Vad händer i Sverige??

För tre veckor sedan höll jag min andra föreläsning av två om arkeologi och nationalism. I den här föreläsningen pratar jag om ‘vikingen’ och nationalism – med ett kvickt avstamp i 1600-talets göticism och Rudbecks Atlantica diskuterar jag nationalromantiken och ‘skapandet’ av vikingen, Vagner, nazismen och det nordiska idealet – och så avslutar jag med Sverige idag; sd och deras sneda historiesyn. I år hade jag lagt till en slide i min powerpoint – för allt det som hänt i Sverige den här hösten hänger ju samman med en slags rädsla för att den svenska kulturen är hotad… och det i sin tur hänger ihop med en felaktig historisk analys.

Screen Shot 2015-11-24 at 16.40.59

Jag tvekade lite innan jag lade till det här – för det kan ju tyckas för politiskt och kontroversiellt för en föreläsning för andra-års arkeologistudenter. Men nu råkar jag ju ha ganska starka åsikter i den här frågan, och för en gångs skull tycker jag arkeologi kan ha något verkligt viktigt att säga i samhällsdebatten. Möjligheten att ifrågasätta det nationalistiska historienarrativet. Det är det jag ber dem göra i min sista slide också – fast mer open ended…

Screen Shot 2015-11-24 at 16.47.20

Nu finns ju alltid möjligheten att det finns folk som inte håller med min anti-nationalistiska agenda. Kanske till och med sådana som studerar arkeologi just för att hitta rötter och göra allt det som jag hävdar att vi ska motverka.

Efter den här föreläsningen kom en student fram till mig och ifrågasatte min min agenda och neutralitet. Han ansåg att i min position – såsom auktoritet och utbildare av unga och lättpåverkade sinnen – kan man inte ta en så uttalad politisk ställning. Han övervägde att lämna in en officiell protest. Jag sa som det var, att jag har funderat över om jag kan vara så tydligt politisk som jag är i den här föreläsningen, och att jag tar till mig hans kritik. Sen spenderade jag 45 minuter i diskussion med denna unga man, som gick igenom alla de vanliga högerextrema argumenten… Vi måste värna oss, och slå vakt om vår kultur. (Jaha, sa jag, men jag tror inte att svensk kultur är på något sätt hotad. Tror du inte? svarade han (med verklig förvåning i rösten), men i Europa får man i snitt 1,5 barn medan i arabländerna får man i snitt 4. Om de fortsätter att komma hit kommer europeisk kultur snart vara i minoritet. Det är enkel matematik. Nej, sa jag, det är en skev analys), det är Alans pappas girighets fel att den lille pojken dog på Medelhavet, och varför är det så att 75% av alla flyktingar från Syrien är unga män i stridsför ålder? Nu spenderar jag ju ganska mycket tid med att läsa kring just det här, så jag har sett alla argument förr – men aldrig bemött dem i universitetssammanhang. Efteråt var jag ganska skakad – men mina kollegor tyckte inte att jag ska tona ner föreläsningen…

En vecka senare dödades 130 personer i Paris, och ganska snabbt kom ryktet att en av mördarna hade kommit in i Frankrike som flykting från Syrien… Min första tanke när jag läste det var: Nej, nu får de vatten på sin kvarn! Och mycket riktigt lät de analyserna inte vänta på sig. Frankrike stänger sina gränser, Sverige uppgraderar till terrorhotnivå 4, och europeisk politik formligen forsar fram mot sd och deras gelikar.

Så – idag – meddelar regeringen att Sverige går ner på en miniminivå för flyktingmottagning enligt internationella konventioner och EU-rätt.

Här sammanfattas punkterna för förslaget av TT:

• Rätten till anhöriginvandring tidsbegränsas. Bara mycket begränsade undantagsfall tillåts.
• Åldersbestämning av unga ska införas.
• Utlänningslagen ska anpassas till EU:s miniminivå. Det rör sig om en tillfällig lagstiftning som ska gälla under tre år.
• Tillfälliga uppehållstillstånd för alla utom kvotflyktingar. Undantag görs för barn och familjer som registrerats innan de nya reglerna införs.
• Försörjningskraven kommer att skärpas.
• ID-kontroller ska införas på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige.

Vilken kovändning från för några veckor sen!

Det är klart att situationen i Sverige varit ohållbar de senaste veckorna, kapaciteten räcker inte till – men detta är inte, kan inte vara, lösningen! För att skapa andrum och bygga kapacitet säger de – men andrum i tre år!? Ska vi bara sitta och titta på när folk dör i TRE ÅR? Jag förstår att Åsa Romson kämpade mot tårarna. Hon är inte ensam.

Håller regeringen på att bygga sds Sverige utan deras hjälp? Jag vill inte se det Sverige ta form!

Anti-immigration, anti-liberal: meet Sweden’s far-right future

Annonser

Nunalleq

Om någon undrar vad jag egentligen har för mig nuförtiden, finns det ju en annan blog att följa:

Nunalleq 2015

Alaska-arkeologins ansikte i Storbritannien…

..är jag! I januari gjorde vi en press release – och de skotska tidningarna såg ut så här i ett par dagar:

press-coverage-10-1-2014

För någon vecka sen kom maj/juni-numret av British Archaeology Magazine ut, tillsammans med Current Archaeology är det en av UK’s största populära arkeologiska tidskrifter.

British Archaeology

Postergirl för arktisk arkeologi i Alaska alltså.

Lotta med sin tidning

På Grand Hotel i Lerwick…

Nu sitter jag på Grand Hotel i Lerwick med en Shetlandisk öl och umgås med min dator. Trött som en sill! Jag höll min sämst förberedda presentation någonsin idag, och den mesta av förberedelsen som gick in i den avverkades i gårkväll/natt och tidigt i morse. Inget att vara stolt över direkt, men den är i alla fall gjord och jag är på Shetland! I Storbritanniens nordligaste stad till och med! Imorgon ska jag bara roa mig på konferensen – efter att ha sovit ut ordentligt (hoppas jag). Vilket knas!

Current World Archaeology

Vi är i senaste numret av Current World Archaeology, no. 64 🙂

Current World Archaeology 001

Lecturing elf…

I fredags var det så dags för (den numera årliga) Archaeology of Middle Earth-föreläsningen. Något uppdaterad och förbättrad. Jag var rejält nervös innan, trots att jag redan hållit föreläsningen två gånger tidigare – och senast som öppen föreläsning inför storpublik. Jag tror att det var det där att föreläsa i dräkt. Två delar av ens liv som inte borde mötas liksom. Ja, nu är det i alla fall för sent. Jag har helt blottat min extrema nördighet sedan jag klädd i ‘Galadrieldräkt’, för att leva upp till affischen, diskuterat begravningsseder i Cardolan och tingens makt över människan.

lecturing elf

Fem minuter innan det skulle börja anslöt sig också institutionen till studenterna i samlad tropp; professorer, lektorer, postdokar och gästande forskare. Och en Lotta i alvklänning. Nå, jag är i alla fall seriöst oseriös, ingen kan anklaga mig för något annat…

Och så här galen ser jag tydligen ut när jag föreläser:

lecturing elf3 lecturing elf4 lecturing elf5

lecturing elf6 lecturing elf7 lecturing elf8

Föreläsningen skulle ju följas av en fest på Tolkientema. Studentföreningen hade blandat ‘Gröna drakens hembrygd’ och bakat lembas, men som den visa alv jag var stannade jag bara ett par timmar innan jag gick hem och åt middag. Det känns nästan som att man lämnat studentfesttiden bakom sig faktiskt 😉 . Några, men inte alls så många som jag hade väntat mig, studenter var också i dräkt. En drös hobbitar närmare bestämt.

hobbitar&alv(Så där lång är jag inte, jag stod ett steg högre än de andra…)

Och för en gångs skull har Keith inte sparkat mig (det händer annars relativt regelbundet 🙂 ). Jag vet inte om det är ett gott eller ett dåligt tecken… Här är han i alla fall på en komprometterande bild, om jag skulle behöva hävda mig i framtiden 😉 .

Lotta & Professor Dobney

Lotta & Professor Dobney

Archaeology of Middle Earth – igen

Kunde jag inte hålla min Archaeology of Middle Earth-föreläsning igen, undrade vår studentförening. Jodå, det kan jag väl tyckte jag. Som inledning på deras vårfest kom de på. Ok, javisst, sa jag. Och hur ställer jag mig till dräkt? undrade de sen. Vad för sorts dräkt, undrade jag. Tolkien såklart, blev svaret. Jaha, jo det kan jag väl tänka mig, sa jag… Så Archaeology of Middle Earth har nu inspirerat studentföreningen till en Tolkienfest. Jomen. Men vad skulle jag vara för karaktär undrade de. Well, tyckte jag, det blir väl en ”woodelf of some sort” skulle jag tro. Så här tolkade de det svaret:

Tolkien Party

Nu har mamma skickat ett par klänningar (för hon kunde inte välja vilken som var finast) på posten. Hupp Häff (som det heter)… det var det akademiska anseendet det…

Orkney Nature Festival

Orkney Nature Festival

Den här veckan har det varit naturfestival på Orkney med en massa intressanta aktiviteter både på land och vatten. Intressantast av alla var två naturpromenader på tisdagen – ledda av Dr Scott Timpany från Orkney College som berättade om det förhistoriska landskapet. Självklart var jag tvungen att flyga över till Orkney för att vara med på dem.

Skaill Bay – Sands of Time

Skaill Skaill Bay

Lägg märke till Dr Who-väskan!Skaill Bay ligger nedanför Skara Brae, Skottlands mest kända neolitiska bosättning (och världsarv). skog alltsåPå den tiden var det dock inte en strand utan en lite sumpig kustnära lövskog. Orkney har nämligen inte haft landhöjning som vi, utan landsänkning. Just därför är det ett perfekt ställe att vara på om man är en sån som forskar på sjunkna skogar – eller submerged forest som det heter mycket snyggare på engelska – och förhistoriska landskap. Tyvärr var vädret uselt på morgonen, men det hindrade inte entusiasmen hos åhörarna – även om de hade lite svårt att åhöra på grund av vinden. Framåt slutet av vandringen tittade dock solen fram, och påminde alla om hur fantastiskt Orkney faktiskt kan vara – när det vänder den sidan till.

havet stranden blommorna

Knowes of Trotty – Stories from Peat Bogs

mosse alltså

”Finvädret” höll i sig på eftermiddagen när vi gav oss iväg till naturfestaremosse med högKnowes of Trotty –  som är en samling bronsåldershögar. Här var Scott i sitt rätta element. Som det mosstroll han är berättade han entusiastiskt om våtmarkernas fantastiska förmåga att berätta om det förhistoriska landskapet, och visade de imponerande naturfestivalarna hur man tar borrkärnor.

mosse hurra! borra borra kolla vilken spännande torv!

Högarna är ganska intressanta de med – fast såklart inte lika intressanta som sumpmarken som omger dem ;). en höghöglandskapDe 16 högarna utgör ett av de största bronsåldersgravfälten i Skottland. De är konstruerade mellan 2000 och 1600 f.Kr. När den största högen grävdes ut 1858 fann man i den centrala stenkistans gravgömma fyra ”soldiskar” i guld och 27 bärnstenspärlor bland de brända benen. Fyndet har inga paralleller på Orkney, och visar hur centrala de här högarna var en gång i tiden.

primrose mosse med hög mera kabbeleka

Våren är ju som ni kanske förstått lite sen, men nu växer de primroses över hela Skottland (nej jag VET inte vad de heter på svenska). Jag är lite imponerade av primroses – i Sverige skulle de vara trädgårdsblommor, men här är de vilda och mer vanliga än gullvivor. Det finns en sällsynt sort som heter Scottish Primrose. Den är chockrosa och växer bara på några få lokaler även i Skottland. En av dem är på Mainland på Orkney, fast trots att Scott var imponerad av detta faktum verkade han inte helt övertygad om att man måste åka och leta efter dem. Kanske möjligen för att klockan var sex när vi kom hem från naturvandringen – men tråkmåns i alla fall!

