50 shades of green…

b.art3b.art2

Jag är på blomstermålningskurs i Edinburgh. Introduction to Botanical Art närmare bestämt. På den botaniska trädgården. När jag berättade för mamma att jag skulle gå en kurs i blomstermålning tyckte hon det lät så trevligt, så hon tog med sig Tina och kom till Edinburgh hon med. Nu sitter vi hela dagarna och pillar med penslar och färger med sådan intensitet att det inte går att skänka något annat en tanke – allra minst jobbet (skönt, men lite dåligt).

b.art1

Det är en väldigt grundlig kurs. I går lärde vi oss att sträcka papper, och sedan ägnade vi hela förmiddagen åt att prova papper och bestämma vilket papper vi gillade. Hela kursen (fem pers, tre pensionärer (sorry mamma) och så jag och Tina) målade kvadrater så det stod härliga till, och tyckte mest illa om det glattaste pappret, men sedan gick åsikterna något isär. När vi väl bestämt oss för det var det hur som helst dags för lunch.

b.art4

Eftermiddagen ägnade vi åt att blanda och måla grönt. Man behöver bara tre färger har jag nu lärt mig; de fina grundfärgerna blått, gult och rött. Eller ja, tre och tre, man behöver olika nyanser av dem allihopa (helst massor) – men grönt behöver man i alla fall inte. Alla fina färger grönt som jag har i målarlådan är alltså ganska fel och helt onödiga. Stackars dem.

b.art7

Det är ju knappt så man kan tro det, men tiden räcker inte till för att måla gröna kvadrater, så jag fick stanna över och måla klart. b.art5b.art6Och när man väl gjort det förtjänar man ju en belöning kan man tycka, så vi gick till Hamiltons och fick varsin coctail (och väldigt god mat), och hoppades att vi skulle få avancera från fyrkanter till åtminstone jordgubbsnoppar följande dag. (Det fick vi – eller ja, inte gå vidare till jordgubbssnoppar, men vi fick i alla fall måla något med blomform – fast idag helt utan grönt!). Sen gick mamman till sitt B&B och läste deckare, medan systrarna gick vidare för en avslutningsöl på en pubig pub (åh, vad jag tycker om Stockbridge – varför kan man inte få bo här istället för Aberdeen).

b.art8

 

Annonser

Om dödliga böcker

Dagens bok o-tips är det här alltså

Jag älskar att läsa, det kommer säkert inte som en överraskning, och det har jag alltid gjort. I högstadiet spenderade jag hela nätterna med att läsa böcker – allt från Dostojevskij till Margit Sandemo (tantsnusk för tonåringar, för er som inte känner igen namnet) – och dagarna med att gäspa mig igenom lektionerna. Skoltrött var bara förnamnet; boktrött? – Aldrig! Jag har alltid tänkt att jag blev en så läsande människa därför att mina föräldrar läste för oss när vi var små, speciellt pappa. Godnattsaga varje kväll långt upp i åldrarna – ända tills man var så gammal att pappa vägrade läsa Kulla-Gulla och man fick läsa den själv (inte för att jag var för gammal att bli läst för alltså, utan för att det var under hans värdighet att läsa Kulla-Gulla). Något som däremot inte var under hans värdighet var att läsa barnböckerna han haft när han var liten; Siste Mohikanen, Biggles och en massa lustiga berättelser av Karl-Aage Schwartzkopf; Familjen Tuff Tuff, Klass 5 Flyter bort, Klass 6 dyker upp… och en humoristisk liten historia om kulturkrockar som hette Kwawa från Afrika. Jag skulle vilja kunna säga att min beresta 70-talspappa hade vett nog i skallen att inte läsa just den boken av Karl-Aage för oss, men det hade han nu inte. Han hade väl själv glada minnen av hur han som liten pojk på 50-talet skrattat åt Kwawas upptåg. Tänk bara själva – att göra upp eld på vardagsrumsgolvet och ha ett tamt lejon som skrämmer slag på folk. Lustigt. Så här:

kwawa1– Hallå, Hallå, hallå ja. Är det Bromma flygplats? Det här är pappa Karlsson. Har Afrikaplanet kommit in? – – Vad säger ni, för en halvtimme sen! Var det nån kannibalska med? – – Ja, jag menar en svart, ung dam, som såg ut att komma direkt från djungeln? – – Vad säger ni? Om jag känner henne? Nej då, visst inte – hon ska bara bli hembiträde hos oss! – – Vad säger ni – var det – var det – en kolsvart ung dam – med bara en bastkjol om livet – och spjut i handen – och – och nej, det är inte möjligt, säg att det inte är sant – ett stort, levande lejon med sig – som hoppade – hoppade över stängslet – och försvann inåt Stockholm!!! Tack, tack ! Då vet jag! Adjö, adjö…
Det är synd att säga, att pappa Karlsson såg glad ut efter det samtalet. Han stoppade telefonluren i fickan och var röd som en indian i ansiktet.

kwawa2kwawa3Ni hör. Lustigt. Kwawa försvinner så klart inte i Stockholm (kannibaler har ju jättebra luktsinne), utan hittar hem till familjen Karlsson med sitt lejon (tur), och efter en massa knasiga händelser involverande en Kwawa som är fullkomligt oemottaglig för den svenska konvenansen slappnar den tidigare så normbundna och tillknäppta tråk-familjen Karlsson av och blir en konstig men rolig familj som njuter av livet – med lejon och allt. Harmlöst? Tja, kanske. Onödigt? Helt klart. Odödligt? Aldrig i livet!

Varför kom jag att tänka på det här nu då? Jo för några dagar sen skrev en flickpappa på sin blogg om Alfonsfilmerna som tydligen går på bio nu. Hans lilla dotter älskar Alfons Åberg, men kom ut från biosalongen med gråten i halsen och förståelsen att flickor kan man inte leka med. Och som vanligt låter inte kommentarerna vänta på sig – Men snälla, ska vi klanka ner på Alfons nu också? Fjantigt! Går inte den politiska korrektheten alldeles för långt nu? Måste man vara så himla överkänslig hela tiden?! Det är ju bara en bok, från när vi var små, det är faktiskt inte så farligt, och dessutom är det väl utmärkt tillfälle att diskutera med dottern (inte ens fyra år), förklara och problematisera… Ja, för all del, det är bara en bok, och den kommer kanske inte traumatisera fyraåringen för all framtid. Jag tror inte att jag är så skadad av Kwawa heller. Jag kopplade inte ens ihop Kwawa från Afrika med riktiga människor från kontinenten Afrika, precis som jag inte tyckte familjen Karlsson var vidare riktiga svenskar de heller. För mig vad det bara en rolig historia. Så visst, barn kan. Men varför måste de? Alla böcker är inte odödliga. I själva verket är de flesta böcker som skrivs mycket dödliga, och vissa förtjänar det ödet mer än andra. Bland ett fåtal Shakespeare och Dostojevski finns en massa Sandemo och Schwartzkopf, som på alla vis gjort sig förtjänta av att glömmas bort. Till och med de författare som skapat verk som räknas till den historiska bokskatten har skrivit böcker med kortare livstid. Kanske har jag fel, men jag tvivlar på att Pippi fortfarande skulle läsas i Sverige om inte Astrid Lindgren också gett oss Ronja, Skorpan och Mio. Det norm- och gränsbrytande som (den i och för sig starka flickaraktären*) Pippi, och inte minst de välkammade Tommy & Annika, ägnar sig åt och som var så chockerande på 40-talet känns ganska tamt nuförtiden. Och det hjälps inte att man tar bort prefixet ’neger’ från pappa Efraims kungatitel; Kurrekurreduttön känns lika exotiserande för det. Den ön hör hemma i det småskaliga, isolerade och inskränkta 40-talssverige, inte i det globala omvärldsmedvetna samhälle vi lever i idag. Och det konstaterandet minskar ju inte på något vis storheten hos Ronja. Så de som hävdar Alfons odödlighet borde kanske inte heller känna sig hotade av att en liten fyraåring blir ledsen av Alfons och Milla. För tänk om det är så att fyraåringen har rätt. Kanske speglar just den boken en 30-år gammal, förlegad jämlikhetsdebatt? Kanske räckte det för oss som växte upp på 80-talet att höra att vi var lika bra som pojkar, i alla fall om vi ‘inte var som en tjej direkt’, men kanske är det påståendet inte nog jämlikt för dagens 4-åringar? Kanske är det därför onödigt att läsa just den dödliga boken om Alfons, när det finns så många andra, mindre dödliga, att välja på?

Men en liten grillfest på köksgolvet kan vi väl i alla fall ha?

Men en liten grillfest på köksgolvet kan vi väl i alla fall få ha?

*Det där med bristen på starka flickaraktärer (och snälla pojkkaraktärer) får jag säkert tillfälle att komma tillbaks till. Det är en fråga som min bästa flickpappevän (hej Axel!) brottats med i åratal.