Stravinsky med Scottish Ballet

Igår nån gång efter fem ringde JC och frågade om jag ville gå på ballett! En av geografi-post docarna hade plötsligt fått två biljetter över för kvällens föreställning – så hip som hap var vi på His Majesty’s theatre…

Två stycken framfördes – The fairy’s kiss och Våroffer. Jag var inte jätteimponerad av The Fairy’s kiss. Jag tyckte den var liksom lite slarvig – slarvigt koreograferad eller slarvigt dansad, jag vet inte riktigt vilket. Det var MacMillian originalkoreografi, men det är ju ingen garanti 🙂

Våroffer däremot! Den var lite annorlunda tänkt än vanligt – två bröder då och nu och inte något riktigt våroffer – men tagen blev man. Omskakande och brutal om jag skulle beskriva den i två ord. I andra delen – nu – hade de satt den dominanta brodern i militärkläder och det var väldigt effektfullt. Man kunde inte låta bli (som väl var tanken) att dra paralleller till dagens tortyr- och översittarkultur inom militären. Scottish Ballet levererar igen 🙂

Annonser

Kardborrehund

Så här går det när man försöker jobba när Whistle är i närheten:

sommar-höst2017 - 1 (4)

Suck!

Vardag var dag…

Eftersom jag ser ut så här nuförtiden:

sommar-höst2017 - 1 (2)

verkar folk tycka att det är nödvändigt att tala om för mig att jag ‘look great’. Det sker i så hög grad att jag nästan börjar tro på det själv. Tills jag tittar mig i spegeln och inser att jag ser ut precis som jag känner mig: tjock, trött och sjavig. Sjavigheten förbättras inte direkt av att de här:

sommar-höst2017 - 1

är de enda platta skor jag har som inte gör ont i fötterna (i oktober), och att det här:

sommar-höst2017 - 1 (1)

är det enda ytterplagg jag fortfarande kommer i. (I och för sig en favorit – sydd av min talangfulla syster, men den är inte vidare varm, och börjar dessutom bli rätt tight som synes…). Så nu har jag internetshoppat och beställt tid för att klippa mig (äntligen!) så inom en inte alltför lång framtid kan jag kanske känna mig mindre sjavig åtminstone… De andra två sakerna verkar svåra att åtgärda.

Sagan om det röda äpplet

Jag fick ju äppelträd av mamma i 40-årspresent. Step over apples ska de bli – eller kanske snarare äppelhäck, för jag vill ha dem lite högre än att man kan kliva över dem. I vinter är det dags att börja klippa och böja. I våras såg de ut så här:

Och när jag kom hem från Alaska hade två träd kart – ett har mindre äpplen och det andra såg ut så här:

Ett äpple råkade bli plockat för tidigt, och ett trillade av av sig själv, men det sista äpplet har blivit rödare och rödare under hösten.

Det fick sitta tills det föll ner av sig själv, och sen åt vi upp det 🙂 Gott var det! Jag ser fram emot en ännu större äppelskörd nästa år 🙂

Och så slutligen en liten tripp ner i barndomens minnesarkiv – den här läste pappa ofta för oss när jag var liten:

Vilken tur att det inte finns några patriarkala strukturer

Harvey Weinstein, producenten bakom otaliga mängder succéfilmer, är skandalen som skakar Hollywood. Efter de första anklagelserna om sexuellt ofredande stiger skådespelerska efter skådespelerska fram och vittnar om liknande erfarenheter. The ‘grand ladies of film’ fördömer hans agerande (förutom Ben Affleck, Paul Feig och Colin Firth är det manliga Hollywood märkligt tyst). Efter decennia av utnyttjande av unga kvinnor har fasaden fallit – Weinstein har fått sparken från sitt eget företag. Weinstein ber om ursäkt för sitt uppförande, men anser själv att han aldrig tvingat sig på kvinnor:

“Any allegations of non-consensual sex are unequivocally denied by Mr Weinstein,” a spokeswoman told the New Yorker, adding that he never retaliated against women who refused his sexual advances. “Mr Weinstein obviously can’t speak to anonymous allegations, but with respect to any women who have made allegations on the record, Mr Weinstein believes that all of these relationships were consensual.”

Det värsta är att det förmodligen är alldeles sant, Harvey Weinstein har inget som helst begrepp om att han tvingat sig på kvinnor mot deras vilja. I hans huvud handlar det säkerligen om ‘erövringar’ och att ‘vinna över’ motsträviga flickor (för det verkar vara unga kvinnor han siktat in sig på). Detta ursäktar inte på något vis hans vidriga agerande, men vittnar mycket tydligt om konsekvenserna av en (icke-existerande tydligen) patriarkal tankestruktur som inte inser att koncepten ‘sexuell erövring’ och ‘samtycke’ är oförenliga. Och hur ska man kunna förstå det när man i film efter film matas med ‘romantiska’ episoder som den här trevliga våldtäktsscenen ur Blade runner (vi såg just om den inför den nya filmen) – ‘Love scene’ som den kallas på Youtube?

Som Harvey och många med honom misstänker, vet kvinnor sällan vad de vill när det kommer till sex och romantik, och drömmer i hemlighet om en stark man som kan få dem på rygg och övervinna deras motstånd. Ett nej är inte ett nej förrän det skriks ut med ett knä i skrevet. Tänk på det.