We’re in the money!

Nej, nu kan jag inte hålla tyst längre. Det är inte officiellt ännu, men i fredags (alltså för en vecka sedan) fick vi veta att Alaska-projektet har kammat hem ett jättestort forskningsanslag. Fyra år – fullt finansierad grävning – inklusive post ex och konservering, alla vetenskapliga analyser och skrivtid,  ett par doktorander och post docs, om vi får allt vi bett om (vi har inte fått det officiella dokumentet med alla summor ännu). Helt obegripligt. Rick skickade ut följande efter att vi fått veta, inte helt politiskt korrekt kanske, men träffande!

Ikväll ska saken firas inofficiellt hemma hos Kate, och nästa helg fortsätter det inofficiella (eller kanske officiella vid det laget) firandet med baluns hemma hos Rick. Trevlig helg!

Mor och Far i Aberdeen

Förra helgen var mamma och pappa på besök i Aberdeen. Anledningen för besöket var invigningen av Alaska-utställningen, men den är fortfarande inte invigd en vecka senare, så målet levde inte riktigt upp till resan får man väl påstå. Som tur var är museiutställningar inte det enda Aberdeen har att erbjuda. Scott hade hyrt en bil och kört ner den från Orkney, och med den passade vi på att ge oss ut på lite äventyr i Aberdeenshire. the estuaryseaPå lördagen – efter att föräldrarna mötts med en kaffe på flygplatsen – for vi norrut längs kusten, till Forvie närmare bestämt. Här hade Kristin nämligen sett hundra sälar på nära håll föregående helg, och rekommenderade äventyret å det varmaste. Vi gick väl inte helt rätt, eller kanske inte tillräckligt långt, för de enda sälar vi såg simmade runt och vilken fin sälbild Lottawiiiilekte – så någon sälklappande blev det inte för vår del, men Sands of Forvie är imponerande nog utan närkontakt med säl. (Jättebra bilder tog jag på de lekande sälarna, på ett par ser man till och med ett sälhuvud sticka upp – om man använder förstoringsglas…) Vid Forvie rinner ån Ythan ut, och där ån mynnar ut i havet trivs både säl och sjöfågel (och är därmed ett populärt tillhåll för fågelskådare såval som allmänna naturälskare. Planeten ForvieForvisiterMellan ån och havet har det bildats fantastiska sanddyner, som fortsätter att breda ut sig längs kusten flera kilometer norr om Ythans mynning. Liknande vita stränder finns redan vid Aberdeen, och en ledig dag med fint väder skulle man kunna vandra längs stranden hela vägen till Forvie (men det tar nog ett tag).

sanddyn

Vi veklingar var dock ganska glada för vår bil – och extra mycket så när vi kom tillbaks till Aberdeen och insåg att någon korkskalle hade lyckats tappa sina husnycklar någonstans på en sanddyn. But all is well that ends well – och Scott ledsagade föräldrarna till närmsta pub under det att korkskallen gick till sitt kontor för att ringa university housing emergencys… Kvällen avslutades så med brittisk pubmat och engelsk fotboll.

När vi tittade ut genom fönstret morgonen därpå kunde vi knappast tro våra ögon. Marken var täckt av snö, och mer föll från himlen. Ibland är man mindre klok en annars. En sån stund kan vara när man åker inåt landet – åt bergen till, i snöväder i en hyrbil med sommardäck. Ännu dummare är det att i en sån situation tappa signalen till GPSen och följaktligen köra vilse in på en väg som bara blir mindre och mindre och snöigare och snöigare. Allra dummast är det när vägen plötsligen svänger i slutet på en nedförsbacke – och bilen inte gör det. Som tur var blev ingen skadad mer en bilen – och det var mest i plasten – och efter ganska kort tid kom det en snäll four wheel drive med dragrep och drog dum-bilen från vägrenen. Sedan vi  konstaterat att plasten mest var kosmetisk och bilen fungerade utmärkt utan den for vi lättade tillbaks mot Aberdeen (efter att ha fått vägen utpekad åt oss av dragrepet), men när vi lugnat ner oss lite grann kom vi fram till att det är världens sämsta utflykt om man åker iväg och kraschar bilen och sen far hem igen, så vi vände nosen mot det mer tillgängliga Crathes Castle för att få oss lite historia till livs.

Crathes och mor

Vi hann lagom till sista guideturen – och fick en privat visning av slottet (för vi var visst de enda som var intresserade). Crathes historia har jag (och ni) ju redan tagit del av, så den här rundturen koncentrerade jag mig på takom man ligger på golvet så...tak. Crathes Castle har nämligen flera rum med fantastiska (och ganska unika) målade tak. Några av dem ska visst vara inspirerade av samtida väggbonader, men jag tycker de påminner mycket om dalamålerier (nästan så jag undrar om man inte skulle kunna hitta någon kurbits om man letade)tvåhövdad hund alltså. Kurbitshund?. Förutom nobla riddare, musicerade damer och tvåhövdade kurbitshundar är takbjälkarna också fullskrivna med uppbyggliga förmaningar, ooopsvisdomsord och bibel(liknande)citat. Jag frågade guiden om hon läst dem alla, och det hade hon när hon började arbeta på Crathes.
När man läser dem ordentligt visar det sig visst att de inte alls är så gudfruktiga som de verkar vid första anblick. Det göms både det ena och det andra bland dygder och dådskap (och kurbitshundar). Förutom sina tak är Crathes stoltserar Crathes också med något så ovanligt som ett bevisat spöke. Hon kallas the green lady, och visar sig i det rum som en gång varit barnkammaren. Bärandes på ett spädbarn går hon genom rummet och försvinner in i den öppna spisen. Enligt vad som sägs sågs hon först av bara av 1600-talslairden, en kort tid efter att en tjänsteflicka som hamnat i olycka försvunnit – rymt som man trodde. Efter lairdens död började hon då och då visa sig även för andra. vinterträdgårdKomprometterande om ni vill veta vad jag tycker. Beviset då? På 1700-talet när de renoverade rummet hittade de lämningarna efter en ung kvinna under hällen i spisen. Dessutom är det rummet alltid oförklarligt kallt. En annan sak som Crathes är känt för är sina vackra trädgårdar – men dem är det inte mycket idé att titta på under en decimeter snö. Vi for tillbaks till Aberdeen och åt pub-haggis istället (i alla fall mamma, pappa höll sig till den brittiska nationalrätten fish and chips).

jahaPå måndagen fick jag min misstanke bekräftat – utställningen var inte klar. Men eftersom jag lockat hit mina föräldrar enkom för att gå på museinvigning gavs vi som de första officiella besökarna en privatvisning av den nästan klara utställningen. De flesta föremål var ändå där, liksom min poster – det var mestadels etiketter som saknades. Och har man privatguide behövs ju inte etiketter. Dessutom är det ju ändå min grävning – lite måste jag själv kunna berätta om artefakterna också ;). Fin är den i alla fall (eller blir). Efter museet passade jag på att fortsätta guidandet genom om man nu tvivlade på att det var ett universitetskapelllKing'sKing’s Colleges mer imponerande arkitekturer  – samt det nya biblioteket som ritats av en dansk arkitekt (och onekligen har en del likheter med ett visst musikhus). De andra delarna av Old Aberdeen hade föräldrarna redan sett för sig själva på förmiddagen, brew dogså när musikens… förlåt biblioteket, förevisats tyckte vi att det var dags att gå ner till staden och fira (o)öppningen av utställningen med en skål. Valet föll på Brew Dog, som är min och Scotts favoritpub i Aberdeen. Jag är inte säker på att föräldrarna höll med om den saken, men det är i alla fall autentiskt att dricka öl från ett lokalt mikrobryggeri – och deras blommig öl förefaller vara en mycket lämplig dryck att skåla in utställningar i – när man nu inte kan få billigt vernissagevin 😉

skål!

« Older entries