Glad Påsk!

videkissar

 

 

Annonser

Mars…

March

The City-Garden Diary of an Untalented Lunatic

Så tar det sin början:

No preassure

No preassure…

city garden

Mor och Far i Aberdeen

Förra helgen var mamma och pappa på besök i Aberdeen. Anledningen för besöket var invigningen av Alaska-utställningen, men den är fortfarande inte invigd en vecka senare, så målet levde inte riktigt upp till resan får man väl påstå. Som tur var är museiutställningar inte det enda Aberdeen har att erbjuda. Scott hade hyrt en bil och kört ner den från Orkney, och med den passade vi på att ge oss ut på lite äventyr i Aberdeenshire. the estuaryseaPå lördagen – efter att föräldrarna mötts med en kaffe på flygplatsen – for vi norrut längs kusten, till Forvie närmare bestämt. Här hade Kristin nämligen sett hundra sälar på nära håll föregående helg, och rekommenderade äventyret å det varmaste. Vi gick väl inte helt rätt, eller kanske inte tillräckligt långt, för de enda sälar vi såg simmade runt och vilken fin sälbild Lottawiiiilekte – så någon sälklappande blev det inte för vår del, men Sands of Forvie är imponerande nog utan närkontakt med säl. (Jättebra bilder tog jag på de lekande sälarna, på ett par ser man till och med ett sälhuvud sticka upp – om man använder förstoringsglas…) Vid Forvie rinner ån Ythan ut, och där ån mynnar ut i havet trivs både säl och sjöfågel (och är därmed ett populärt tillhåll för fågelskådare såval som allmänna naturälskare. Planeten ForvieForvisiterMellan ån och havet har det bildats fantastiska sanddyner, som fortsätter att breda ut sig längs kusten flera kilometer norr om Ythans mynning. Liknande vita stränder finns redan vid Aberdeen, och en ledig dag med fint väder skulle man kunna vandra längs stranden hela vägen till Forvie (men det tar nog ett tag).

sanddyn

Vi veklingar var dock ganska glada för vår bil – och extra mycket så när vi kom tillbaks till Aberdeen och insåg att någon korkskalle hade lyckats tappa sina husnycklar någonstans på en sanddyn. But all is well that ends well – och Scott ledsagade föräldrarna till närmsta pub under det att korkskallen gick till sitt kontor för att ringa university housing emergencys… Kvällen avslutades så med brittisk pubmat och engelsk fotboll.

När vi tittade ut genom fönstret morgonen därpå kunde vi knappast tro våra ögon. Marken var täckt av snö, och mer föll från himlen. Ibland är man mindre klok en annars. En sån stund kan vara när man åker inåt landet – åt bergen till, i snöväder i en hyrbil med sommardäck. Ännu dummare är det att i en sån situation tappa signalen till GPSen och följaktligen köra vilse in på en väg som bara blir mindre och mindre och snöigare och snöigare. Allra dummast är det när vägen plötsligen svänger i slutet på en nedförsbacke – och bilen inte gör det. Som tur var blev ingen skadad mer en bilen – och det var mest i plasten – och efter ganska kort tid kom det en snäll four wheel drive med dragrep och drog dum-bilen från vägrenen. Sedan vi  konstaterat att plasten mest var kosmetisk och bilen fungerade utmärkt utan den for vi lättade tillbaks mot Aberdeen (efter att ha fått vägen utpekad åt oss av dragrepet), men när vi lugnat ner oss lite grann kom vi fram till att det är världens sämsta utflykt om man åker iväg och kraschar bilen och sen far hem igen, så vi vände nosen mot det mer tillgängliga Crathes Castle för att få oss lite historia till livs.

Crathes och mor

Vi hann lagom till sista guideturen – och fick en privat visning av slottet (för vi var visst de enda som var intresserade). Crathes historia har jag (och ni) ju redan tagit del av, så den här rundturen koncentrerade jag mig på takom man ligger på golvet så...tak. Crathes Castle har nämligen flera rum med fantastiska (och ganska unika) målade tak. Några av dem ska visst vara inspirerade av samtida väggbonader, men jag tycker de påminner mycket om dalamålerier (nästan så jag undrar om man inte skulle kunna hitta någon kurbits om man letade)tvåhövdad hund alltså. Kurbitshund?. Förutom nobla riddare, musicerade damer och tvåhövdade kurbitshundar är takbjälkarna också fullskrivna med uppbyggliga förmaningar, ooopsvisdomsord och bibel(liknande)citat. Jag frågade guiden om hon läst dem alla, och det hade hon när hon började arbeta på Crathes.
När man läser dem ordentligt visar det sig visst att de inte alls är så gudfruktiga som de verkar vid första anblick. Det göms både det ena och det andra bland dygder och dådskap (och kurbitshundar). Förutom sina tak är Crathes stoltserar Crathes också med något så ovanligt som ett bevisat spöke. Hon kallas the green lady, och visar sig i det rum som en gång varit barnkammaren. Bärandes på ett spädbarn går hon genom rummet och försvinner in i den öppna spisen. Enligt vad som sägs sågs hon först av bara av 1600-talslairden, en kort tid efter att en tjänsteflicka som hamnat i olycka försvunnit – rymt som man trodde. Efter lairdens död började hon då och då visa sig även för andra. vinterträdgårdKomprometterande om ni vill veta vad jag tycker. Beviset då? På 1700-talet när de renoverade rummet hittade de lämningarna efter en ung kvinna under hällen i spisen. Dessutom är det rummet alltid oförklarligt kallt. En annan sak som Crathes är känt för är sina vackra trädgårdar – men dem är det inte mycket idé att titta på under en decimeter snö. Vi for tillbaks till Aberdeen och åt pub-haggis istället (i alla fall mamma, pappa höll sig till den brittiska nationalrätten fish and chips).

jahaPå måndagen fick jag min misstanke bekräftat – utställningen var inte klar. Men eftersom jag lockat hit mina föräldrar enkom för att gå på museinvigning gavs vi som de första officiella besökarna en privatvisning av den nästan klara utställningen. De flesta föremål var ändå där, liksom min poster – det var mestadels etiketter som saknades. Och har man privatguide behövs ju inte etiketter. Dessutom är det ju ändå min grävning – lite måste jag själv kunna berätta om artefakterna också ;). Fin är den i alla fall (eller blir). Efter museet passade jag på att fortsätta guidandet genom om man nu tvivlade på att det var ett universitetskapelllKing'sKing’s Colleges mer imponerande arkitekturer  – samt det nya biblioteket som ritats av en dansk arkitekt (och onekligen har en del likheter med ett visst musikhus). De andra delarna av Old Aberdeen hade föräldrarna redan sett för sig själva på förmiddagen, brew dogså när musikens… förlåt biblioteket, förevisats tyckte vi att det var dags att gå ner till staden och fira (o)öppningen av utställningen med en skål. Valet föll på Brew Dog, som är min och Scotts favoritpub i Aberdeen. Jag är inte säker på att föräldrarna höll med om den saken, men det är i alla fall autentiskt att dricka öl från ett lokalt mikrobryggeri – och deras blommig öl förefaller vara en mycket lämplig dryck att skåla in utställningar i – när man nu inte kan få billigt vernissagevin 😉

skål!

When reality kicks in…

Not easy being a Disney princess…

Pocahontas    Ariel-Princess6      Princess_Belledisney-princess-jasmine

…in a modern world

Eskapism

Livet går upp och ner. För min del har det gått ganska mycket ner de senaste två veckorna – bakslag efter den fantastiska energi-injektion jag fick av konferensen i Jordanien kanske, eller så är det bara så det är. De flesta av oss har sådana här perioder – när man bara vill fly – bort, bort, bort. Därför har vi också våra flyktplaner klara. Kristin ska flytta ut i skogen med en massa får, Kate ska bo på landet med en massa katter (fast hennes alternativa värld känns mindre övertygande), och jag har, som några av er redan vet, en välplanerad framtida äppelgård att fly till. (Med gamla knotiga äppelträd och hallonbuskar. Där ska jag och Johanna ha ett äppelcafé, och kanske tillverka cider i en gammal lada – i alla fall äppelmust. Vi ska ha fina rutiga förkläden och sälja onödiga men fantastiskt trevliga plåtburkar och blommiga anteckningsböcker. Skrivarstuga finns färdiginredd när lusten faller på – om den någonsin gör det. Skratta ni – under årens lopp har jag till och med hittat flera gårdar till salu som skulle kunnat uppfylla drömmen…). Nu kräver ju den lite mod för att genomföras. Det är nog därför jag kommit på mig själv med att på senaste tiden iscensätta alternativa eskapismer. De tar sig uttryck i fixa idéer – eller projekt. Förutom de där blommorna, som till och med jag inser har börjat utvecklas till någon slags beroende (jag kan numera nästan inte lämna en affär utan att ha köpt en fröpåse, planta eller åtminstone en liten bukett påskliljor – trots att jag har fler frön att plantera än vad någonsin kan få plats i mina fönstersmygar (för att inte tala om trädgården)) – Lite mera Tudors - den här gången av en riktig historikervirka alltsåoch en något osund fixering vid tudoreran, samt ett ganska omotiverat anförskaffande av virkböcker, virknålar och sju sorters garn, fick jag häromveckan för mig att jag måste bli lite mer artistisk och därför skulle börja måla och beställde hem akvarellfärger (i ohemul mängd) och penslar (av dyr kvalitet). Den här trevliga planen har bara ett fel – jag kan ju inte måla. Det är liksom inte en av mina uppenbara talanger.

Hur tänkte jag?

Hur tänkte jag?

Men Johanna tyckte att jag skulle kolla in Edith Holden för lite inspiration om det nu är akvarell jag tänker hålla på med. Country DiarySå då gjorde jag det, titta penseln - inspiration!och insåg att de där bilderna har jag redan suttit och bläddrat bland – i The Country Diary of an Edwardian Lady (och råkade genast beställa en bok för att kunna fortsätta bläddra. Men den var ju så billig). Inte så dum inspiration heller – för om det är något jag faktiskt kan rita lite bättre än annat så är det blommor. Dessutom – varför inte slå ihop två fixa idéer till en om man har chansen? Alltså – mitt nya projekt: The City-Garden Diary of an Untalented Lunatic tar härmed sin början. Kanske får ni se varthän det bär…

Sagan om våren som försvann

våren kom av sig...

I söndags morse när man tittade ut genom fönstret fick man en chock. Flera Thom's placeAberdeen University snöplogcentimeter snö täckte marken och snöflingorna yrde utanför fönstret. Vilken svikare våren är! Vagga in en i falsk trygghet med krokusar och blommande rhododendron, och så när man minst anar det – bara smita. Det är ju värsta svenska attityden! Olles Gumman Tö
vackert men felskidfärd i skotsk tappning. Dessutom har den återanlända vintern hållit i sig. Igår morse var det riktig julkortsstämning ute. Stora fluffiga flingor seglade genom luften och lade sig sött tillrätta bland murgröna och rödhakar och betedde sig mycket pittoreskt. Om det inte varit för att det är mars. Och Kristin, Rick och jag skulle åka till Edinburgh med en hel busslast full av studenter. När jag stod där och beundrade julkortet tänkte jag att vi nog inte skulle komma iväg. julkortFör det här är ju Skottland. grannenBussen skulle nog inte komma fram, och studenterna skulle nog inte dyka upp. Men jag hade fel. Bussen kom som beställt, bara lite sent, och nästan alla studenter var där (även fast det var en del gnäll över hur ansvarslösa vi var som for. Men med två skandinaver (ja, men Estland är ju på sätt och vis Skandinavien, Kristin) och en alaskan som bestämmer, vad förväntar de sig?). Efter att vi hållit på att krångla oss ut ut Aberdeen en timme försvann trafiken, och ett par kilometer senare försvann snön. I Edinburgh var det strålande sol och blå himmel. Ingen snö. Hela vägen tillbaks från Edinburgh efter museibesöket var det klar himmel. Ända tills vi passerat Stonehaven och närmade oss Aberdeens utkanter. Då slog blötsnön till med full kraft, och påminde en om varför man egentligen skulle bo i Edinburgh… Ni ser, jag börjar redan prata som en skotte (som ser snö som en personlig fiende).

Dagens tidning - det hämndlystna vädret slår till igen!

Dagens tidning – det hämndlystna vädret slår till igen!

snöliljormammas tofs i ett blommande trädMen nu är jag ju svensk – så jag inser att snön inte är min personliga fiende. Och jag vet att våren egentligen gömmer sig därunder det envisa snötäcket. Jag bara hoppas att den kunde skynda att skaka sig av det. Och för att uppmärksamma detta faktum (eller vad det nu var jag gjorde, jag missade liksom symboliken här) så hängde jag idag upp mammas bulgariska tofs (som Vicki gjort åt henne) i det (antagligen) första blommande träd hon såg när hon var här i måndags. Ok, våren – bring it on!

Låt oss bli ett bättre ”vi”

Jag vet att jag är hopplöst efter, men nu har också jag läst och förstått att Jonas Hassen Khemiris öppna brev är det bästa som skrivits på länge – läst det igen, gråt lite igen, och gör sen ditt bästa för att inte vara en del av strukturen!

Welcome to my world!

Vikings

Nu är det tid för amerikaner att lära sig om vikingar. På History Channel sänds just nu en storsatsning – men Gustav Skarsgård i en av huvudrollerna no less (han är ju faktiskt viking – så…). Så här:

”Vikings follows the adventures of Ragnar Lothbrok the greatest hero of his age. The series tells the sagas of Ragnar’s band of Viking brothers and his family, as he rises to become King of the Viking tribes. As well as being a fearless warrior, Ragnar embodies the Norse traditions of devotion to the gods, legend has it that he was a direct descendant of Odin, the god of war and warriors”.

Det bästa är förstås hur mycket de ser ut som vikinga-lajvare. Väldigt mycket faktiskt. Serien kommer nog till Sverige snart (och Skottland), så då får vi se den 🙂

« Older entries