Höstfint i trädgården

Den här helgen är jag hemma i Aberdeen och gör ingenting av vikt. Ganska skönt när man har fnattat runt som en hattifnatt hela hösten och knappt vart hemma en enda helg. Det är jättefint höstväder, och den där jämngråheten som karaktäriserar november i Sverige (grå himmel, grått ljus, nakna svartgrå träd och en sorglig brunblöt sörja av löv på grå asfalt) har inga paralleller i Skottland. Här sitter bjärt brandgula löv fortfarande kvar på de flesta träden, och de dagar då de lyser som små eldar mot en klarblå himmel kan man inte låta bli att bli ganska glad till sinnes – fast man har en massa ”att göror” som borde hålla en kvar i verkligheten. Ett ”att göra” går i alla fall bra att kombinera med strålande höstväder, så igår drog jag på mig trädgårdsbyxorna och mina blommiga stövlar och gick ut för att återigen tackla ogräset. Enligt devisen ”det ska vara skillnad på gräsmatta och land” kanthögg jag brutalt bort stora klumpar (o)gräsmatta, men nu är det i alla fall skillnad!

Över hela Old Aberdeen ekade trumslag och säckpipstoner hela förmiddagen, så tillslut var jag tvungen att ta en paus och gå ut till High Street och titta på spektaklet. Det är Remembrance Day idag, dagen då man minns de som stupade i första världskriget, så jag antar att paraden hörde ihop med det. Krigen, både det första och det andra, är mycket mer en del av vardagen här än i Sverige, och folk i allmänhet, även i min generation, har en mycket mer personlig relation till krigstiden, vilket väl kanske inte är så konstigt när ens farfar skrev brev hem från en förläggning i Frankrike, eller till och med stupade i Tyskland. Senaste månaden har alla gått runt med en vallmo på rockslaget.

Jag gick i alla fall tillbaks till mitt trädgårdsland och ryckte ogräs. Väldigt mycket ogräs hade jag i mina land, och väldigt mycket ogräsrötter, murgrönerötter och andra rötter som har gjort gjorde till en kompakt klump – där bara ogräs gillar att växa att döma av resultatet. Inspirerad av de tankarna tog jag min stora spade och grävde om hela landet. Inte vet jag om det var en bra idé, men det kändes företagsamt just då. När man gräver om mina land kommer det fram lökar. Massor av lökar. Jag samlade ihop dem och petade ner dem i jorden sist av allt och hoppas att de inte blivit för traumatiserade av behandlingen. Jag flög ju hem över Amsterdam förra veckan, och med två timmars transfer i Amsterdam vet man ju hur det går… tulpaner och andra lökar hamnar på något oförklarligt vis i mitt handbagage. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från de blå tulpanerna. Man kan ju inte sluta hoppas…

Efter fyra timmars krälande i jorden var jag frusen som en glasspinne, men mycket nöjd med mitt verk. Nu är det bara blommorna som saknas :).

Jag vet i alla fall en som blev lycklig för den härligt uppluckrade jorden. När jag kom ut i morse var landet fullt av hål, så alla ni som oroat er för James öde kan känna er lugna. Jag såg den lilla tjockisen sitta på gräsmattan också. Man kan ju spekulera i om det är bristen på nyplanterade tulpanlökar som hållit honom borta så länge.

Annonser

1 kommentar

  1. Veronika said,

    november 15, 2012 den 2:47 e m

    Bara James? Inte frugan och barnen? Bra jobbat med trädgården!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: