WAC 7

Nu är konferensen över och jag har en sista meningslös dag vid Döda Havet innan jag flyger hem klockan 02.40. Jag har tänkt sitta vid poolen och läsa studentuppsatser tills solen går ned. Kanske med en paus for dopp i densamma, eller möjligen Döda Havet självt – fast jag lite grann kommit över den sensationella känslan av att flyta. Konferensen då? Vår session blev väldigt lyckad (även fast min presentation kanske mindre så), och vi känner oss väldigt laddade för vår kommande workshop. Jag har varit på en del riktigt bra och intressanta föredrag – och en del andra mindre bra. Men man kan inte låta bli att ifrågasätta WACs relevans. Det känns som att storhetstiden har passerat och nu har det utvecklats till ”klubben för  inbördes beundran” där alla klappar varandra på ryggen för att de är så öppna och goda och medvetna om ”indigenous issues” – samtidigt som WAC-presidenten ropar att hon måste ha fler ”arabian looking people” i första raden på gruppfotografiet… Debatten verkar i stort ha fastnat i en 90-talsdiskurs, om och om igen har man hört att vi måste ”uppmärksamma” och ”stärka” ursprungsgrupper. Vi-och-dom-perspektivet är från denna utgångspunkt väletablerat – och okomplicerat. Det var antagligen därför vi fick höra från folk som inte varit på vår session att de hört att den varit så jättebra – vi tar diskussionen till 2000-talet. En annan sak som varit slående är att medan indigenous-perskektivet poängteras så fort någon öppnar munnen, är genderfrågan helt frånvarande. Alla key note speakers var män – och det är inte som att det saknas seniora kvinnliga forskare – och detta verkade det inte ens reflekteras över. Förvånande eftersom den problmatiken är närvarande i alla andra sammanhang – det kan ju inte vara så att man bara kan ägna sig åt en jämlikhetsfråga i taget. Sammanfattningsvis kan man väl säga att om inte WAC genomgår en rejäl reformation, föryngring och förnyelse riskerar den att bli en riktig dinosaurie som snar spelat ut sin roll.

Konferensen har varit jättedyr och eftersom vi varit i Döda Havet – där det bara finns lyxhotellkomplex finns det inget alternativ till jättedyra måltider – annat än att inte äta, och det är just vad pakistanierna har gjort. Det känns ju inte heller helt i linje med WACs idé. Billigaste rummet som fanns att få tag i kostar 76 JD (ungefär 75 pund) – utan skatt och utan frukost. Anna bodde på ett hotell i Amman för 15 JD inklusive frukost. Nästa WAC ska vara i Japan, men jag har en känsla av att det kommer att bli billigare – trots att det är världens dyraste land.

Men jag ska inte bara vara kritisk, för mig personligen, och för mitt, Annas och C-Gs projekt har konferensen varit jättebra och väldigt värdefull att åka på. Det är ju helt rätt forum att föra fram vår kritik i – och det verkar ha fått en del gensvar. Vi har också hittat lite intressanta nya namn till vår workshop. Den blir nog bra! Men nu ska jag checka ut och sen sätta mig vid poolen med mina uppsatser – nästa inlägg blir med bilder 🙂

Annonser

1 kommentar

  1. januari 19, 2013 den 3:42 e m

    Vi-dom perspektiv är inte så roliga, men just i akademiska sammanhang är det av och till fortfarande relevant med ett dikotomt perspektiv, åtminstone när det gäller akademins organistion och tjänster – somliga skall inte ingå i densamma eller inneha dess tjänster.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: