Kvinna, tig i församligen

När jag gick i skolan trodde jag att jämställdhetsfrågan var löst. Visst, jag hade mött problemen på nära håll; yngre och mindre meriterade män som blev befordrade till överläkare framför min mamma, filosofiläraren som gav mattesnille-killen i klassen en femma men mig, som var bäst i klassen på alla filosofiprov, en fyra med motiveringen att hon visste att ”han kunde egentligen” (och att jag inte kunde egentligen då får man förmoda), men, tänkte jag, när min generation kommer ut på arbetsmarknaden, då blir det ändring! Och när vår generation väl är den som styr på arbetsmarknaden, som sitter på alla chefspositioner, då kommer ojämlikheten mellan könen vara ett minne blott. Denna ganska oreflekterade övertygelse föll samman som ett korthus en dag i trean på gymnasiet. Under en biologilektion när vi presenterade arbeten vi gjort kring den mänskliga hjärnan för resten av klassen, berättade en av mina vänner (flicka) om en studie om manlig respektive kvinnlig kunskap. Forskarna hade kommit fram till att manliga och kvinnliga hjärnor skilde sig åt, och att män och kvinnor var biologiskt predisponerade att vara bra på olika saker. De hade sedan listat dessa olika kunskapsområden – lika många punkter för den manliga som den kvinnliga hjärnan. En av de saker som de funnit att kvinnor var bättre på var (för ovanlighetens skull) logik och matematik. Detta påstående ledde till högljudda protester från en av killarna i klassen, som började argumentera emot både presentation och studie. Efter att mycket upprört ha argumenterat mot min vän, som också fick stöd av biologiläraren att försvara sig mot den osakliga kritiken, avslutade han sin harang med ett ”Jag känner en massa tjejer som är dummare än jag”. Denna personligt upplevda indignation över en vetenskaplig studie som attribuerade något så prestigefyllt som matematik till kvinnor, fick mig att inse att idén om min jämlika generation var en illusion, och att vi nog hade långt kvar till resans mål. Sedan dess har jag många gånger fått det bekräftat, tyvärr. Nu har jag turen att vara i ett sammanhang där  kvinnor sedan länge varit accepterade på (nästan) samma villkor som män. De första kvinnliga arkeologerna, som Gertrude Bell och Dorothy Bate slog sig in på arenan redan kring förra sekelskiftet, och gårdagens google doodle firade 100-årsdagen av mary leakyMary Leakey, en brittisk arkeolog (pionjär som google kallade henne) som upptäckte många spår efter tidiga hominider i afrika – däribland de kända fotspåren i Laetoli. Detta till trots kan det inte förnekas att akademien är en manlig värld. Som kvinna är man alltid lite mera ifrågasatt, man måste vara lite duktigare, argumentera lite tydligare, bevisa sig lite hårdare, och vara beredd på en och annan nedlåtande ja-ja-lilla-gumman-klapp på huvudet. Ibland är det intill tårar frustrerande, men man lär sig hur det funkar, och man lär sig spelet. Inte förrän igår insåg jag vilken privilegierad tillvaro jag egentligen för just därför att jag förväntas uttrycka mina åsikter, som alltid (nästan) bemöts av sakliga argument och leder vidare i en initierad diskussion kring ämne och sak. Aldrig får jag höra att jag är tjock, ful och äcklig, och inte har rätt att öppna munnen, aldrig bemöts mina artiklar med hot om våldtäkt eller mord; vilket verkar vara det normala i vissa sammanhang:

Jag har bara sett klippet, men det var förstummande och illamåendeframkallande. För er som sett hela programmet måste det varit ännu värre. Det har ju varit flera artiklar och debatter på senare tid om hot och övergrepp på nätet, men att se dem upplästa och samlade på det här sättet poängterar ju verkligen hur oacceptabelt det är! Och hur orimligt det är att det här är något som man som kvinna i offentligheten måste stå ut med. Men nästan ännu otäckare är att responsen är så lam, att det verkar ha blivit just normalt, något man måste ta. Här måste man reda lite i begreppen! Att något är vanligt förekommande betyder inte att det är normalt. En norm är något vi sätter. Den är varken organiskt framväxt eller statisk. Den kan flyttas, omformas och utmanas. Den är inte något vi behöver stå handfallna inför. Yttrandefrihet är inte din oinskränkta rätt att i vilket sammanhang som helst, säga vad som helst, utan några som helst konsekvenser. Redaktörer, moderatorer och andra kontrollinstanser har, liksom varje debattör, både rätt och skyldighet att skapa ett sådant debattklimat att folk vågar delta i det – utan att acceptera dödshot. Men det kan man läsa mycket bättre om här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: