The Simpsons – sometimes they just get it right

Annonser

Farväl Alan Rickman

Idag nåddes man av nyheten att Alan Rickman avlidit i sviterna av cancer 69 år gammal. Vilken tragedi! Alan Rickman är min favoritskådespelare alla kategorier någonsin, och nu får vi aldrig höra något nytt från honom 😦 . Sorgligare än sorgligast.

Nu har jag bara lust att titta på Alan Rickman-filmer resten av dan. Förnuft och Känsla kanske… men nej, måste jobba lite mer först.

Och eftersom allt som Alan Rickman är med i är bra, även om det är dåligt kommer här också ett klipp från Love Actually:

(förra) Årets pepparkakshus

Det har ju blivit en tradition att jag och Kate knåpar ihop ett pepparkakshus inför mitt likaledes traditionella Lucia-party. I år vill vi göra ett sagoslott, och när vi googlade pepparkaksslott för inspiration hittade vi ett med ritningar! I vanliga fall designar jag mallarna själv, men nu slapp jag! Fint var det dessutom! Riktigt sagoslott:

Tesco-Dec14-XmasGingerbread-9498-Castle-LHC-2f1c1170-b36a-4178-af45-3f3979c1cb7d-0-1400x919

Vårt skulle visserligen bli ännu finare – för Kate hade hittat att man kan göra blyglasfönster av krossade hårda karameller – och det fungerade jättebra! (Värsta supertipset – prova det för 17!).

IMG_2889Förtisjutton bitar senare hade vi bakat oss igenom alla mallar (och närapå två flaskor vin) och insåg att något dekorerande skulle det inte bli tal om den kvällen… Det hanns inte någon annan kväll heller, så istället blev pepparkakshuset till festunderhållning (julpyssel) för mina julgäster. De gick in för dekorerandet med liv och lust, speciellt Jeff, och dekoren antog en mycket eklektisk karaktär.

Dagen efter  satte jag ihop det, men jag måste säga att resultatet blev helt annat än det på bilden. Det hjälpte inte att mallarna faktiskt inte passade – eller att det ingenstans upplystes om att vindbron skulle stå en rejäl nivå lägre än resten av slottet – det fick man liksom inse själv när man kom till att bron… snett, vint och improviserat… Glasstrutstaken på tornen kändes som ett genidrag när vi kom på det, men på något vis blev effekten lite mer b än jag sett för mig. Kanske hade det blivit bättre om med dekor… I slutändan kan man nog enkelt sammanfatta resultatet med ett ord – skitfult! (Fast fönstren är fortfarande bättre!)

Det ser ju inte alls ut som på bilden...

Det ser ju inte alls ut som på bilden…

Skitfult, fast originellt! Baksidan av slottet är egenhändigt designad av Jeff – ett kubistiskt självporträtt och en snögubbe som… röker en cigarett, enligt utsago.

Jomenvisst

Jomenvisst

Snyggt men inte pråligt, liksom.

IMG_2928

Om Arpis Argument

Ivar Arpis senaste ledare i SvD skapade lite diskussion bland mina vänner i facebookvärlden i vilken jag drogs in. Men eftersom det nu inte alltid finns plats att vara analytisk på fejjan är jag det här istället.

Här kommer argumenten från min bubbla 🙂 :

‘Homofobi, manschauvinism och öppen rasism har minskat. Men samtidigt har politisk tolerans minskat. I stället för att vi har blivit mer toleranta överlag, har vår intolerans kanske bara förflyttat sig till nya grupper’ (Arpi 3/1 2016).

Detta är Arpis tes, och genom ett deduktivt resonemang visar han hur tesen stöds (i generella påståenden såväl som forskning).

Först hävdar han (här utan stöd i forskning eller statistik) att det har blivit lättare att ‘komma ut’ som homosexuell än som politisk avvikare – dvs sverigedemokrat. Denna jämförelse haltar betänkligt, det är möjligt att det blivit ‘lättare’, dvs mer social accepterat att var öppet homosexuell, speciellt i vissa kretsar, men samtidigt har antalet hatbrott ökat de senaste åren. Brott med främlingsfientliga/rasistiska motiv toppar statistiken, följt av brott på grund av sexuell läggning. Med detta i bakgrunden kan man också ifrågasätta om den öppna rasismen verkligen minskat. Att diskriminera någon på grund av sexuell läggning i yrkeslivet är olagligt, men det finns nog fortfarande många sociala arbetsmiljöer där folk undviker att vara öppna med sin homsexualitet av rädsla för att bli stigmatiserade. Så till de politiska avvikarna – sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är nu Sveriges tredje största parti, och stödet för dem växer altjämt. Vi har länge sedan passerat stadiet då en sverigedemokrat kan kallas politiska avvikare, och de starka stödet för sd visar väl med full tydlighet att det blivit allmänt accepterat att vara sverigedemokrat. På det stora hela skulle man därför kunna hävda att stigmatiseringen som förknippas med att ‘komma ut’ som sd-are minskat. I vissa sociala kretsar känns det säkerligen mycket svårt, men att intoleransen för sd generellt sett ökat är det svårt att se stöd för.

I några uppmärksammade fall (läs Marcus Birro) har personer förlorat sina jobb för att de associerats med sverigedemokrater, men omständigheterna är vanligtvis mer komplicerade än så. Att ett politiskt obundet ungdomsförbund tar beslutet att förtroendevalda i förbundet inte samtidigt kan vara förtroendevalda i SD eller ‘annan organisation som strider mot vår värdegrund där demokrati, jämställdhet, mångfald och öppenhet är ledord (Sverok), kan väl inte heller ses som alltför kontroversiellt, även om det är ett tydligt ställningstagande.

Att tänka helt rätt i enlighet med en offentligt påbjuden värdegrund har blivit allt viktigare’ avslutar Arpi. Men vad är, och vilken offentlighet påbjuder, sagda värdegrund?

Vidare – en professor i USA har tvingats avsluta sin tjänst vid Yale för att hon uppmanat studenter att ‘tänka fritt’. Givetvis hårresande, men mig veterligen har ingen svensk professor avgått av samma skäl, och att vara kontroversiell är vanligtvis något som premieras. Men den amerikanske professorns fråga till sig själv: ’Är det inte längre tillåtet för en ung person att vara lite galen, lite olämplig eller provokativ; ja till och med kränkande?’ får mig att undra om det verkligen var ‘tänka fritt’ hon uppmuntrade sina studenter att göra…

Så polariserar Arpi vänster (inskränkt vänster) gentemot höger, genom att först hänvisa till det amerikanska forskningsinstitutet Pew‘s undersökning som visar att ‘Ju mer vänster du är, desto mer benägen är man att inskränka yttrandefriheten’ och härleder sedan detta till debatter om misshagliga böcker i svenska bibliotek, censur och inställda dansföreställningar och konstutställningar. Något som i Arpi’s resonemang verkar ha initierats av den kränkta och alltmer politiskt intoleranta vänstern. Retoriken är snygg – men… kanske kan vi ta Lars Vilks som exempel – konstnären som genom sina kontroversiella skisser av rondellhundar (och till synes extremhögersympatier) blivit en paria, men som får fullt stöd av Marianne Lindberg De Geer och andra betydelsefulla representanter för konstnärssverige. Den tydliga vänster-högerpolariseringen som Arpi målat upp för oss känns betydligt suddigare… Den fria konsten är ju dessutom något som oftare kritiseras från ‘högerhåll‘, om man nu vill fortsätta hacka sig ner i Arpis vänster-högerklyfta.

Arpi bygger så på sitt argument om vänsterns intolerans med fortsatt stöd i amerikansk forskning och statsvetaren April Kelly-Woessner som pekar på att idén om social rättvisa alltmer länkas till inskränkningar av andras frihet – rättvisa på bekostnad av andra alltså. Det är ett intressant, om än skrämmande, påstående, men jag tror man ska vara försiktig när man flyttar över slutsatsen till svensk kontext – inte minst med tanke på de stora skillnader som råder i amerikansk och svensk socialpolitik, likaväl som frihetsidial. Det skulle vara intressant att se en liknande studie i Sverige. Kanske blir resultatet detsamma. Kanske inte.

Nästa steg i argumentet är statsvetaren Allison Harells begrepp ”multikulturell tolerans” att tillåta yttrandefrihet för minoritetsgrupper (homosexuella kan väl räknas som en sådan grupp), men inte från ‘hatgrupper’ (grupper som de flesta av oss skulle identifiera i extremhöger och fascism, men som Arpi verkar mena att ‘vänstern’ definierar i generella högertermer). Den multikulturella toleransen skulle alltså ge majoriteten möjlighet att begränsa sina politiska motståndares rättigheter – något som Arpin verkar mena ske just nu enligt den svenska debattens ‘offentligt påbjudna värdegrund’.

Det är ett återkommande påstående bland extremhöger(män), sd-sympatisörer och anti-feminister – att deras yttrandefrihet är begränsad, inskränkt, eller till och med hotad. Ett paradexempel går att finna i sommarens debatt kring den ditintills anonyma hatbloggaren Julia Caesar, och DNs påstådda försök att ‘strypa yttrandefriheten’ (Marika Formgren). Julia Caesar ställs mot Niklas Orrenius och argumenten får en att häpna. Mordhot blir vardagsmat för en journalist som (faktiskt inte) yttrat sig om en hatbloggares idévärld och därmed inskränkt hennes yttrandefrihet. I den yttrandefrihetens namn ska han tystas. Paradoxen är svår att svälja, men i ‘alternativmedia’världen är saken klar – trots Julia Caesars oinskränkta bloggande kan man inte säga vad man vill i det här jävla landet!, och kampen fortsätter mot de väderkvarnsformade pk-maffian, vänstermedian, kultureliten…

Men, fortsätter Arpi, vänstern är bättre på att demonisera högern än tvärt om – vilket då betyder att vänstern ålägger högern sina moralkoder och förskjuter gränsen för vad som är acceptabelt att säga – för att ‘skydda folk’. Och sålunda missgynnas högern. Det är snyggt argumenterat av Arpi, men jag tycker inte det har bäring i realiteten . Om man med ‘högerargument’ menar invandringsfientliga(kritiska) argument får de ständigt större utrymme i politiken – och även ‘etablerade’ (alltså inte sd) politiker använder sig av retorik som för några år sedan hade tillskrivits sd.

Jag håller i princip med Arpi om att ‘det är hög tid att ge toleransbegreppet en mer neutral innebörd’ och att vi bör göra motstånd mot alla former av intolerans. Men att polarisera argumenten i vänster och höger, och därefter sudda ut gränsdragningen som de flesta gör mellan ‘höger’ och ‘extremhöger’ tjänar inte detta syfte.

Uppdatering: Och här var ju ett bättre svar än mitt 🙂

Gott Nytt År 2016!

NicolettaCeccoli_SnowGlobe1