Brors bulgariska bröllop

Nu är det två månader sedan min lille bror gängade sig i Bulgarien (andra bröllopet samma sommar för honom – med samma brud vill jag bara förtydliga ;)). (Inte klokt vad fort den här hösten har gått, hur går det till??) Att gifta sig två gånger är lite av en trend bland Hillerdalingar just nu, på grund av att de är så många internationella familjer, och Vicky är ju från Bulgarien. Det är nog där hennes drömbröllop planerats sen hon var liten också, för där det svenska bröllopet var lite småskaligt naturromantiskt – på en halvsjunken brygga i en svensk skogssjö – var det bulgariska lite mer… Glamour ;). Stackars Loffe (nej inte stackars, han verkade ganska nöjd med den rollen faktiskt) verkade lite mer som rekvisita också – det rådde inte mycket tvekan att det mesta av planeringen legat i händerna på bruden och hennes mor. (Brodern hade inte ens fått välja kostym själv, och bara ungefär hälften av det man kunde välja på i hotellets bröllopspaket hade översatts från bulgariska – enligt Loffes egen utsago). Men om man tycker det viktigaste med ens bulgariska bröllop är att alla är glada spelar det väl inte så stor roll att man inte får vara med och bestämma detaljerna. En stor samling kusiner, fastrar och farbröder hade liksom föräldrar och systrar flugit ner till Bulgarien för att fira brudparet, så ceremonin (och hela festen) var därför tvåspråkig. Det verkliga giftermålet hade ju redan skett i Sverige, så ceremonin var en bekräftelse av löftena. Kanske var det därför den var mer underhållning än högtid (eller så är ens förväntningar för präglade av ortodoxa bröllop i Draculafilmer), men när man vant sig vid mikrofoner, applåder och Elvis i högtalarna var den fin ändå – och brudparet verkade lika lyckliga den här gången. Ceremonin innehöll också en del bulgariska seder – som att brudens och brudgummens mor gav sina speciella välsignelser. Även den från Sverige specialiflugne bestmannen skötte sina ceremoniella skyldigheter med bravur (även fast han oroade sig mest för den bulgariska dansen) – han vek knappt från brudgummens sida på hela kvällen.

Efter ceremonin skålades det i vanlig ordning i champagne och lyckönskningarna regnade över det redan så lyckliga brudparet. Efter sedvanlig fotografering i alla konstellationer så avklarats slog sig den svenska delen av bröllopet ner med en sällskaplig öl i den bulgariska sensommarsolen innan middagen tog vid.

Så startade kalaset – med ännu fler bulgariska seder och traditioner. Brudgummens far bjöd dem på brudvin (som jag inte riktigt vet vad det skulle symbolisera) och brudgummens mor bjöd dem på brudbröd (som jag inte heller är säker på vad det betydde). Efter att brödet avsmakas skulle det brytas – i två halvor – och den som fick största halvan kommer att vara familjens överhuvud. I den kampen avgick Loffe med segern, men när han triumferande visade upp sin största brödhalva var det plötsligt ingen som trodde på spådomen längre… Fast överhuvudet behöver ju inte vara den som bestämmer förstås ;). Men det var bara för Vicky att snabbt svälja besvikelsen över att inte bli familjens huvud, för att låta bröllopsmagin verka i ännu en spådom. Den här gången gällde det att få reda på av vilken sort brudparets första barn skulle bli. Det kunde kunde man få svar på genom att låta bruden sparka på en skål med en röd och en vit blomma. Om den röda blomman for längst blir det en flicka, och hamnar de tvärt om är det en pojke man får räkna med. Vickis skålsparkande skickade iväg den vita blomman före den röda – och det verkade brudparet nöjda med (men de hade kanske blivit lika nöjda med ett motsatt utfall). Sedan brudparets framtid sålunda avgjorts och bruden burits till bords, kunde gästerna bjudas brudbröd och middagen ta vid. Det var uppbullat en överdådig bulgarisk buffé och vad kvällen led dök det upp nya rätter lite då och då. (Min absoluta favorit var de krulliga små korvarna, men med alla grillade grönsaker, fantastiska ostar och olika små kötträtter var det inte lätt att välja ska jag säga). Till det serverades lagoma mängder vin eller öl efter behag – och de modigaste tömde också sina rejält tilltagna glas bulgariskt brännvin. (Majoriteten smuttade nog bara lite – trots svenskt påbrå).

Rätt när man satt där och smörjde kråset spelade musiken upp – och det var tid för det som bestmannen fruktat mest – den traditionella bulgariska dansen. Till Ralfs stora lättnad behövde han dock inte leda den som han blivit upplyst – Antonia, maid of honor – tog istället på sid det ansvaret, och Ralf fick bli nummer två i ormen. Enligt – vad man förstår – traditionen spelade musiken i snabbare och snabbare tempo och höll dessutom på i en halv evinnerlighet. De lite mindre uthålliga gav upp – men Ralf kämpade tappert på i sin roll av bestman :). Efter dansandet fortsatte middagen – med bara lite avbrott för discodans då och då – och lite av den traditionella svenska taltraditionen – med fäders och systrars tal till de unga tu, samt inte minst den traditionella Hillerdalska bröllopssången featuring kusinkören. Den här gången handlade sången mycket om cykling… (min bror har nämligen en historia av att cykla vart som När sedan alla njutit sin dryck och ätit tills magen stod i fyra hörn, stuffat loss lite lagom på dansgolvet och fyllt på med en extra korv fast man verkligen inte hade rum för den, kom tårtan fram. Och med tårtan kom de bulgariska tårttraditionerna. Alla ogifta par kallades upp ett och ett för att mata varandra med bröllopstårta – jag tror det skulle inspirera till fler giftermål. Som brudgummens äldsta ogifta syster (eller äldsta syster även inberäknat giftermål faktiskt) blev jag uppkallad nästan först, innan jag alls hunnit fatta vad saken gick ut på – och lyckades därför inte alls vara så underhållande som den yngre systern och hennes Alan. Al lyckades dessutom fånga strumpebandet – som slängdes ut bland de ogifta männen för att se vem stod näst på tur. (Som brudbuketten fast för män alltså. Brudbuketten var ju redan kastad – på bröllopet i Sverige – och fångades då av Antionia – huvudtärnan (som på rent filmmanér slängde sig framför Tina som egentligen var den buketten riktat in sig på. Kanske lika bra det, nitton är en ganska tidig ålder för att bli fru tycker jag..)) Alan påstod att han inte förstått varför man skulle fånga strumpebandet, men jag undrar det jag… Så blev det tårtätande, brudvals, lite mer ätande, lite mer dansande… Stora delar av kalaset gick ut i den svarta bulgariska varma sensommarnatten utanför festsalen och fortsatte festandet där istället. Till slut var delar av församlingen så trötta och hade så ont i fötterna av sina tjusiga högklackade skor att det kände sig tvungna att lämna partajet och gå och lägga sig som de tanter det är, men syskon och kusiner fortsatte till långt in på natten. Fast som Pär senare konstaterade – just när det blev dags att sätta slipsen på huvudet stängde de av musiken. Lika bra var kanske det. Man ska sluta när partyt är på topp! Grattis igen Loffe och Vicky, och tack för den fina bulgariska upplevelsen :)!

Annonser

Vinterförberedelser…

Nu märks det att vi går mot kallare tider. Eftersom de stänger av värmen på universitet över helgen är måndagar på kontoret… friska, minst sagt. Man får rusta sig för överlevnad om man ska klara den stundande vintern:

Men i ärlighetens namn ska säga att de gör sitt bästa för att kompensera. Fram emot onsdagen är temperaturen behaglig, och på fredag eftermiddag är kontoret förvandlat till en bastu. Man är tvungen att sitta med öppet fönster för att stå ut. Ända tills värmen stängs av i förberedelse för helgen, och temperaturen snabbt sjunker till behaglig (och förbi). Men idag är det alltså måndag, och trots att jag varit hemma en timme vid det här laget fryser jag fortfarande om fötterna. Skulle kanske behöva lägga ett par raggsockor till överlevnadskittet…

 

Tagen på bar gärning!

Här är han; tulpanmarodören, i full färd med att gräva efter lökar!

sd på tapeten…

Så har sd klistrat upp sig på väggen igen, den här gången med hjälp av lögner, rasistiskt språkbruk och kvinnofientlighet. Inget nytt under solen där alltså. Det som slår mig med häpnad är hur folk kan bli förvånade över att sverige(o)demokratiska politiker är rasister. Det visste vi väl?

Flygdilemman…

Dumma SAS hotar att gå i konkurs igen, och det ställer till det för mig. Jag har nämligen fått för mig att det kommer att bli snö i vinter, och vis av mina erfarenheter för två år sedan hade jag bestämt mig för att undvika allt vad KLM och British Airways heter och boka julresan hem med gamla pålitliga SAS. Men vad händer om de går i konkurs då? Nu vågar jag ju inte boka alls. Jag irriterar mig lite på SAS just nu, för i alla rapporteringar står det att de inte klarar sig i konkurrensen med lågprisflygbolagen, Norwegian till exempel har en massa fler avgångar nu. Och det är sant för all del, men det är inte bara i jämförelse med lågprisbolagen SAS står sig dåligt. Det är samma sak när man tittar till deras mer jämbördiga konkurrenter, i mitt fall KLM och British Airways som också flyger Skottland-Sverige. Sanningen är den att man alltid vill  flyga med SAS, men aldrig gör det. SAS är alltid dyrast, och inte bara lite dyrast utan väldigt mycket dyrast. Så väldigt mycket dyrast att jag nuförtiden för det mesta inte ens bryr mig om att jämföra med SAS, jag vet redan att priset kommer skilja någon tusing (minst). Det är ju tråkigt för SAS att de inte ens kan försöka hamna på British Airways-nivå – för var det bara någon hundring som skilde, då skulle jag välja SAS varje gång. Som det ser ut nu är det bara inte ekonomiskt hållbart att vara lojal SASkund, och det är väl på grund av sådana som mig som det inte heller går runt för dem. Sänk priserna lite snälla SAS, så ni slipper gå i konkurs och jag kan komma hem till jul! (För nu törs jag nog inte boka en SAS-biljett i alla fall, och blir väl därför insnöad i Skottland….)

Nattduksbord!

Jag har äntligen fixat nattduksbord och sänglampor till mitt sovrum! Det tog sån tid för att det var lite svårt att komma på hur jag skulle få till det (och för att jag är lite lat). Eftersom jag har sänglådor under sängen kan man inte ha vanliga nattduksbord – då går lådorna inte att dra ut. Lösningen var vägghyllor kom jag på, men jag har inte lyckats hitta några som var tillräckligt små. När man bor i ett dockskåp är det inte så mycket extra utrymme. Men så var vi på IKEA häromsistens, och så klart hade de just vad jag letade efter. Små billiga vita vägghyllor som det inte kändes som en katastrof att ha köpt om det inte skulle funka. Idag har jag äntligen fått upp dem, betongborrat och allt! Och de funkar utmärkt! Äntligen kan man läsa i sängen utan att behöva gå upp för att släcka, och dessutom behöver man inte åla sig fram till fönsterkarmen för att lägga ifrån sig boken (eller glasögonen). Jag är oförskämt nöjd med mig själv (sent omsider) ;).

Höstfint i trädgården

Den här helgen är jag hemma i Aberdeen och gör ingenting av vikt. Ganska skönt när man har fnattat runt som en hattifnatt hela hösten och knappt vart hemma en enda helg. Det är jättefint höstväder, och den där jämngråheten som karaktäriserar november i Sverige (grå himmel, grått ljus, nakna svartgrå träd och en sorglig brunblöt sörja av löv på grå asfalt) har inga paralleller i Skottland. Här sitter bjärt brandgula löv fortfarande kvar på de flesta träden, och de dagar då de lyser som små eldar mot en klarblå himmel kan man inte låta bli att bli ganska glad till sinnes – fast man har en massa ”att göror” som borde hålla en kvar i verkligheten. Ett ”att göra” går i alla fall bra att kombinera med strålande höstväder, så igår drog jag på mig trädgårdsbyxorna och mina blommiga stövlar och gick ut för att återigen tackla ogräset. Enligt devisen ”det ska vara skillnad på gräsmatta och land” kanthögg jag brutalt bort stora klumpar (o)gräsmatta, men nu är det i alla fall skillnad!

Över hela Old Aberdeen ekade trumslag och säckpipstoner hela förmiddagen, så tillslut var jag tvungen att ta en paus och gå ut till High Street och titta på spektaklet. Det är Remembrance Day idag, dagen då man minns de som stupade i första världskriget, så jag antar att paraden hörde ihop med det. Krigen, både det första och det andra, är mycket mer en del av vardagen här än i Sverige, och folk i allmänhet, även i min generation, har en mycket mer personlig relation till krigstiden, vilket väl kanske inte är så konstigt när ens farfar skrev brev hem från en förläggning i Frankrike, eller till och med stupade i Tyskland. Senaste månaden har alla gått runt med en vallmo på rockslaget.

Jag gick i alla fall tillbaks till mitt trädgårdsland och ryckte ogräs. Väldigt mycket ogräs hade jag i mina land, och väldigt mycket ogräsrötter, murgrönerötter och andra rötter som har gjort gjorde till en kompakt klump – där bara ogräs gillar att växa att döma av resultatet. Inspirerad av de tankarna tog jag min stora spade och grävde om hela landet. Inte vet jag om det var en bra idé, men det kändes företagsamt just då. När man gräver om mina land kommer det fram lökar. Massor av lökar. Jag samlade ihop dem och petade ner dem i jorden sist av allt och hoppas att de inte blivit för traumatiserade av behandlingen. Jag flög ju hem över Amsterdam förra veckan, och med två timmars transfer i Amsterdam vet man ju hur det går… tulpaner och andra lökar hamnar på något oförklarligt vis i mitt handbagage. Inte heller denna gång kunde jag hålla mig från de blå tulpanerna. Man kan ju inte sluta hoppas…

Efter fyra timmars krälande i jorden var jag frusen som en glasspinne, men mycket nöjd med mitt verk. Nu är det bara blommorna som saknas :).

Jag vet i alla fall en som blev lycklig för den härligt uppluckrade jorden. När jag kom ut i morse var landet fullt av hål, så alla ni som oroat er för James öde kan känna er lugna. Jag såg den lilla tjockisen sitta på gräsmattan också. Man kan ju spekulera i om det är bristen på nyplanterade tulpanlökar som hållit honom borta så länge.

En tidig morgon i Edinburgh

När man går till tåget klockan fem på morgonen sover staden. Solen har inte ens börjat fundera på att gå upp, stjärnorna blinkar åt dig som om de vill säga ”Vad gör du här i vår natt? Vi vill inte blekna ännu, varför sover du inte?”. Månen bara skakar på huvudet.  Till och med vinden sover, löven ligger stilla och höstblöta i tysta små drivor på trottoaren. Ens steg ekar i gaturymden. En ensam taxi kör förbi med tunga suckar… en borde sova.

I’m gonna remember Upala

Hemma i Uppsala en sväng med syfte att föreläsa på Daniels GIS-kurs (who would have thought) på måndag. Och vara med på Urban Minds styrgruppsmöte (som jag tydligen också är del av) samma dag. Men har man undervisningsfri vecka får man ju passa på. Att åka hem lite tidigare menar jag :P. Mamma drog genast iväg med mig på gospelkonsert med Mavis Staples på musikens hus. Det var proffsigt, gospligt och personligt opersonligt (eller amerikanskt som man säger). Heelllooo, Sweden, we’re so happy to be here in…, what’s this city called again, Oppala? Men det är klart, har man turnerat i 62 år kanske man tappar intresset för resandet. Lite andlighet fick man i alla fall – och det kan jag ju behöva 🙂