Om läsning…

Jag snubblade just över en debattartikel i DN: ”Skönlitteratur hjälper inte unga till framgång i livet”,  skriven av Lars Melin docent i svenska. Poängen med artikeln verkar vara att läskunnighet är viktigt, men skönlitteratur kan man egentligen ha och vara utan, för det är förmågan att ta till sig en informativ text som är den verkliga livskunskapen. Alltså. Först av allt måste jag fråga mig om Lars Melin verkligen är allvarlig, eller om hans debattartikel är någon slags misslyckad ironi eller satir. För om han är allvarlig skriver han så här:

Det är just faktalitteratur som är nyckeln till framgång i skolan, till högre studier och till framgång i alla något så när kvalificerade jobb. Det är bra om de unga läser våra klassiker, men det är förmågan att tillgodogöra sig en rapport eller ett pm som ger dem framgång i livet. Det är också denna förmåga som Pisa mäter.

Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Den prototypiska romanen intresserar sig för händelser, sakprosa för saker och strukturer. Skönlitteratur fokuserar på det mänskliga, ofta relationella medan sakprosan fokuserar på det sakliga och på orsak-verkansamband. I  skönlitteratur är det outsagda eller det antydda ett plusvärde, men i sakprosa är klarhet och precision de stora dygderna. I skönlitteraturen är detaljerna dekorativa eller symboliska, i fackprosan är de led i resonemang. Det handlar om olika slags läskompetens. Det är inte bara skönlitteraturen som kan ge ett rikt språk, men det är bara faktalitteraturen som kan ge ett användbart språk.

Och det är bara jättedumt!

Alltså. Jag måste bara ta det dummaste en gång till, så ni verkligen ser det: Det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning inte hjälper att bygga denna textkompetens. Va?! Ok, nu är jag inte språkforskare, utan talar bara av egen empirisk erfarenhet, men det är uppenbart att mycket skönlitterär läsning bygger textkompetens! Ju mer man läser desto bättre förstår man de skrivna orden; ordförråd, meningsbygnadsförmåga, sambandsförståelse, you name it, ökar. Att hävda något annat verkar ju inte riktigt riktigt.

Dessutom är Melins uppdelning av skönlitteratur och sakprosa minst sagt tveksam – har han missat hela postmodernismen, eller? (Och ämnen som filosofi, psykologi, språkvetenskap (spåkvetare och allt), historia… kvalar bara instruktionsmanualer in i facklitteratur eller?) Och vad har han läst för skönlitteratur egentligen? Inte Dostojevskij i alla fall, för där är orsak-verkansamband rätt centrala.

För att inte tala om det där oanvändbara språket som Astrid Lindgren, Strindberg och Shakespeare slänger sig med.

Ursäkta Lars Melin, men om din debattartikel är på riktigt (vilket du trots allt inte övertygat mig om), då är du bara dum. Så docent du är.

(Och här var en replik)

Uppdatering: Det visar sig att Lars Melin är helt seriös i sin kritik. Vilket knas!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: