Love Never Dies

Vi sitter ju i husarrest här i Skottland – för sjätte veckan eller vad det är. En av de få positiva sakerna med ‘lockdown’ är att många teatrar, Royal Opera, och andra streamar föreställningar för några dagar. Andrew Lloyd Webber har lanserat en youtubekanal The Shows Must Go On! där en föreställning visas varje fredag och är tillgänglig 48 h (utom Fantomen då som bara var tillgänglig 24). För två veckor sedan visades The Phantom of the Opera, och förra fredagen var det dags för Love Never Dies – Lloyd Webbers fortsättning på fantomen som blev en jätteflopp i London när den kom ut. Sålunda anade man ju vad som komma skulle, men som en fd fantomen addict kan man ju inte låta bli att titta… Lordens återkomst (Helen Dickson) (Beg)Och… vad ska man säga. Love Never Dies ger oss allt som jag önskade som sentimental tonåring (på den tiden då jag bara inte kunde förstå hur Christine kunde välja megatönten Raul över den gotiskt romantiska (mördaren och psykopaten) Fantomen) och det är bedrövligt! Fantomen som Harlequinroman… om du nu av någon outgrundlig anledning inte vill få historien förstörd för dig föreslår jag att du slutar läsa – för här kommer sammanfattningen: Fantomen flydde till USA med Madam och Meg Giry (som hopplöst förälskad i fantomen fortfarande efter tio år hoppas att han ska se henne) och startade en underhållningsscen på Coney Island. Fortfarande besatt av Christine (så klart) lurar han över henne till sin teater i staterna för att hon än en gång ska sjunga hans musik…. Och – eftersom den försupne Vicomte Raul spelat bort hela sin förmögenhet i Monte Carlo (ja ni hör, vilket bottennapp) går Christine med på att göra come back i staterna. Tillsammans med sin looser till man och tioårige son (ja ni anar) landar hon i fantomens nät… Och nu visar det sig att stackars Christine lider av förlorad kärlek just lika mycket som fantomen – en kärlek som också fullbordades för tio år sen (och resulterade i ett tioårigt musikaliskt geni med mystisk dragning till mörker och hemskheter). Intriger utspelas, Christine sjunger, Raul inser sig besegrad – och här skulle väl den makabra lilla familjen levt lyckliga i alla sina dagar – om det inte var för Meg Giry, som fantomen driver till galenskap genom sin obevekliga kärlek till Christine… Vid det här laget har nog Gaston Leroux snurrat flera varv i sin grav.. Men visst, om det är romantik man är efter så… (gör det väl inte så mycket om man förstör en historia). Enda boten är att återgå till originalet.