Mor och Far i Aberdeen

Förra helgen var mamma och pappa på besök i Aberdeen. Anledningen för besöket var invigningen av Alaska-utställningen, men den är fortfarande inte invigd en vecka senare, så målet levde inte riktigt upp till resan får man väl påstå. Som tur var är museiutställningar inte det enda Aberdeen har att erbjuda. Scott hade hyrt en bil och kört ner den från Orkney, och med den passade vi på att ge oss ut på lite äventyr i Aberdeenshire. the estuaryseaPå lördagen – efter att föräldrarna mötts med en kaffe på flygplatsen – for vi norrut längs kusten, till Forvie närmare bestämt. Här hade Kristin nämligen sett hundra sälar på nära håll föregående helg, och rekommenderade äventyret å det varmaste. Vi gick väl inte helt rätt, eller kanske inte tillräckligt långt, för de enda sälar vi såg simmade runt och vilken fin sälbild Lottawiiiilekte – så någon sälklappande blev det inte för vår del, men Sands of Forvie är imponerande nog utan närkontakt med säl. (Jättebra bilder tog jag på de lekande sälarna, på ett par ser man till och med ett sälhuvud sticka upp – om man använder förstoringsglas…) Vid Forvie rinner ån Ythan ut, och där ån mynnar ut i havet trivs både säl och sjöfågel (och är därmed ett populärt tillhåll för fågelskådare såval som allmänna naturälskare. Planeten ForvieForvisiterMellan ån och havet har det bildats fantastiska sanddyner, som fortsätter att breda ut sig längs kusten flera kilometer norr om Ythans mynning. Liknande vita stränder finns redan vid Aberdeen, och en ledig dag med fint väder skulle man kunna vandra längs stranden hela vägen till Forvie (men det tar nog ett tag).

sanddyn

Vi veklingar var dock ganska glada för vår bil – och extra mycket så när vi kom tillbaks till Aberdeen och insåg att någon korkskalle hade lyckats tappa sina husnycklar någonstans på en sanddyn. But all is well that ends well – och Scott ledsagade föräldrarna till närmsta pub under det att korkskallen gick till sitt kontor för att ringa university housing emergencys… Kvällen avslutades så med brittisk pubmat och engelsk fotboll.

När vi tittade ut genom fönstret morgonen därpå kunde vi knappast tro våra ögon. Marken var täckt av snö, och mer föll från himlen. Ibland är man mindre klok en annars. En sån stund kan vara när man åker inåt landet – åt bergen till, i snöväder i en hyrbil med sommardäck. Ännu dummare är det att i en sån situation tappa signalen till GPSen och följaktligen köra vilse in på en väg som bara blir mindre och mindre och snöigare och snöigare. Allra dummast är det när vägen plötsligen svänger i slutet på en nedförsbacke – och bilen inte gör det. Som tur var blev ingen skadad mer en bilen – och det var mest i plasten – och efter ganska kort tid kom det en snäll four wheel drive med dragrep och drog dum-bilen från vägrenen. Sedan vi  konstaterat att plasten mest var kosmetisk och bilen fungerade utmärkt utan den for vi lättade tillbaks mot Aberdeen (efter att ha fått vägen utpekad åt oss av dragrepet), men när vi lugnat ner oss lite grann kom vi fram till att det är världens sämsta utflykt om man åker iväg och kraschar bilen och sen far hem igen, så vi vände nosen mot det mer tillgängliga Crathes Castle för att få oss lite historia till livs.

Crathes och mor

Vi hann lagom till sista guideturen – och fick en privat visning av slottet (för vi var visst de enda som var intresserade). Crathes historia har jag (och ni) ju redan tagit del av, så den här rundturen koncentrerade jag mig på takom man ligger på golvet så...tak. Crathes Castle har nämligen flera rum med fantastiska (och ganska unika) målade tak. Några av dem ska visst vara inspirerade av samtida väggbonader, men jag tycker de påminner mycket om dalamålerier (nästan så jag undrar om man inte skulle kunna hitta någon kurbits om man letade)tvåhövdad hund alltså. Kurbitshund?. Förutom nobla riddare, musicerade damer och tvåhövdade kurbitshundar är takbjälkarna också fullskrivna med uppbyggliga förmaningar, ooopsvisdomsord och bibel(liknande)citat. Jag frågade guiden om hon läst dem alla, och det hade hon när hon började arbeta på Crathes.
När man läser dem ordentligt visar det sig visst att de inte alls är så gudfruktiga som de verkar vid första anblick. Det göms både det ena och det andra bland dygder och dådskap (och kurbitshundar). Förutom sina tak är Crathes stoltserar Crathes också med något så ovanligt som ett bevisat spöke. Hon kallas the green lady, och visar sig i det rum som en gång varit barnkammaren. Bärandes på ett spädbarn går hon genom rummet och försvinner in i den öppna spisen. Enligt vad som sägs sågs hon först av bara av 1600-talslairden, en kort tid efter att en tjänsteflicka som hamnat i olycka försvunnit – rymt som man trodde. Efter lairdens död började hon då och då visa sig även för andra. vinterträdgårdKomprometterande om ni vill veta vad jag tycker. Beviset då? På 1700-talet när de renoverade rummet hittade de lämningarna efter en ung kvinna under hällen i spisen. Dessutom är det rummet alltid oförklarligt kallt. En annan sak som Crathes är känt för är sina vackra trädgårdar – men dem är det inte mycket idé att titta på under en decimeter snö. Vi for tillbaks till Aberdeen och åt pub-haggis istället (i alla fall mamma, pappa höll sig till den brittiska nationalrätten fish and chips).

jahaPå måndagen fick jag min misstanke bekräftat – utställningen var inte klar. Men eftersom jag lockat hit mina föräldrar enkom för att gå på museinvigning gavs vi som de första officiella besökarna en privatvisning av den nästan klara utställningen. De flesta föremål var ändå där, liksom min poster – det var mestadels etiketter som saknades. Och har man privatguide behövs ju inte etiketter. Dessutom är det ju ändå min grävning – lite måste jag själv kunna berätta om artefakterna också ;). Fin är den i alla fall (eller blir). Efter museet passade jag på att fortsätta guidandet genom om man nu tvivlade på att det var ett universitetskapelllKing'sKing’s Colleges mer imponerande arkitekturer  – samt det nya biblioteket som ritats av en dansk arkitekt (och onekligen har en del likheter med ett visst musikhus). De andra delarna av Old Aberdeen hade föräldrarna redan sett för sig själva på förmiddagen, brew dogså när musikens… förlåt biblioteket, förevisats tyckte vi att det var dags att gå ner till staden och fira (o)öppningen av utställningen med en skål. Valet föll på Brew Dog, som är min och Scotts favoritpub i Aberdeen. Jag är inte säker på att föräldrarna höll med om den saken, men det är i alla fall autentiskt att dricka öl från ett lokalt mikrobryggeri – och deras blommig öl förefaller vara en mycket lämplig dryck att skåla in utställningar i – när man nu inte kan få billigt vernissagevin 😉

skål!

Annonser

3 kommentarer

  1. mars 19, 2013 den 5:15 f m

    Livet är äventyrligt i Skottland verkar det som 🙂

  2. mars 19, 2013 den 7:00 f m

    Trevligt med föräldrabesök! Ser kallt men fint ut!

  3. Johanna said,

    mars 19, 2013 den 12:44 e m

    ni verkar ha gjort det bästa av helgen och dumbilar och annat dumt tycker jag!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: