Att avsluta äventyr på lagom vis

Idag var min sista dag i Quinhagak. Jag är sist kvar, de andra senfärdiga åkte i morse. Vädret lämnade tyvärr en del övrigt att önska, så jag satt inne och jobbade. Men bäst jag satt där och glodde på ett konferensabstrakt som bara vägrade skriva sig hörde jag en röst i mitt huvud som skrek: ”Nu får det vara nog!”. Så jag drog på mig långkallingar och stövlar, rotade rätt på en kaffepanna (att plocka bär i) och gick ut på hjortronjakt. När jag gått ett tag där ensam på den öde grå stranden, där björnar inte är helt okända besökare, och gjort några enstaka lovar ut på den bärtomma tundran började jag tänka att det här kanske inte var min bästa idé någonsin, sen tänkte jag att om jag nu ska bli uppäten av en björn var det ju väldigt dumt av mig att glömma ta med kameran, för jag borde ju åtminstone dokumentera mötet för mina efterlevande, sen tänkte jag att det kanske var lika bra att vända tillbaks, sen hittade jag Bären och då slog den Hillerdalska plockgenen till. Ni vet, den där genmutationen som får erkänt frilufsiga ex att vråla så det ekar i svampskogen; ”Jag fryser, och det börjar bli mörkt! Nu går jag och sätter mig i bilen!”, som får vanligtvis fullkomligt laglydiga systrar att i skydd av mörkret stjäla svarta vinbär från intet ont anande skolor (till systerns försvar kan sägas att ingen annan plockade dem, och att det vore ett större brott att låta dem förfaras. Samt att hon i ärlighetens namn hade medbrottslingar), eller som får en att spendera en hel dag på en hink åkerbär. Ja, alltså den där genen som får en att tänka att bli uppäten av en björn är en risk värd att ta om man bara får ihop till en burk hjortronsylt, och som får en att fortsätta fylla sin kaffepanna trots att man inser att man för länge sedan överskridit kapaciteten hos den lilla burk man anskaffat för ändamålet, och trots att man varken packat eller ätit middag, och man dessutom har lyckats fylla ena stöveln med ganska kallt tundravatten (men det värms ju liksom upp av foten så småningom)… Till slut var pannan ändå full nog, och jag är i alla fall lite stolt över mig själv. På tillbakavägen lyckades gå förbi en massa fläckar som lyste gula av hjortron, trots att kaffepannan hade gott om plats kvar. Jag har i alla fall självkännedom nog att med en kaffepanna ut – inte en hink.

3 kommentarer

  1. Johanna said,

    augusti 26, 2012 den 2:50 f m

    Bästa genen tycker jag!

  2. Sara said,

    augusti 29, 2012 den 8:33 e m

    Arvid och Gustav pratar alltid om att ingen är så bra som Lotta på att plocka smultron.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: