Sov i ro

10264687_10153140103610460_586939107610460253_n

I måndags tog vi ett sista farväl av vår fina lilla mormor. Det var en väldigt fin begravning, fast sorglig förstås. Mitt under griftetalet kom en humla flygande in i kyrkan. Den flög från blomma till blomma på och omkring kistan, och hade ingen brådska alls därifrån. Det kändes som en hälsning från mormor. För några år sedan slog jag mormors gräsmatta, men jag sparade några tuvor med kråkvicker där det flög runt så mycket humlor. För humlornas skull, sa jag till mormor när hon frågade om det skulle vara så där. De där humletuvorna lät hon mig inte glömma – hon skrattade mycket åt dem (och mig) varje gång de kom på tal. Därför var det på något vis extra fint med den där kyrkhumlan som flög mellan ros och lilja kring hennes kista.

Två veckor innan mormor gick bort var jag hemma och hälsade på henne, och då var hon så glad – och vi hade vår lilla fest och drack vin. Det är också fint att minnas att hon var vid så gott mod så nära slutet. Vid gott mod var hon förresten på hospice också, på sätt och vis, även om hon hade ont och var jättetrött, så dirigerade hon hur blommorna skulle stå, och lyssnade och pratade med oss när vi kom dit. När hon flyttade in på hospice valde hon tavlor som skulle passa med inredningen i rummet. Det var mormor det 🙂 Vad hon kommer att vara saknad!

Mormor och jag under kalashelgen

Mormor och jag under kalashelgen

Mormor skrev hela sitt liv – poesi och annat. Här är en dikt som hon skrev när hon var ung, och som jag läste på begravningen.

Den Platonska Snöflingan 

En flinga föll med tusen andra,

Från himlens ljusa värld

Och måste börja sen sin färd

Att ned till jordens mörker vandra –

Brutalt utur sin himlavandring

I rymden sparkad ut

Hon såg en väg förutan slut

Men tiggde fåfängt om förskoning.

 

O All makt, vad har hon förbrutit,

Den arma, vad blir hennes lott?

Ack, vilket stort, förfärligt, brott

Har himlahemmets parter slutit?

Hon bävande sjönk ned till jorden,

Och jorden var så svart och kall.

“Oändligt stort var hennes fall!”

från mun till så ljöd de orden.

 

Nu är den fallna dömd att ila

Beständigt utan rast och ro.

Ack, får den stackarn aldrig tro

Ett slut på färden hundramila?

Hon längtar till sitt ursprung åter,

Hur häftigt himmelen hon trår,

Och smälter i en regnbågstår,

När hon sin heta längtan gråter.

 

Men hopplöst skall du icke lida,

Ditt jordeliv tar slut en gång.

Då hälsar stjärnorna med sång

Din vandring genom rymden vida.

Och i en sky med tusen andra

Försonad till urbilds bröst

Du sjunker ned, från bannet löst

Att ständigt längta, ständigt vandra

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: