Mitt liv som trumfkort…

Igår röstade parlamentet för att garantier måste utfärdas för att de EU-medborgare som bor i Storbritannien ska få stanna i landet efter brexit… Theresa May har inte velat garantera detta innan ‘article 50’ aktualiseras, eftersom hon tror att det kan skada UKs förhandlingsläge kring utträdet. Samtidigt har hon lovat att regeringen ska göra ‘allt de kan’ för att se till EU-britternas intressen. Ett löfte som ringer  mer än tomt när det, ett drygt halvår efter att britterna röstat för utträde, inte gått ut någon som helst information till oss bofasta EU-medborgare, och inga som helst garantier utfärdats. Vi är brickor i Theresa Mays EU-spel, inte människor.

Ingen vet vad som kommer att hända eller vad som gäller, inte ens de som tar besluten, och det verkar som att det är så regeringen vill ha det. Enligt rådande regelverk har vi (alltså jag och JC, jag är nu helt självisk) ‘permanent residency’ i UK, eftersom vi varit bofasta här i över tre år. Man kan dock ansöka om det, på samma sätt som icke-EU-utlänningar, med resultatet att man får ett dokument som fastslår samma sak. Rekommendationerna går isär om man bör göra det eller inte. Ingen vet egentligen om det där dokumentet kommer vara värt något i slutändan, för i realiteten får man bara vad man redan har. Processen är dessutom väldigt krånglig och ganska kostsam, och många av de EU-medborgare som gått igenom dem har felaktigt nekats uppehållstillstånd, ofta på teknikaliteter. Flera personer har uppmärksammats i media för att de nu väljer att flytta från UK, av oro för framtiden, och en undersökning föreslår att det är en vanlig fundering bland högutbildade EU-britter.

Även de brittiska universiteten har uttryckt stor oro för konsekvenserna av en hård brexit, och att oron är berättigad verkar redan ha bekräftats av sjunkande antal ansökningar från EU-studenter. För den akademiska världen utgör brexit ett reellt hot, inte bara i minskade antal studenter, men också i form av minskade stipendieanslag, och inte minst det stora antal EU-medborgare som arbetar på brittiska universitet. University of Aberdeen har gått ut och sagt att de ska göra ‘allt i sin makt’ för att stödja sin EU-personal, men just nu är deras makt obefintlig, och de vet inte ens vad de har att kämpa mot. Osäkerheten är förmodligen Theresa Mays effektivaste vapen just nu, för den gör också att inga ordentliga protester kan organiseras. Vi akademiker är hennes trumfkort – den ‘kvalificerade’ arbetskraften som det är lika viktigt för Storbritannien att behålla, som det är för EU-länderna att behålla den brittiska. Och May ska se brexit genomföras till vilket pris som helst.

Vår bästa garanti just nu är att vi bor i Skottland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: