“Why did they ever think we’d be afraid of ourselves?”

Idag är Dagen med stort D i Skottland. Dagen då hela Skottland (i princip, valdeltagandet väntas bli mycket högre än i parlamentsvalet) går till valurnorna för att avgöra Skottlands framtid som varande – eller icke varande – en självständig nation. Som boende i Skottland sedan flera år tillbaks har jag rätt att rösta, men jag har valt att låta bli. Det känns inte som att det ska vara mitt val. (För er som inte fattar någonting av det här valet kan ni titta på den här videon).

yes-no2

När Cameron för två år sedan gick med på SNPs krav om en folkomröstning om Skottlands självständighet trodde varken han, eller någon annan, att någon mer än en liten majoritet skulle rösta ja, och hade ni frågat mig för ett år sedan hade jag hållit med honom, men sedan dess har någonting hänt. Ja-rörelsen har gått från att drivas av en liten grupp med obskyr nationalistisk agenda till att bli en folkrörelse. Det handlar om riktigt politiskt engagemang på gräsrotsnivå och en debatt som engagerar alla, och debatten har varit ojämn. Ja-sidan har glädje, passion och engagemang som aldrig tryter, medan nej-sidans främsta argument byggts på rädsla för framtiden. Ja-sidan drivs av folk med övertygelse, nej drivs av politiker – ofta med en fot i Westminster, och det har inte varit en aggressiv frihetsrörelse, utan mer som en folkfest som bara växt sig större och större (även om man från London försökt hävda att bristen på upplopp snarast beror på skotska polisens eftergivenhet och mörkningsförsök). Som journalisten Iain Macwhirter uttrycker det: ”The Scottish people have entered history, not to pick a fight with England, but to have a party”. Efter de senaste veckornas opinionsundersökningar, som ett tag visade på ja-seger, vaknade Westminster plötsligt upp och fick skrämselhicka. De ändrade tonläge i sin skrämselpropaganda och tog till krokodiltårarna, det skulle krossa Camerons hjärta (eller kanske politiska karriär om vi ska vara krassa) om Skottland (Ni) väljer att lämna Oss. Det visar väl än en gång på Londonregeringens totala okunskap om sina skotska väljare, som en skotsk vän till mig sa, ”hade det varit något som fått mig att välja sida, om jag hade varit osäker, hade det varit utsikten att fa krossa Camerons hjärta”. Rösten för självständighet är inte en röst för ultranationalism och isolationspolitik, det är ett uttryck för ett genuint misstroende mot en centraliserad regering som tappat kontakten med sina väljare, speciellt i det perifera Skottland, och i viss mån med verkligheten. Folk, särskilt den yngre generationen, vill något annat och något mer. Ett ja har kommit att handla om framtidstro istället för rädsla för förändring, och en återställd tro på att den enskildes röst kan göra skillnad. Ingen vet hur det går om Skottland blir självständigt,  men i ett land där mindre än 65% röstar i allmänna val väntas över 80% rösta idag och det engagemanget kommer att göra skillnad i Skottlands politik – vad resultatet än blir (just nu leder nej-sidan med några procent).

Och ja, om jag hade röstat hade jag röstat ja 🙂

girl-waving-scottish-flag