WAC 7 i bilder

ca. 05...Så där lagom (läs inte alls) pigg 😉 på att stiga upp 04.00 för andra gången på en vecka släpade man på söndagmorgonen sitt halvsovande lekamen till solnedgång från ovanAberdeens flygplats för att flyga iväg till Amman. Jag är ytterligt tacksamt gentemot det ljushuvud som någon gång i tidernas begynnelse kom på den inspirerade idéen att slänga in några gamla bönor i brasan (och lockad av deras förföriska doft sedan slängde ned dem i sin soppskål) – stunder som denna skulle varit mycket svårare utan detta. Efter ett halvt dygn (och en fantastisk solnedgång från ovan) landade jag i alla fall i Amman, och kunde tillsammans med en hel hoper andra arkeologer och vanliga turister ställa mig i visakön – och ytterligare väntan på andra sidan passkontrollen stoppade de äntligen in oss i en WAC-buss och körde oss till Dead Sea (där busschauffören var så snäll att han släppte av mig vid Holiday Inn trots att jag var den enda som skulle dit). WACAnna och C-G väntar på prinsenEfter en alltför kort natt sömn, ha hittat Anna på hotellet, hoppat över frukosten och väntat en halvtimma på bussen som skulle ta oss till konferenscentrat – fick vi tag på C-G och skyndade in till öppningsceremonin… där vi fick sitta i två timmar och vänta på att prinsen skulle behaga dyka upp. Utan prins inget konferensöppnande tydligen – och eftersom prinsen kom när han kom ställdes förmiddagskaffet in och hela konferensen försköts en timme. Ställa in kaffet är sällan poppis – särskilt inte när folk hoppat över frukosten för att hinna i tid. Under the gracious patronage of His Majesty King Abdullah II Ibn Al Hussein och med nådigt godkännande av hans brorsa prinsen kunde så tillslut konferensen börja. Anna invigerNöjd sessionsledare (i draktopp)Så slutligen startade första dagens sista session – en timme senare än det stod i programmet – Archaeologies of ”Us” and ”Them” – Debating the Ethics and Politics of Ethnicity and Indigeniety in Archaeology and Heritage Discourse”, och dess dåligt utsövda arrangörer fick glömma bort att gäspa och börja jobba istället. Sessionen blev riktigt bra – och diskussionen fortsatte ända till åtta, fast alla nog var rätt trötta vid det laget. Det var sannerligen vi också – men jag och Anna tog i alla fall en coctail när vi kom tillbaks till hotellet – för att fira framgången.

januari 382-blg

Dagen efter tyckte vi att vi hade gjort oss förtjänta av både sovmorgon, frukost och ett här flyter vi omkringTvå små troll...dopp i Döda Havet. Det drog ut så långe på tiden (det gick som inte att snabbdoppa sig i Döda Havet – och dessutom ville vi inte det heller) att vi missade Kristian Kristiansens key note address – men vi överlevde även denna missräkning ;). tio år yngre?paparazzibildTokiga turister som badar på vintermorgnar verkade det inte finnas alltför många av, och hotellets badvakt blev överlycklig över att ha något att göra när vi kom ner till stranden – och ägnade oss därför full uppmärksamhet – kletade in oss i föryngrande lera (Annas tjusiga tuppkamsfrisyr är hans förtjänst), försåg oss med intressant lektyr och visade sig vara en fullfjädrad paparazzi  när han lade vantarna på en kamera…

spännande läsning?

Kamel och Dött HavHär planeras workshopSålunda vederkvickta kunde vi ta oss an ännu en konferensdag – och efter fullgjort dagsverke gick vi vidare till C-Gs hotell och fortsatte workshopslaneringen över en flaska dyrt och gott (och sällsynt) jordanskt vin.

Någon som har sett den här svansens åsna?fiskkrock i jordanflodenOnsdagen var ledig dag, så den började jag och Anna med att jobba med lite ”riktigt” jobb (efter dyr frukost) – för att ägna eftermiddagen åt gratisresa till Madaba. (C-G hade åkt iväg till Petra, jag var bara lite avundsjuk på honom). Madaba – mosaikstaden. Jag hade ju varit här en gång förr – med Lina och pappa MadabaMadabaförra våren – men då tittade vi ”bara” på den berömda mosaikkartan över det heliga landet på golvet i den ortodoxa (eller en gång bysantinska) kyrkan. Den dateras till 500-talet, och ska vara den äldsta geografiska återgivningen av det heliga landet. Under den islamiska tiden har återgivningen av människor byggts bort från kartan – och många tidiga mosaiker har råkat ut för samma sak. Det är ju en fiffig sak med mosaiker – att man kan flytta om bitarna så det blir något annat. BlomkålsbilBarbieEfter arkeologisk trädgård, mosaikkarta och ett mycket meningslöst arkeologiskt museum hade vi tröttnat på historia och gav oss ut i folkvimlet (folkvimlet består av män i olika åldrar som står och hänger – utanför affärer eller på gatan. Kvinnor ser man också, men de hänger inte utan verkar alltid vara på väg – med ett tydligt mål). Fruktbilpå kaffehakVåra fåfänga försök att hitta piroger slutade med arabiskt kaffe på ett  kaffehak – befolkat bara av gubbar (i olika ålder). En Anna och en Lotta var så ovanlig syn på detta café att ägaren ville bjuda oss på kaffet – men svenska som vi är prackade vi på honom en dinar och sprang iväg till den väntande bussen – som prompt körde oss till en obligatorisk januari 557-blgturistfällamosaikmakare in action. Jag funderade länge på att köpa ett (eller ett par) mosaikbord för 40 000 – men bestämde mig istället för en kamel med korkad uppsyn. Tack vare Annas eminenta övertalningsförmåga släppte busschauffören av oss direkt på hotellet – och vi kunde gå direkt till en av hotellrestaurangerna – där det fantastiska polska husbandet ”Alive” underhöll oss (och bara oss) med stor inlevelse. Vi funderade på om de uppträdde även de kvällar restaurangen var helt tom – men kom fram till att det nog var bäst att inte veta…

husbandet

Torsdagen var vi som duktiga konferensdeltagare på sessioner från morgon till kväll – alla med den intrikata spionuppgiften att spana in folk som kanske skulle vara intressanta att ha med i vår workshop (vid konferensen slut hade vi hittat två, samt ett antal reserver). fördrink med utsikt över ett dött havAnna njuter av kvällenMen torsdagen var också dagen för den storslagna konferensmiddagen (och den var faktiskt ganska storslagen). Jag och Anna fördrinkade så långa på hotellet att vi missade bussen och var tvungna att ta en dyr taxi – men det var det värt. C-Gs hotell var middagsvärden, och där hade man dukat upp på hotellgården med lyktor och kameler, festfestligheteröppen eld, beduiner och magdansöser – och sjuttiorättersmiddag (ungefär). Som ni kanske har hört någon gång har jag problem med bufféer – och hade därför ett pinsamt matberg på min tallrik när jag tagit för mig. (Ännu mer pinsamt var det när tallriken dukades av, jag har nog aldrig lyckats sätta i mig ett helt matberg…) Maten var dock fantastiskt god, underhållningen underhållande och prinsessans (ja för så klart måste prinsessan avslutningstala på konferensen förstår ni väl) engelska mycket imponerande. När en del kallar Kristiansen för gubbebeduinorkester - med säckpipaMin största prestation, förutom att ta och sen inte äta upp ett berg av mat, var att jag lyckades kalla Kristian Kristiansen gubbe (till hans rygg, men ändå). (Egentligen sa jag bara att man inte såg magdansen för alla gubbar – och det var faktiskt sant). Han såg inte så glad ut, men C-G var helnöjd. Det var helt enkelt ett mycket bra party. Fem i elva tittade vi på klockan och insåg att vi hade missat bussen tillbaks till Holiday Inn, men tänkte att det var det värt för partyt hade just kommit igång ordentligt. Det var förstås innan vi visste att klockan elva skulle de komma att sluta spela, släcka lyktorna och slita borddukarna av bordet. Partajet stendog – och jag och Anna blev tvungen att ta en svindyr taxi (eftersom de påstod att alla sov) tillbaks till hotellet.

solnedgång

en bättre använd eftermiddagvid Döda HavetFredagsmorgon inleddes med tidiga sessioner – följt av interna ryggdunk och prisutdelningar inom WACs innersta krets – under beskådan av dess yttre… Efter lunch smet jag för att tillbringa eftermiddagen på bättre sätt. Anna hade redan smitit iväg till Petra – men C-G var en god WAC-medlem och gick på eftermiddagsmöte. Det hade varit helt meningslöst visade det sig, så jag ångrar inte mitt beslut att smita. viktiga wac-are visar varandra aktningPå kvällen var det – världens sämsta konferensparty. Jag åkte in och träffade C-G en aning tidigare, men snart insåg man att hela hotellet myllrade av WACare som letade efter festen. Den var nämligen inte vidare lätt att hitta – undangömd i ett brunt rum i källaren. Gratisfest var det – eller ja, den ingick väl i konferenspriset. På gratisfesten fick man apelsinjuice eller coca cola. Ingen mat, inga snacks – inte ens lite salta pinnar. Dött kan man beskriva det som. I alla fall de första två timmarna. allmän danshysteriSen gav folk sig den på att det skulle bli fest i alla fall och började hoppa runt som galningar på dansgolvet. Själv tyckte jag motivationen saknades (speciellt i den jättekontrast som uppstod gentemot gårdagens festligheter) och var inte jättebesviken när bussen for hem redan halv elva.

Holiday Innuppsats (och mojito)Eftersom det enda flyget till överkomligt pris lämnade Amman 02.40 hade jag en ganska meninglös sista dag i Dead Sea. Anna och C-G var båda på utflykter, så jag ägnade dagen åt att ligga på en solstol och läsa studentuppsatser, när jag inte guppade lite i döda havet, eller tog en liten simtur i den uppvärmda poolen. (De ouppvärmda poolerna hade stuganvärme, så dem kunde man knappt doppa fötterna i.

flytetyg

Så efter en hel dag av såsande stoppades vi in i en buss och skeppades iväg till flygplatsen, där vi fick sitta en Amman flygplats - mitt i nattentimme och vänta innan de släppte in oss till incheckningen. 02.40 är en riktigt äcklig tid att flyga på – man går in i någon slags zombiestadie. Antagligen var det därför jag inte märkte förrän i Paris att mitt boardingkort för Paris-Aberdeenflyget sa 15.30 och inte 10.20.fransk snö Det var snökaos i Paris nämligen. Tio timmar på Charles de Gaulle med start klockan 05.30 är inte riktigt vad man längtar efter sex timmars flygtur. Det blir inte heller bättre av att databatteriet är dött Här flygs det inte!och den enda boken man har med sig är utläst. Jag investerade sålunda i en adapter och en bok. Travels in the Scriptorium av Paul Auster visade sig vara för kort för tio timmar flygplats – trots adapter och flygplatsshoppar (Charles de Gaulle måste för övrigt vara den utan konkurrens dyraste flygplatsen i världen. En liten ynklig macka kostar 90 spänn – och då snackar vi inte ens baguette. Dessutom är den nog en av de kallaste – i alla fall när det är snö(storm om man är fransman). Inte riktigt Max Nalle - men med smurfer i alla fallNå, tänkte jag, vilket utmärkt tillfälle att försöka uppliva franskan, och gick och köpte mig Le Petit Prince. Ett par rader in insåg jag hur mycket min franska egentligen förfallit. Jag befinner mig på Max Nalle-nivå, snarare än Lille prinsen nivå – men jag framhärdade. Tillslut var klockan ändå tre, och ändå till halv fyra hävdade skyltarna att jamen här går vi ju till planet - äntligenflyget skulle avgå i tid (fast vid det laget hade man ju för länge sedan redan förstått att så inte var fallet). Nu blev det kvällerTill slut – efter att vi sett Edinburghflyget bli framflyttat på obestämd tid – bussade de i all fall ut oss till flygplanet – där vi fick sitta i över två timmar och väta på att få flyga medan skymningen föll över oss. Men tillslut fick vi i alla fall det – tack och lov, för Edinburghflyget ställdes visst in helt. Så – efter över tretton timmar på Charles de Gaulles och mer än åtta timmar senare än planerat landade vi äntligen i Aberdeen – där jag hoppade rätt in i en taxi och for hem – till mitt åtta (!) grader varma hus eftersom pannan visst slutat samarbeta. Välkommen hem! Ibland är man gladare än annars för att man föll till föga och köpte sig en varmvattenflaska – för utan den hade jag antagligen frusit ihjäl. Det är inte varje dag man går och lägger sig med mössa (och flanellpyjamas, sockar, tjocktröja och en extra yllefilt ovanpå duntäcket), och tur är väl det. Men det är ändå skönt att vara hemma!

