Don’t you have any English money?

London CityMorgonen den 23e maj packade jag ner väsentligheter såsom gröna klackskor och yllemamelucker i en väska och for till Golders Green vetja!London för att träffa Johanna och gå på Chelsea Flower Show. Egentligen hade jag tänkt åka tåg hela dagen, men eftersom det var billigare att flyga kom jag till London vid lunchtid istället – nästan en hel dag innan Johanna skulle dyka upp. Det gav mig tid att hitta rätt på vårt hotell och lära mig att hitta lite i kvarteren – så vi bara kunde gå raka vägen till Chelsea nästa morgon tänkte jag. Biljetterna till flower showen bokade jag i fasligt god tid skrämd av alla hot om hur snabbt de tog slut (lite överdrivna tror jag allt. Det fanns biljetter veckovis efter att jag köpt våra), boende däremot bokade jag inte lika långt i förväg. Det var ett stort misstag skulle det visa sig – efter tre dagars intensiv-surfande var vi fortfarande utan boende och Lotta var ganska desperat. Tillslut fick jag svar från ett av de B&Bs jag kontaktat – de var fullbokade tyvärr, men hade precis skaffat sig ett hotell i ett annat Golder Greenområde av London och där hade de ett rum. När man tittade på hemsidan såg det riktigt trevligt, fast lite väl långt bort – men bättre än att bo under en bro tänkte jag och bokade. (Några timmar senare fick jag svar från ett B&B precis vid Kew Gardens – tänk om man haft lite is i magen…) Hotellet låg i Golders Green, som, skulle det uppenbara sig när man kom dit, är ett av Londons judiska kvarter. Aldrig förut har jag sett så många kippor och korkskruvslockar på stan en vanlig vardag. Det var kosher också (så ingen bacon till English breakfast). Jag Croft court hotelvar lite orolig (livrädd) på tunnelbanan dit, för i ett försök att bekanta mig med området hade jag virtuellt vandrat runt lite i det med assistans av google street view – och när jag då kom fram till hotellet jag bokat fick jag en smärre chock. Det såg inte alls ut som på bilderna på hemsidan, utan som en sned och vind halvt fallfärdig träkåk från förra seklets början. Jag såg för mig mögefläckar och läckande kranar, råttor och vägglöss. Som tur var hade jag fel. Huset var lite fallfärdigt (från utsidan i alla fall), men inte alls så illa som det såg ut på google, och rummet var minst sagt spartanskt. Men det var rent i alla fall, och badrummet kändes nästan nyrenoverat. Området det låg i var dessutom väldigt fint med stora gamla hus och trädgårdar. Sålunda lugnad begav jag mig till Golders Greens stadskärna för en sen lunch innan jag införskaffade nödproviant inför morgondagen (för att överleva en dag på Chelsea Flower Show) – med plånboken full av skotska pund. När man bor i Skottland glömmer man ibland bort hur apart detta är. Man behöver bara åka till England med sina skotska pengar för att bli påmind. Första försöket att betala med dem sa de inget bakom kassan, men synade min tia med rynkade ögonbryn och bister min i flera minuter innan den fick sig en plats i kassaapparaten. Nästa gång samma sak, men nu kunde man inte hålla tyst längre: Kassaflicka: ”Vad är det här?” Lotta: ”Skotska pund”. Kf: ”Jag vet”. L: (tänker tyst för sig själv) ”Varför frågar du då?” Kf: ”Hmmm”. L: ”Det är samma valuta”. Kf: ”Jag vet”. Tystnad. Kf: ”Har du inga engelska pengar?”.

London LondonSom tur var tog mina skotska pengar slut rätt så snart, så jag slapp konstiga blickar (av den anledningen i alla fall), och efter att ha köpt en kasse nödproviant och sen såsat runt på hotellet några timmar tänkte jag att är man i London måste det ju märkas, och tog tunnelbanan till Tower Bridge, där jag först letade rätt på The The GeorgeGeorgeInn Inn – Londons enda bevarade skjutsstationsvärdshus – byggd på 1600-talet, ägd av National Trust och omskriven av Dickens (i Little Dorrit). Historiskt alltså. Där köpte jag mig en George Inn Ale och trängde mig ner bland massa kostymnissar  med min kindle och försökte insupa atmosfären. Det var lite för mycket kostymnissar för att den rätta värdshuskänslan skulle infinna sig, så när ölen var slut gick jag tillbaks till Green Dragon Court (bara en sån sak) som jag passerat tidigare, middagGreen Dragon Courtdär de hade lagat paella i stora lass vid en uteservering. Mycket frestande (trots den tiogradiga högsommarvärmen). Efter detta äventyr tog jag min halvtimmes tunnelbanefärd tillbaks till Golders Green för att invänta Johanna. Sent omsider kom hon så åkandes i en taxi. Ankomsten firades med en judisk pirog och skålande i cider- och därmed avslutas den här prologen. Bomsteräventyret kunde ta sin början!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: