Nunalleq

Om någon undrar vad jag egentligen har för mig nuförtiden, finns det ju en annan blog att följa:

Nunalleq 2015

Annonser

Alaska-arkeologins ansikte i Storbritannien…

..är jag! I januari gjorde vi en press release – och de skotska tidningarna såg ut så här i ett par dagar:

press-coverage-10-1-2014

För någon vecka sen kom maj/juni-numret av British Archaeology Magazine ut, tillsammans med Current Archaeology är det en av UK’s största populära arkeologiska tidskrifter.

British Archaeology

Postergirl för arktisk arkeologi i Alaska alltså.

Lotta med sin tidning

Current World Archaeology

Vi är i senaste numret av Current World Archaeology, no. 64 🙂

Current World Archaeology 001

Alaska

Förresten är jag ju i Alaska, har jag glömt säga. Följ oss på bloggen!

We’re in the money!

Nej, nu kan jag inte hålla tyst längre. Det är inte officiellt ännu, men i fredags (alltså för en vecka sedan) fick vi veta att Alaska-projektet har kammat hem ett jättestort forskningsanslag. Fyra år – fullt finansierad grävning – inklusive post ex och konservering, alla vetenskapliga analyser och skrivtid,  ett par doktorander och post docs, om vi får allt vi bett om (vi har inte fått det officiella dokumentet med alla summor ännu). Helt obegripligt. Rick skickade ut följande efter att vi fått veta, inte helt politiskt korrekt kanske, men träffande!

Ikväll ska saken firas inofficiellt hemma hos Kate, och nästa helg fortsätter det inofficiella (eller kanske officiella vid det laget) firandet med baluns hemma hos Rick. Trevlig helg!

Ny spännanade utställning – snart på ett museum nära mig!

Nunalleq exhibition

Att avsluta äventyr på lagom vis

Idag var min sista dag i Quinhagak. Jag är sist kvar, de andra senfärdiga åkte i morse. Vädret lämnade tyvärr en del övrigt att önska, så jag satt inne och jobbade. Men bäst jag satt där och glodde på ett konferensabstrakt som bara vägrade skriva sig hörde jag en röst i mitt huvud som skrek: ”Nu får det vara nog!”. Så jag drog på mig långkallingar och stövlar, rotade rätt på en kaffepanna (att plocka bär i) och gick ut på hjortronjakt. När jag gått ett tag där ensam på den öde grå stranden, där björnar inte är helt okända besökare, och gjort några enstaka lovar ut på den bärtomma tundran började jag tänka att det här kanske inte var min bästa idé någonsin, sen tänkte jag att om jag nu ska bli uppäten av en björn var det ju väldigt dumt av mig att glömma ta med kameran, för jag borde ju åtminstone dokumentera mötet för mina efterlevande, sen tänkte jag att det kanske var lika bra att vända tillbaks, sen hittade jag Bären och då slog den Hillerdalska plockgenen till. Ni vet, den där genmutationen som får erkänt frilufsiga ex att vråla så det ekar i svampskogen; ”Jag fryser, och det börjar bli mörkt! Nu går jag och sätter mig i bilen!”, som får vanligtvis fullkomligt laglydiga systrar att i skydd av mörkret stjäla svarta vinbär från intet ont anande skolor (till systerns försvar kan sägas att ingen annan plockade dem, och att det vore ett större brott att låta dem förfaras. Samt att hon i ärlighetens namn hade medbrottslingar), eller som får en att spendera en hel dag på en hink åkerbär. Ja, alltså den där genen som får en att tänka att bli uppäten av en björn är en risk värd att ta om man bara får ihop till en burk hjortronsylt, och som får en att fortsätta fylla sin kaffepanna trots att man inser att man för länge sedan överskridit kapaciteten hos den lilla burk man anskaffat för ändamålet, och trots att man varken packat eller ätit middag, och man dessutom har lyckats fylla ena stöveln med ganska kallt tundravatten (men det värms ju liksom upp av foten så småningom)… Till slut var pannan ändå full nog, och jag är i alla fall lite stolt över mig själv. På tillbakavägen lyckades gå förbi en massa fläckar som lyste gula av hjortron, trots att kaffepannan hade gott om plats kvar. Jag har i alla fall självkännedom nog att med en kaffepanna ut – inte en hink.

A worthy cause

Alaska har USAs högsta självmordsfrekvens, speciellt bland unga i Indigenous communities. Här är ett projekt som tar upp frågan och försöker hitta en väg ur det; We Breathe Again

Två grävdagar kvar…

Två grävdagar kvar och alldeles för mycket kvar att gräva… Vi koncentrerar oss på det viktigaste och hoppas att resten finns kvar när vi kommer tillbaks nästa år. Som ni kanske märkt är jag alldeles för trött för att hålla två bloggar igång. Men om ni glömt bort det kan ni alltid läsa om hur grävningen fortskrider här 😉

Vila i frid

Idag var det riktigt kallt och grått väder ute, trots en klar kväll med fantastiskt solnedgång igår. Det här oroade byn, speciellt som så många var ute och fiskade idag. Andarna var oroliga. Det beslutades att de människoben vi hittat vid utgrävningen måste återbegravas. Mike fick uppgiften att åka ut med lådan med ben och begrava dem vid Arolik, ån söder om Quinhagak. När Mike la de sista benet i jorden bröt solen igenom molnen för första gången på hela dagen. Det är så det är.

« Older entries