Man kan hitta på en massa saker som turist i Aberdeen. En av de mindre vanliga är nog att åka till affären-för-saker-som-är-bra-att-ha, men Johanna och Axel har nu idéer för sig (i det här fallet var ju idén att få ordning på mig, så jag ska inte klaga ;). Målet för lördagens Axel & Johanna-besök var alltså B&Q, Skottlands motsvarighet till B&W ungefär. 
Men som ni vet är det vägen som gör resan värd, så därför tog vi vägen om Seaton Park och stranden. Längs Dons stränder hade bluebellsen (eller ja de engelska klockhyacinterna då, om man ska ta det på svenska) slagit ut, till somligas ohejdade förtjusning. (Jag kommer aldrig tröttna på bluebells)
Nej Johanna, man FÅR inte simma bland påskliljorna!
Nordsjön var grå, som vanligt (liksom Aberdeen), och oljetankers låg och guppade på horisonten, också som vanligt, men havet och stranden är ändå en av Aberdeens största förtjänster. Vi strosade i maklig takt, såsom man plägar göra på stränder, tittade på små fiskar (döda. på stranden) och samlade stenar i vår hatt… ända tills 
vi insåg att vi egentligen var på svältgränsen och skyndade på våra steg till The Sanddollar. Där beställde Johanna världens äckligaste läsk (men vad kan man vänta sig om man beställer maskrosläsk, alltså), om man frågade henne, men inte om man frågade Axel. Följden av detta blev att Axel fick läsken medan Johanna snodde Axels öl (vilket i sig ger er ett hum om hur äcklig läsken var, 
eftersom Johanna inte dricker öl). Maten var desto bättre 
(speciellt mina grillade böcklingar om man frågar mig), Axel beställde den lokala specialiteten fish&chips (en lokal specialitet i hela Storbritannien, som ni vet, oavsett om man befinner sig mitt i Midlands miltals från närmsta kust, eller inte. Kvaliteten kan dock variera på denna specialitet beroende på hur lokalt havet är – Aberdeen är därför en ganska bra plats att prova den på 🙂 ).
Sålunda närda och stärkta fortsatte vi vårt flanerande, förbi en hoper wannabe valräddare som misslyckades med att släppa tillbaks den stackars gummidelfinen i havet, till Fotdee – Aberdeens gulligaste by 😉 . Fotdee råkar ju vara ett av mina favoritutflyktsmål när jag har besök, så ni har sett bilder därifrån förr här på bloggen. 
Det är en gammal fiskeby, som nu ligger inklämd mellan industrihamnen och havet, 
och bebos av trädgårdstomteälskande kostnärssjälsaspiranter (i alla fall tänker jag mig att de aspirerar på lite alternativ konstnärlighet. De har bara inte talangen… Trädgårdstomtar,älvor, pingviner, surikater och rådjur har de dock ett överflöd av till alla Fotdee-besökares förtjusning. Less is more är långt ifrån den Footdeeska trädgårdskreatörens devis).
De gamla nätbodarna är omgjorda till skrivarlyor, eller ateljéer eller trädgårdsskjul eller vad de vara må
, men de finns i alla fall kvar i stor utsträckning, vilket gör att de få kvarteren Footdee har behållit sin fiskebykaraktär. (Jag undrar om det finns någon riktig fiskare kvar där?). Om det inte var för att de få kvarteren Footdee ligger fullkomligt isolerade med en barriär av enorm industrihamn mellan sig och den beboeliga staden skulle jag gärna ha en skrivarlya där själv. Om jag nu kan lära mig att njuta av trädgårdstomtemaffian.
Efter att ha snurrat runt i Fotdee ett tag styrde vi kosan mot staden – alltså genom hamnen. 
Det är egentligen ganska intressant att gå genom hamnkvarteren och se en stor modern industrihamn in action, men jag skulle aldrig gå där på kvällen. Fem (tror jag det var, möjligen tre, men det är illa det med) av Storbritanniens ‘stabbiest pubs‘ ligger i Aberdeen, och alla ligger de i hamnområdet. Rätt vad man går där mellan 
hamnbyggnaderna kommer man fram till en kyrka med gamla gravstenar. 
Det är sjömanskyrkan, och när man går runt där och läser på gravstenarna får man en känsla av hur tungt det var att bo i Aberdeen på 1800-talet. Vandrar man sen vidare (och det gjorde vi ju) kommer man förbi lite äldre godsmagasin (och en av de antagligen stabbigaste krogarna i UK). 
Aberdeen har ju alltid varit en hamnstad, och sjöfarten och handeln har alltid varit stadens viktigaste inkomstkälla – även om det inte alltid varit olja. 
Historiens vingslag till och med i den moderna hamnen alltså. (Till exempel går man förbi Shore Porters, företaget som flyttade mina möbler och grunkor från Sverige till Skottland. 
Det grundades 1498, tre år efter universitetet). Fast hur man än går där och känner historiens vingslag vifta sig i ansiktet kan det inte 
hjälpas att man börjar längta lite efter att sitta ner (och värma sig med en varm choklad till exempel). Aberdeen är så himla mycket STAD (storstad, sliten urbanitet eller vad man nu vill kalla det). Det är väldigt skönt att bo i Old Aberdeen – man kan lätt slinka in till staden när man vill det, men har man inte lust kan man sitta och uggla i sin lilla universitetsvärld (av blommor) helt opåverkad av oljetankers och långtradare.
Efter chokladen var det så dags för resans mål – B&Q. Vi tog bussen och steg av i ett hav av påskliljor. (Det nästan finaste med det var det coola tyska grabbgänget som blev alldeles till sig i trasorna av blomsterprakten och spenderade minst fem rullar film på att fotografera varandra bland liljorna – ja, om det hade varit på film-tiden, nu använde de sina smartphones istället 🙂 ).
På den praktiska affären för allting praktiskt hade de slut på den lampa som vi åkt dit (nästan enkom) för att köpa. Typiskt alltså! (Följaktligen har jag fortfarande inget fungerande ljus i badrummet, trots att lampskärmen är borttagen) Däremot hade de trälim och en massa praktiska boxar och grunkor som är bra att ha när man ska ordna upp i ett hus. Och en trädgårdsavdelning med rea på panséer – vad gör man? 
Köper tre lådor panséer som man tar med sig hem på bussen förstås!
(Några bilder har jag stulit från Johanna om ni undrade)
Kommentera