You cannot do archaeology in this way…

Det är terminsslut och uppsatsläsartider. Idag har jag underkänt en studentuppsats som jag vet kommer leda till bråk. Studenten ifråga har extremt svårt att ta till sig kritik och gör istället bedömningen att den som kritiserat honom antingen inte förstår, eller hyser något personligt agg till honom. Det första kan han ha rätt i – i feedbacken har jag skrivit ”You cannot expect professional archaeologists to buy in to this type of argument” Jobbigt känns det i alla fall att göra något som man riskerar att få ett officiellt klagomål på sig för. Men fördenskull kan man ju inte godkänna vad som helst heller… Oh, the joys of being a lecturer…

Vinterkylda blomsterdrömmar…

I måndags morse när jag var ute och sprang (i t-shirt) var det nästan för varmt för att springa. Övermodigt tog jag på mig sommarklänning och sandaler. Redan vid lunchtid var jag tvungen att gå hem och ta på mig strumpbyxor.

Igår eftermiddag - när det nästan var varmt

Igår eftermiddag – när det nästan var varmt

Sedan dess har det blivit stadigt kallare, och idag gjorde termometern en fullkomlig störtdykning. Det är sol, men kallt. Väldigt kallt. Det känns ju så där lagom rättvist eftersom vi blomstershowa i Chelsea hela fredagen (ni förstår väl att det bara kommer att vara ni två och en massa pensionärer där, sa Scott – förstår vi kanske, men – who cares?) . Men London, alltså England, det är ju annorlunda tänker man. Där kan det ju ofta vara trettio grader och sol den här tiden på året. Utom nu då – på fredag ska det var 7-8 grader och regn. Det är ju som ett skämt. Ett tråkigt stereotypt skämt. Nåja, paraplyer passar ju liksom in i en engelsk trädgårds-scen – och jag har impregnerat de gröna skorna, (För som ni förstår ser jag och Johanna oss givet som ”storstadsagronomer som vinglar fram i högklackat” som man kan läsa i SVD) och packat mormors gamla yllemamelucker (ett fantastiskt plagg som räddat min bakdel undan frysdöden under otaliga utomhusfester). Ladda upp med pimmsen – nu kommer vi!

lottaojohannachelsea

Highland Fing

Highland Fling

 

I lördags lockade jag med mig Karen och Oskar (eller egentligen lockade jag nog med mig Karen, Oskar hade nog inte vidare mycket val efter det) till His Majesty’s Theatre och baletten Highland Fling – Scottish Ballet igen. Som ni kanske har förstått vid det här laget har Scottish Ballet blivit ett av mina favoritkompanier. Jag älskar deras fullkomliga respektlöshet när det kommer till klassikerna och det klassiska – och de fantastiska, knasiga, lekfulla koreografier som denna respektlöshet leder till. Den här gången var det  La Sylphide som fick se sig omtolkad. Highland Fling är inte en Scottish Ballet orginalbalett, den  koreograferades 1994 av Matthew Bourne för hans kompani New Adventures. Jag kan inte annat än tro att Scottish Ballet förvaltar den väl. Sylphide_-Marie_Taglioni_-1832_-2La Sylphide är den mest klassiska av alla klassiska baletter – och en av de äldsta. Den sätts inte upp så ofta, kanske för att den är lite väl klassisk. La Sylphide utspelar sig i Skottland. En sylfid – en slags skogsälva förälskar sig i en sovande ung man dagen innan hans bröllop. Mannen (James) blir störtförälskad i sylfiden, lämnar sin brud vid altaret och springer ut i skogen för att hitta sin älva. Som alla äkta romantiska historier slutar det dock illa. James får en magisk sjal av en svartsjuk häxa. Sjalen, hävdar häxan, ska binda sylfiden vid James så hon inte kan flyga ihjäl. I själva verket är sjalen förgiftad. Älvan förlorar sina vingar, men i och med det dör hon också – i sin mänsklige älskades armar (eller älskares armar i Highland Fling -versionen). Under tiden har fästmön hunnit gifta sig med en annan (hon var sur) så James är kvar ensam och olycklig. Highland Fling är lite mer jordnära (om man nu kan säga det om något som handlar om skogsälvor). Som Bourne säger i programmet: ”Highland Fling begins in a gents toilet – not many ballets can say that”. Och på den vägen fortsätter det sen. Fullkomligt respektlöst (aldrig förut har jag sett någon moona i en balett), och väldigt humoristiskt. Istället för de övereteriska romantiska varelser man är van att se sylfider som är den här sylfiden en slags lilla my-isk gothälva. Istället för ett stort hus i högländernas vildmark, och den omgivande skogen, utspelar sig Highland Fling i en rutig lägenhet i Glasgow – och andra akten i en slags skräpig dunge under höghusen. Men på slutet blir det allvarligt. Istället för att bli pålurad en förgiftad sjal, klipper James själv vingarna av sylfiden – efter att ha tvingat henne att lämna sina sylfidvänner och älvavanor. Han vill äga henne helt och fullt – ha henne under sin kontroll utan fladder och konstigheter. Det går inte. Utan vingar kan inte älvor leva.

 

Chelsea here we come!

Ni kanske tycker det har varit lite väl mycket tjat om Chelsea Flower Show på sista tiden? Det har sin förklaring –

Chelsea Flower Show fyller ju hundra år i år, och det kan inte vara annat än ödet att detta jubileum sammanfaller med våren då Johanna tar sin sjuksköterskeexamen. Och ödet kan man ju inte ignorera. Tidigare i våras slog jag och Axel därför våra luriga huvuden ihop och planerade en överraskningsresa för Johanna till London och Chelsea Flower Show. Nu är plotten avslöjad, (”galenpanna” tror jag var Johannas exakta ord) och med den ledtrådarna på bloggen och andra håll. På torsdag bär det av mot London för en hel-fredag på blomstershow – med pimms och trädgårdstomtar får man hoppas 😉

så blir det kanske :)

I år fyller Chelsea Flower Show 100 år. Det kan man tänka på.

Chelsea 2013

Orkney Nature Festival

Orkney Nature Festival

Den här veckan har det varit naturfestival på Orkney med en massa intressanta aktiviteter både på land och vatten. Intressantast av alla var två naturpromenader på tisdagen – ledda av Dr Scott Timpany från Orkney College som berättade om det förhistoriska landskapet. Självklart var jag tvungen att flyga över till Orkney för att vara med på dem.

Skaill Bay – Sands of Time

Skaill Skaill Bay

Lägg märke till Dr Who-väskan!Skaill Bay ligger nedanför Skara Brae, Skottlands mest kända neolitiska bosättning (och världsarv). skog alltsåPå den tiden var det dock inte en strand utan en lite sumpig kustnära lövskog. Orkney har nämligen inte haft landhöjning som vi, utan landsänkning. Just därför är det ett perfekt ställe att vara på om man är en sån som forskar på sjunkna skogar – eller submerged forest som det heter mycket snyggare på engelska – och förhistoriska landskap. Tyvärr var vädret uselt på morgonen, men det hindrade inte entusiasmen hos åhörarna – även om de hade lite svårt att åhöra på grund av vinden. Framåt slutet av vandringen tittade dock solen fram, och påminde alla om hur fantastiskt Orkney faktiskt kan vara – när det vänder den sidan till.

havet stranden blommorna

Knowes of Trotty – Stories from Peat Bogs

mosse alltså

”Finvädret” höll i sig på eftermiddagen när vi gav oss iväg till naturfestaremosse med högKnowes of Trotty –  som är en samling bronsåldershögar. Här var Scott i sitt rätta element. Som det mosstroll han är berättade han entusiastiskt om våtmarkernas fantastiska förmåga att berätta om det förhistoriska landskapet, och visade de imponerande naturfestivalarna hur man tar borrkärnor.

mosse hurra! borra borra kolla vilken spännande torv!

Högarna är ganska intressanta de med – fast såklart inte lika intressanta som sumpmarken som omger dem ;). en höghöglandskapDe 16 högarna utgör ett av de största bronsåldersgravfälten i Skottland. De är konstruerade mellan 2000 och 1600 f.Kr. När den största högen grävdes ut 1858 fann man i den centrala stenkistans gravgömma fyra ”soldiskar” i guld och 27 bärnstenspärlor bland de brända benen. Fyndet har inga paralleller på Orkney, och visar hur centrala de här högarna var en gång i tiden.

primrose mosse med hög mera kabbeleka

Våren är ju som ni kanske förstått lite sen, men nu växer de primroses över hela Skottland (nej jag VET inte vad de heter på svenska). Jag är lite imponerade av primroses – i Sverige skulle de vara trädgårdsblommor, men här är de vilda och mer vanliga än gullvivor. Det finns en sällsynt sort som heter Scottish Primrose. Den är chockrosa och växer bara på några få lokaler även i Skottland. En av dem är på Mainland på Orkney, fast trots att Scott var imponerad av detta faktum verkade han inte helt övertygad om att man måste åka och leta efter dem. Kanske möjligen för att klockan var sex när vi kom hem från naturvandringen – men tråkmåns i alla fall!

Skotska trädgårdar

Det är lövsprickningstider i Aberdeen. Skira och nyvakna ruskar träden om sina grenar med löv i olika stadier mellan knopp och fullt utslagna och olika nyanser av grönt. Somliga andra står i blom. Det är så vackert att man nästan glömmer bort att andas ibland. Egentligen borde man ta en bok och en filt, hitta ett favoritträd och sitta under det och titta på världen tills den här tiden är över. Snart nog kommer allting att vara jämngrönt och etablerat. Men när man nu inte kan vara så extravagant med sin tid för ni följa med på en liten trädgårdspromenad genom Old Aberdeen istället – till några av mina favoritträdgårdar. Vi börjar på High Street.

blommande träd mera blomst

Här blommar de japanska körsbärsträden – som snödrivor, eller små fluffiga maränger eller som en våg toppad med sjöskum mot den klarblå himlen. Vackert, så vackert är det i alla fall. Man blir lite glad varje gång man går förbi dem.

Sötaste trädgården pärlhyacinter och minipåskliljor

Lite högre upp på High Street ligger den här lilla trädgården. I all sin anspråkslöshet är det en av mina absoluta favoriter. Den är så söt med pärlhyacinter och minipåskliljor spridda över gräsmattan. När jag blir stor och har en egen trädgård (alltså en sån som man inte hyr av universitetet och får klagomål på om man inte klippt med nagelsax) ska jag ha en sån här gräsmatta.

Min granne

High Street – mellan Thom’s Place och institutionen faktiskt, ligger också det här ståtliga huset. I sommar kommer de att blomma rosor i rondellens mitt – men mest av allt tycker jag om det för den där muren till vänster. Bakom ligger den hemlighetsfulla trädgården – den som delar mur med mig. Någon gång, när jag samlat tillräckligt mycket mod, ska jag gå fram till den där röda dörren och ringa på och be att få se den – den hemlighetsfulla trädgården.

botan

När man går på trädgårdspromenad i Aberdeen får man ju inte missa den botaniska trädgården. Den är den bästa boten om man behöver en paus från den grå universitetsvardagen. Det går liksom inte att känna sig stressad och deprimerad när man strosar runt där bland kullriga träd i ett överflöd av blommor och färg.

äng kungsängsliljor

Lite undangömt hittar man en liten blomsteräng som fått växa lite vilt. Men nytt ljusgrönt gräs och rakryggade liljor. Kungsängsliljor också för den som känner sig hemsjuk efter Uppsala. Helst vill man bara lägga sig raklång där mitt bland liljorna och leta efter molndrakar som seglar fram på den klarblå himlen. Men nu är det ju en botanisk trädgård, och själv är man en förnuftig lektor – så det går inte. Man får väl gå vidare till Seaton Park istället.

tulpanerFast på vägen dit får man allt stanna några gånger och beundra de välplanterade, välklippta och välansade trädgårdar som omger de eleganta husen på The Chanonry. Sådana där hus som såna som jag bara kan drömma om att se från insidan. Jag är inte ens säker på att jag skulle vilja bo där om jag kunde. De är liksom lite för stora och för fina – byggda för att imponera mer än för att bli älskade. Hur det nu må vara med den saken har de dock väldigt fina trädgårdar, som till exempel den här tulpanrabatten – utan ett ogräs (eller en trädgårdstomte) i sikte.

Påskliljor i SeatonSeaton Park är själva sinnebilden för en Engelsk park – fast de heter inte så i Storbritannien allra minst i Skottland tror jag. Just nu blommar det en miljard påskliljor och narcisser i Seaton. Det är fantastiskt vackert.

River Don vitsippor

När man fortsätter djupare in i parken kommer man fram till River Don och den  lilla bokskogen som täcker åsluttningen. Den här tiden är boklöven så intensivgröna att de nästan lyser, och vitsippor, harsyra, violer och ramslök täcker marken. Kanske kunde man hitta en glänta här, där man kan lägga sig på rygg och spana efter den där molndraken… men jag tror att vi går tillbaks istället.

terassOm vi tar en lite annan väg tillbaka hamnar vi i ett kvarter med hela annorlunda hus och trädgårdar. Vita hus och lummiga små innergårdar. Nästan som att man hamnat i Toscana eller någonstans i Frankrike. Helt fantastiskt är det i alla fall.

längst in i gränden...Och mitt bland de där vita husen och toscanska innergårdarna – längst in på en lummig liten gränd – är det en liten lägenhet till salu. I två våningar, med tvåglasfönster, trägolv, vitmålade trappräcken och inbyggda bokhyllor. Precis lagom för en liten lektor och en liten katt kan man tro… Men här kan vi ju inte stå och drömma i all evighet, det börjar bli lite kallt trots att solen skiner på oss – det är ju ändå bara maj. Bäst att vi fortsätter hemåt, där vi kan värma upp oss med en kopp te.

Lottas trädgårdPå Thom’s place hittar vi en liten trädgård med lite sned och vind grind och aningen orensade rabatter. Men den är i alla fall full av både tulpaner och ekorrar. I ett hörn växer det kungsängsliljor som en liten hälsning till Sverige, och under kaprifolen väntar de engelska klockhyacinterna (bluebells) på att slå ut. Bäst att vi går in och dricker den där koppen te i alla fall 😉

kungsängsliljorna överlevare

We’re in the money!

Nej, nu kan jag inte hålla tyst längre. Det är inte officiellt ännu, men i fredags (alltså för en vecka sedan) fick vi veta att Alaska-projektet har kammat hem ett jättestort forskningsanslag. Fyra år – fullt finansierad grävning – inklusive post ex och konservering, alla vetenskapliga analyser och skrivtid,  ett par doktorander och post docs, om vi får allt vi bett om (vi har inte fått det officiella dokumentet med alla summor ännu). Helt obegripligt. Rick skickade ut följande efter att vi fått veta, inte helt politiskt korrekt kanske, men träffande!

Ikväll ska saken firas inofficiellt hemma hos Kate, och nästa helg fortsätter det inofficiella (eller kanske officiella vid det laget) firandet med baluns hemma hos Rick. Trevlig helg!

Trädgårdstomtens revansch

Tomtar gillar svamparAtt Storbritannien är en nation fylld av trädgårdsfantaster vet ju alla som någonsin läst (eller sett) en engelsk deckare. Men vet ni också att det är trädgårdstomtefantasternas förlovade land? Aldrig har jag sett så mycket trädgårdstomtar (och andra mer eller mindre förståeliga trädgårdskreatur) som här. Med jämna mellanrum hittar man en trädgård som fått veritabelt tomtefnatt – ibland med mer tomtar än blommor. (Bara lite fnatt...Det finns en trädgård i Kirkwall som är helt fantastisk, men tyvärr har jag inte fotat den. Den kanske dyker upp vid ett senare tillfälle).  Förutom en och annan ironiskt menad tomte är trädgårdstomtar en ganska globalt vedertagen indikation på dålig smak. Så även i trädgårdstomtarnas förlovade land, vilket man kan utläsa i att den prestigefyllda Chelsea Flower Show i hundra år har haft tomteförbud. Jag säger har haft, för nu har Royal Horticultural Society efter år av protester vikt sig för (den plebejiska) allmänheten och kommer att släppa in trädgårdstomtar i årets blomstershow. Inte nog med det – 150 tomtar kommer att ställas upp i en tomteparad för att inspekteras av självaste drottningen (skulle det nästan inte kunna liknas vid en offentlig ursäkt till tomtesläktet?). I ljuset av denna kungliga strålglans får man nog konstatera att trädgårdstomten äntligen fått upprättelse  🙂

Lunchsällskap…

Idag var det så fantastiskt fint väder, så jag köpte mig en sallad och gick till botan och åt min lunch. Efter en stund fick jag sällskap av en rödhake, som slog sig ner på bänkens armstöd. Jag delade med mig av en bit getost, som han pickade lite prövande på innan han vände rumpan till och flög iväg. Dumt tänkte jag, kan ju vem som helst begripa att bjuda en rödhake på getost innebär slutet på bekantskapen. Just då kom han tillbaks med en larv i munnen och tittade uppmanande på mig. Liksom för att visa vad han egentligen hade menat.

RobinKolla här korkskalle, det här är vad jag kallar mat!

« Older entries