Nu ska här bli andra bullar av!

Träning har inte direkt varit mitt starkaste kort det här året. Något som måste åtgärdas innan kroppen helt adapterats till de senaste månadernas pösmunksmentalitet. Därför inleddes höstens nya regim igårkväll – med invigning av de likaledes nya springskorna. Att säga att jag flög fram skulle vara en hemul överdrift (först tänkte jag skriva ohemul, men så kom jag ihåg den där skidhemulen i Trollvinter och han är ju rätt överdriven), men fötterna var i alla fall lätta… Målet är (som det hela tiden varit, tragiskt nog) minst två gånger i veckan. Nå, det ska väl inte vara helt omöjligt!

Annonser

Hemma igen

Tillbaka i Skottland. Det regnar om ni undrade.

Att avsluta äventyr på lagom vis

Idag var min sista dag i Quinhagak. Jag är sist kvar, de andra senfärdiga åkte i morse. Vädret lämnade tyvärr en del övrigt att önska, så jag satt inne och jobbade. Men bäst jag satt där och glodde på ett konferensabstrakt som bara vägrade skriva sig hörde jag en röst i mitt huvud som skrek: ”Nu får det vara nog!”. Så jag drog på mig långkallingar och stövlar, rotade rätt på en kaffepanna (att plocka bär i) och gick ut på hjortronjakt. När jag gått ett tag där ensam på den öde grå stranden, där björnar inte är helt okända besökare, och gjort några enstaka lovar ut på den bärtomma tundran började jag tänka att det här kanske inte var min bästa idé någonsin, sen tänkte jag att om jag nu ska bli uppäten av en björn var det ju väldigt dumt av mig att glömma ta med kameran, för jag borde ju åtminstone dokumentera mötet för mina efterlevande, sen tänkte jag att det kanske var lika bra att vända tillbaks, sen hittade jag Bären och då slog den Hillerdalska plockgenen till. Ni vet, den där genmutationen som får erkänt frilufsiga ex att vråla så det ekar i svampskogen; ”Jag fryser, och det börjar bli mörkt! Nu går jag och sätter mig i bilen!”, som får vanligtvis fullkomligt laglydiga systrar att i skydd av mörkret stjäla svarta vinbär från intet ont anande skolor (till systerns försvar kan sägas att ingen annan plockade dem, och att det vore ett större brott att låta dem förfaras. Samt att hon i ärlighetens namn hade medbrottslingar), eller som får en att spendera en hel dag på en hink åkerbär. Ja, alltså den där genen som får en att tänka att bli uppäten av en björn är en risk värd att ta om man bara får ihop till en burk hjortronsylt, och som får en att fortsätta fylla sin kaffepanna trots att man inser att man för länge sedan överskridit kapaciteten hos den lilla burk man anskaffat för ändamålet, och trots att man varken packat eller ätit middag, och man dessutom har lyckats fylla ena stöveln med ganska kallt tundravatten (men det värms ju liksom upp av foten så småningom)… Till slut var pannan ändå full nog, och jag är i alla fall lite stolt över mig själv. På tillbakavägen lyckades gå förbi en massa fläckar som lyste gula av hjortron, trots att kaffepannan hade gott om plats kvar. Jag har i alla fall självkännedom nog att med en kaffepanna ut – inte en hink.

A worthy cause

Alaska har USAs högsta självmordsfrekvens, speciellt bland unga i Indigenous communities. Här är ett projekt som tar upp frågan och försöker hitta en väg ur det; We Breathe Again

Två grävdagar kvar…

Två grävdagar kvar och alldeles för mycket kvar att gräva… Vi koncentrerar oss på det viktigaste och hoppas att resten finns kvar när vi kommer tillbaks nästa år. Som ni kanske märkt är jag alldeles för trött för att hålla två bloggar igång. Men om ni glömt bort det kan ni alltid läsa om hur grävningen fortskrider här 😉

Vila i frid

Idag var det riktigt kallt och grått väder ute, trots en klar kväll med fantastiskt solnedgång igår. Det här oroade byn, speciellt som så många var ute och fiskade idag. Andarna var oroliga. Det beslutades att de människoben vi hittat vid utgrävningen måste återbegravas. Mike fick uppgiften att åka ut med lådan med ben och begrava dem vid Arolik, ån söder om Quinhagak. När Mike la de sista benet i jorden bröt solen igenom molnen för första gången på hela dagen. Det är så det är.

Dramat fortsätter…

Idag hittade vi en till skalle. Eller ja en skalle, men det är inte Pete’s. Vi börjar bli lite oroliga för att de ska finnas fler. Enligt den muntliga historien ska döda från ”the bow and arrow wars” på mitten av 1600-talet ha sänkts i en sjö på tundran som bara ligger några hundra meter från vårt Nunalleq. Sidorummet i det nedbrunna huset, som vi grävde 2010, har daterats till 1650, och vi fann en faslig massa pilspetsar koncentrerade just till den delen av siten. Det börjar mer och mer se ut som att huset kanske blev förstört under en attack. Bortsett från att det är lite kusligt med alla potentiella dödingar, är det väldigt fascinerande att se muntliga historier bekräftas i materiella lämningar. You’ve got to love archaeology!

Hus och döda män

Idag har vi tagit hand om Pete (Sanni som hittade honom har döpt honom – Pete för att han hittades i peat). Han låg framstupa med huvudet ner i ett hål – fast själva skallen var borta. Det verkar inte vara ett vidare respektfullt sätt att begrava någon på. Vi är lite ledsna för hans skull. Nu ligger han i en låda i vår barack, i väntan på att lämnas över till Warren för att få komma i vigd jord i Quinhagak. Jag hoppas att vi inte får besök av honom i natt, sökande efter sitt huvud. Men Rick tror att han är en ”friendly ghost” och tycker att han kan bli vår site-maskot om han dyker upp. Åh, och så har vi hittat vårt hus också! Det lovar att bli en verkligt häftig grävning detta!

De dödas ben…

Idag satte vi upp vårt trench och tog de första officiella spadtagen på sommarens grävning. Tre studenter som kom igår var med oss ut, och det var de som hade äran att bryta marken. Fram på eftermiddagen ropade Sanni på mig från sin ruta. Hon hade hittat ben – ganska mycket och ganska in situ i trovlagret. Jag gick fram och tittade på dem. De ser fasligt mycket ut som människoben tänkte jag för mig själv – fast ville inte säga det högt (jag har verkligen inte mycket osteologisk kunskap) utan ropade till mig Edouard (som däremot är benperson). Han sa det högt – de ser väldigt mycket ut som människa. En ganska uppjagad halvtimme följde medan vi väntade in Rick, som vet precis vilka Alaskadjurben man kan råka blanda ihop med människa. Vi hoppades att det skulle vara något sånt. Mänskliga kvarlevor är alltid lite känsligt, men det är extra känsligt när man arbetar i native communities. De kan betyda slutet på grävningen. Dessutom låg de väldigt högt upp i torvlagret, som dessutom såg ut att vara omrört. Benen såg inte direkt nya ut, men lite i bakhuvudet surrade en röst som sa att det kanske inte var så jättesmakfullt att skämta om potentiella arkeologiska mordvapen och hur man borde skriva en deckare i utgrävningsmiljö tidigare på dagen… Ju mer man tittade på dem desto mer såg de ut som människoben – fot, ben och bäckenben – och när Rick kom tillbaks och tog en ordentlig titt på den konfirmerade han våra misstankar. Definitivt mänskliga. Han tog det dock med ro. Vi bekräftade fyndet för Warren, som kontaktade ledaren för Quinhagak Village Corporation, som i sin tur kontaktade de religiösa auktoriteterna – och vi fick genomgående tillstånd att gräva ut och avlägsna kvarlevorna för återbegravning. Ja, vi fick egentligen tillåtelse att göra vad vi ville med dem – ta tillbaks dem till Aberdeen och undersöka dem. Men det vill vi inte den här gången. Det känns bättre att låta byn hantera dem. Men ganska talande för hur accepterat vårt projekt – och vår närvaro – blivit i samhället är att det första Warren sa när Rick berättade det var ”Åh nej, det betyder väl inte att ni slutar gräva!”. Precis samma sak som jag var orolig att det skulle betyda från deras håll. Hade fyndet gjorts första dagens grävning 2009, när projektet inleddes, hade det nog betytt slutet för projektet också. Tre år senare har förtroendet byggts så pass starkt att inget mer än ett par grävledare skakas om. Det är ganska stort!