Skottland - hur mysigt som helst!

Tudorliljor

I januari kan man inte plantera lökar. Fast det är väl bättre att plantera dem i januari än inte alls, tänker jag, så därför har jag just varit ute och tryckte ner ett tjugotal påskliljor i jorden. TudorprinsessaBondfruarJag köpte en hemmagjord påse (alltså de var uppgrävda från någons trädgård) för 50 öre (nej 50 pence menar jag) i slutet av november, men sen var det antingen frost eller så var jag inte  hemma – så de har legat i sin påse i köket. Nu hade de vaknat till liv varenda en och skjutit upp långa slinkiga blad. I jämförelse med de robusta landväxta lökarna ser de rätt veka ut. Som bleka finlemmade prinsessor bland robusta bondfruar (ja, jag erkänner, jag har överdoserat på Tudors) – vackra att titta på men för övrigt rätt odugliga…

Jag vet vem som är det skyldige!

Jag vet nog vem som är skyldig!

Skotska vintervägar

Det är vinterväglag i Aberdeen, och snorhalt, vilket i sin tur betyder livsfarligt. Det är jätteläskigt att gå i stan, för folk använder inte vinterdäck, eller ens allvädersdäck. Istället slirar de runt på sina sommardäck på isgator som liksom bara blir mer och mer polerade eftersom de inte sandar heller. Inte kan de köra i vinterväglag heller utan trycker gasen i botten mitt på största isfläcken. Jag är livrädd och stryker fram tryckt mot husväggarna – så långt från trottoarkanten som möjligt!

Dagens boktips: Bring up the Bodies av Hilary Mantel

Jag erkänner villigt att det verkar fantasilöst, och jag har faktiskt läst andra böcker emellan, men Bring up the Bodies är fortsättningen som man väntat på ända sedan man med saknad lade ifrån sig Wolf Hall. Har du inte läst dem avundas jag dig läsupplevelsen :). Det tog mig lite tid att börja läsa Bring up the Bodies, men när jag väl öppnade den kunde jag knappt lägga den ifrån mig. Wolf Hall är nog bättre, och man måste absolut läsa den först så man lär känna Cromwell och alla omkring honom, men jag var lika ledsen när Bring up the Bodies var slut som jag var när jag slog ihop Wolf Hall. Ändå kan man inte dra ut på det oundvikliga slutet av boken, för det går inte att sluta läsa. Det är fantastiskt att en bok som behandlar en så välkänd historia kan vara så spännande, men när man ser den från Cromwells (eller egentligen Hilarys) ögon känns den som ny. Det värsta är att nu måste man vänta tills nästa bok blir skriven innan man kan läsa den! För att lindra abstinensen har jag blivit tvungen att återuppta tittandet på The Tudors (sist jag försökte klarade jag bara en knapp säsong), men med sina platta och stereotypa personskildringar och anakronistiska frisyrer fyller den tyvärr inte tomrummet särskilt väl. Nu får vi bara hoppas att Hilary inte drabbas av skrivtorka!

Bring up the Bodies

Just ja, terminsstart…

Tredje veckan i januari, en vecka innan terminen börjar (och första dagen hemma efter två veckor på avvägar) – och jag känner mig redan utarbetad och överstressad (nästan som att terminen redan är slut och jag inte hunnit göra något). Jag har en konstig ambivalent känsla gentemot mitt jobb – jag tycker att jag nästan jobbar ihjäl mig samtidigt som jag känner att jag nästan inte jobbar alls. Hur hänger det ihop egentligen? Om man ska bena ut det kan man ta de senaste två veckorna som exempel – först en vecka workshop i Grekland, jätteintensiv och med jättemycket jobb och ganska mycket resultat – sen en vecka konferens i Jordanien, jätteintensiv och fullspäckad som knöt nya kontakter och födde massa ny idéer och en full (redan igångsatt) plan att jobba vidare efter. Ändå känns det nästan som att jag skolkat, fast det har varit superintensivt, fast det är just det här mitt jobb går ut på och fast det genererat massa bra resultat (produkter som man säger om man är brittisk pk-politikerakademiker och ska sälja in sig till rätt snubbe=den som bedömer en och ger en pengar). Det är ju helt uppenbart något som är jätteskevt här, och det grundar sig väl i att trots att det enligt jobbeskrivningen är 20% forskning för en lektor är alla utvärderingar och de resultat som ”räknas” fokuserade på publikationer och anslag (som pengar). Det känns som vi på dessa 20% förväntas producera 100%. Men jag måste lära mig att tänka annorlunda, och att få hjärnan att förstå att allt jobb är mitt jobb – och lika mycket värt. Och att när man presenterar på en konferens, eller för den delen går på sessioner är det faktiskt inte ”fritid”, utan del av mitt jobb. Och att jag nog inte jobbar så lite som jag tror. Det här mailet fick jag från Jeff som svar på ett kursrelaterat mail jag skickade ut i början av januari (med dåligt samvete för att jag låg så efter med allt som vanligt):

”surely you still had a hang over when you wrote this….(at her computer Jan 2nd!!!). You deserve a raise!”

Så kanske jag inte är så osedvanligt slö då i alla fall…

Hemma!

Äntligen hemma efter lite över tretton timmar på Paris flygplats varav de sista två i planet väntande på att få lyfta. 27 timmar tog det från att jag lämnade hotellet i Döda Havet till jag kom innanför dörren i Aberdeen. Fy 17! Mitt hus var som ett kylskåp (bokstavligen), jag har fortfarande inte tagit av mig kappan. Pannan verkar ha dummat ihop, för det är inställt på att vara 11 grader när jag är borta, och nu var det åtta. Dessutom hände ingenting när jag ändrade temperaturen, så jag var tvungen att gå och pilla på den innan den suckade igång, och det blinkar en röd lampa. Det kan ju inte vara bra. Jag får ringa imorgon och be någon komma över och titta. Innan dess måste jag städa bara, för mitt hus ser ut som ett veritabelt sjöslag spelats ut i det. Lite mindre blött bara. Dessutom måste jag ju jobba imorgon – alla scheman ska bli klara. Suck och stön – det är ganska stor skillnad mellan att komma hem elva på förmiddagen eller åtta på kvällen. Men jag är hemma i alla fall! Ryktet sa att Edinburghflyget som skulle gått samtidigt blev inställt i slutändan…

Fastsnöad i Paris…

Jahaja, så var man i Paris (eller Charles De Gaulle för att vara exakt). Frågan är hur länge, eftersom det snöar i Paris. Mitt 10.10-plan är inställt och jag är ombokad till 15.30. Man kan ju hoppas att det kommer att gå – men det snöar ju fortfarande. Om jag inte varit så ”smart” att jag packat ner kappan i min incheckade väska hade jag åkt in till Paris. Nio timmar (and counting?) på flygplatsen känns så där lagom roligt – speciellt när man började flyga 02.40. Men å andra sidan, vad kan man göra en söndag i Paris? Det kan ju vara fruktansvärt långtråkigt, och dötrist och tråkigt och alldeles, alldeles…

WAC 7

Nu är konferensen över och jag har en sista meningslös dag vid Döda Havet innan jag flyger hem klockan 02.40. Jag har tänkt sitta vid poolen och läsa studentuppsatser tills solen går ned. Kanske med en paus for dopp i densamma, eller möjligen Döda Havet självt – fast jag lite grann kommit över den sensationella känslan av att flyta. Konferensen då? Vår session blev väldigt lyckad (även fast min presentation kanske mindre så), och vi känner oss väldigt laddade för vår kommande workshop. Jag har varit på en del riktigt bra och intressanta föredrag – och en del andra mindre bra. Men man kan inte låta bli att ifrågasätta WACs relevans. Det känns som att storhetstiden har passerat och nu har det utvecklats till ”klubben för  inbördes beundran” där alla klappar varandra på ryggen för att de är så öppna och goda och medvetna om ”indigenous issues” – samtidigt som WAC-presidenten ropar att hon måste ha fler ”arabian looking people” i första raden på gruppfotografiet… Debatten verkar i stort ha fastnat i en 90-talsdiskurs, om och om igen har man hört att vi måste ”uppmärksamma” och ”stärka” ursprungsgrupper. Vi-och-dom-perspektivet är från denna utgångspunkt väletablerat – och okomplicerat. Det var antagligen därför vi fick höra från folk som inte varit på vår session att de hört att den varit så jättebra – vi tar diskussionen till 2000-talet. En annan sak som varit slående är att medan indigenous-perskektivet poängteras så fort någon öppnar munnen, är genderfrågan helt frånvarande. Alla key note speakers var män – och det är inte som att det saknas seniora kvinnliga forskare – och detta verkade det inte ens reflekteras över. Förvånande eftersom den problmatiken är närvarande i alla andra sammanhang – det kan ju inte vara så att man bara kan ägna sig åt en jämlikhetsfråga i taget. Sammanfattningsvis kan man väl säga att om inte WAC genomgår en rejäl reformation, föryngring och förnyelse riskerar den att bli en riktig dinosaurie som snar spelat ut sin roll.

Konferensen har varit jättedyr och eftersom vi varit i Döda Havet – där det bara finns lyxhotellkomplex finns det inget alternativ till jättedyra måltider – annat än att inte äta, och det är just vad pakistanierna har gjort. Det känns ju inte heller helt i linje med WACs idé. Billigaste rummet som fanns att få tag i kostar 76 JD (ungefär 75 pund) – utan skatt och utan frukost. Anna bodde på ett hotell i Amman för 15 JD inklusive frukost. Nästa WAC ska vara i Japan, men jag har en känsla av att det kommer att bli billigare – trots att det är världens dyraste land.

Men jag ska inte bara vara kritisk, för mig personligen, och för mitt, Annas och C-Gs projekt har konferensen varit jättebra och väldigt värdefull att åka på. Det är ju helt rätt forum att föra fram vår kritik i – och det verkar ha fått en del gensvar. Vi har också hittat lite intressanta nya namn till vår workshop. Den blir nog bra! Men nu ska jag checka ut och sen sätta mig vid poolen med mina uppsatser – nästa inlägg blir med bilder 🙂

Framme i Döda Havet

Äntligen framme i Döda havet! Ryktena om snö var synnerligen överdrivna och hotet om minusgrader känns inte överhängande. Jag misstänker till och med att sommarkläderna jag packat inte kommer att vara fel. Men jag undrar varför jag har en tredjedel så stor väska som alla andra arkeologer på WAC-bussen. Vad är det jag missat att packa? Jag är glad över att jag varit i Jordanien förut, för jag slipper: 1. Känna mig besviken på att Dead Sea bara är lyxhotell och inget annat, 2. Känna att jag måste se allting Jordanien har att erbjuda (för det har jag redan sett) och 3. Känna mig besviken på att jag inte hunnit se något av det när jag åker hem eftersom jag varit på konferens hela tiden. Nu ska jag skriva klart min presentation, för såklart är vår session schemalagd till första konferensdagen. No rest for the wicked… 

Mellanlanding Aberdeen

Nu är väskan ompackad,uppdaterade schemaförslag utskickade, disken mot bättre vetande odiskad, sängen ombäddad – och jag är redo att krypa till kojs för att på något vis lyckas ta mig upp i tid för min andra 4.30-taxi på en vecka. Jag förstår att det låter jättebortskämt att gnälla för att man är ”tvungen” att åka direkt från Grekland till Jordanien, men just nu känns det bara jättejobbigt. Grekland var hur intensivt som helst, jag har inte hunnit med ens hälften av det jag bort den här mellandagen som jag hade i Aberdeen (inte ens göra klart min presentation för sessionen på måndag), och kurserna börjar en vecka efter att jag kommit tillbaks från WAC. Dessutom har det snöat i Amman, och vägen till Petra är stängd. Vad man ska göra vid Döda Havet i minusgrader övergår mitt förstånd… Nej visst ja, gå på konferens var det ju. Godnatt!

« Older entries