jag är ju säker på att det går ut 16e. HELT säker. När paniken släppt halade jag upp mitt id kort ur plånboken – och mycket riktigt. Där står det 16e (och jag har bara antagit att det var detsamma för passet eftersom jag skaffade dem samtidigt). Id-kortet kan jag ju resa på – men close call. Större marginaler än dessa rekommenderas – speciellt om man bor i utlandet…

Don’t you have any English money?

London CityMorgonen den 23e maj packade jag ner väsentligheter såsom gröna klackskor och yllemamelucker i en väska och for till Golders Green vetja!London för att träffa Johanna och gå på Chelsea Flower Show. Egentligen hade jag tänkt åka tåg hela dagen, men eftersom det var billigare att flyga kom jag till London vid lunchtid istället – nästan en hel dag innan Johanna skulle dyka upp. Det gav mig tid att hitta rätt på vårt hotell och lära mig att hitta lite i kvarteren – så vi bara kunde gå raka vägen till Chelsea nästa morgon tänkte jag. Biljetterna till flower showen bokade jag i fasligt god tid skrämd av alla hot om hur snabbt de tog slut (lite överdrivna tror jag allt. Det fanns biljetter veckovis efter att jag köpt våra), boende däremot bokade jag inte lika långt i förväg. Det var ett stort misstag skulle det visa sig – efter tre dagars intensiv-surfande var vi fortfarande utan boende och Lotta var ganska desperat. Tillslut fick jag svar från ett av de B&Bs jag kontaktat – de var fullbokade tyvärr, men hade precis skaffat sig ett hotell i ett annat Golder Greenområde av London och där hade de ett rum. När man tittade på hemsidan såg det riktigt trevligt, fast lite väl långt bort – men bättre än att bo under en bro tänkte jag och bokade. (Några timmar senare fick jag svar från ett B&B precis vid Kew Gardens – tänk om man haft lite is i magen…) Hotellet låg i Golders Green, som, skulle det uppenbara sig när man kom dit, är ett av Londons judiska kvarter. Aldrig förut har jag sett så många kippor och korkskruvslockar på stan en vanlig vardag. Det var kosher också (så ingen bacon till English breakfast). Jag Croft court hotelvar lite orolig (livrädd) på tunnelbanan dit, för i ett försök att bekanta mig med området hade jag virtuellt vandrat runt lite i det med assistans av google street view – och när jag då kom fram till hotellet jag bokat fick jag en smärre chock. Det såg inte alls ut som på bilderna på hemsidan, utan som en sned och vind halvt fallfärdig träkåk från förra seklets början. Jag såg för mig mögefläckar och läckande kranar, råttor och vägglöss. Som tur var hade jag fel. Huset var lite fallfärdigt (från utsidan i alla fall), men inte alls så illa som det såg ut på google, och rummet var minst sagt spartanskt. Men det var rent i alla fall, och badrummet kändes nästan nyrenoverat. Området det låg i var dessutom väldigt fint med stora gamla hus och trädgårdar. Sålunda lugnad begav jag mig till Golders Greens stadskärna för en sen lunch innan jag införskaffade nödproviant inför morgondagen (för att överleva en dag på Chelsea Flower Show) – med plånboken full av skotska pund. När man bor i Skottland glömmer man ibland bort hur apart detta är. Man behöver bara åka till England med sina skotska pengar för att bli påmind. Första försöket att betala med dem sa de inget bakom kassan, men synade min tia med rynkade ögonbryn och bister min i flera minuter innan den fick sig en plats i kassaapparaten. Nästa gång samma sak, men nu kunde man inte hålla tyst längre: Kassaflicka: ”Vad är det här?” Lotta: ”Skotska pund”. Kf: ”Jag vet”. L: (tänker tyst för sig själv) ”Varför frågar du då?” Kf: ”Hmmm”. L: ”Det är samma valuta”. Kf: ”Jag vet”. Tystnad. Kf: ”Har du inga engelska pengar?”.

London LondonSom tur var tog mina skotska pengar slut rätt så snart, så jag slapp konstiga blickar (av den anledningen i alla fall), och efter att ha köpt en kasse nödproviant och sen såsat runt på hotellet några timmar tänkte jag att är man i London måste det ju märkas, och tog tunnelbanan till Tower Bridge, där jag först letade rätt på The The GeorgeGeorgeInn Inn – Londons enda bevarade skjutsstationsvärdshus – byggd på 1600-talet, ägd av National Trust och omskriven av Dickens (i Little Dorrit). Historiskt alltså. Där köpte jag mig en George Inn Ale och trängde mig ner bland massa kostymnissar  med min kindle och försökte insupa atmosfären. Det var lite för mycket kostymnissar för att den rätta värdshuskänslan skulle infinna sig, så när ölen var slut gick jag tillbaks till Green Dragon Court (bara en sån sak) som jag passerat tidigare, middagGreen Dragon Courtdär de hade lagat paella i stora lass vid en uteservering. Mycket frestande (trots den tiogradiga högsommarvärmen). Efter detta äventyr tog jag min halvtimmes tunnelbanefärd tillbaks till Golders Green för att invänta Johanna. Sent omsider kom hon så åkandes i en taxi. Ankomsten firades med en judisk pirog och skålande i cider- och därmed avslutas den här prologen. Bomsteräventyret kunde ta sin början!

« Older entries