Bror gifter sig

I helgen (eller ja, förra helgen egentligen, eftersom jag började på det här inlägget förra veckan) gifte sig min lilla bror. (Herrejösses, hur går det till att vi har blivit så gamla?!) De var det gulligaste brudpar man kan tänka sig! Men jag går händelserna i förväg, jag tror vi börjar på fredag kväll istället. Ungefär mitt i natten på Norreda torp:

Det var nämligen här hela begivelsen degen efter skulle äga rum – ett litet, intimt och ”hemmagjort” bröllop var beställt. Jag ska inte sticka under stol med att det innebar fasligt mycket arbete för vissa mammor och systrar, och jag tänker också påstå att de kan skatta sig lyckliga att somliga vid det här laget har 17 års fylkingsfesterfarenhet – men det blev så fint och trevligt i slutändan att det var värt allt jobb :). Hursomhaver, efter att Alan startat sin Sverigevisit som designerad chaufför (och jag måste verkligen ta körkort, det är helt orimligt att det ska vara på det här viset!) med att köra mig och Carin till systemet och Ica Maxi, där vi lastade på oss den mest fullpackade kundvagn man kan tänka sig (berg är ett ord som dyker upp i huvudet), och dessutom tillsammans med Carin kört ut sagda berg till torpet, körde han sin andra vända av folk och hund ut till torpet där vi ämnade spendera natten. Lina och Pär, som dykt upp de med körde sin likaledes fullastade hyrbil ut mot den hägrande bag-in-boxen, finölen och en avspänd samvaro innan morgondagens hysteri startade. Efter sju (eller sjuttio?) bedrövelser och åtta besvikelser (det är så för en del) hade även Vicki och Loffe dykt upp på torpet med bulgariska systrar, pojkvänner och kusiner

  

Som tur var (man behöver faktiskt inte brudnerver omkring sig när man ska festjobba) åkte bruden tillbaks in till stan på morgonen, så man fick härja fritt :). Stämningen var god där vi satt och åt vår frukost på bryggan, och snart var alla förberedelser igång – och allt var klart och mycket fint och festligt i god tid för ceremonin. (I så god tid att man utan större stress kunde sy ihop brudgummens byxor som sprack i baken någon timme innan den stora händelsen). 23 platser hade lyckats klämmas in på verandan, eftersom vi tyckte regnrisken gjorde tak till en bättre idé än att ha middagen i det gröna, lyktorna som jag fyndat på Clas Ohlson i Manchester (!) spred redan feststämning, blomsteruppsättningar syntes i vartenda hörn, maten var klar att slängas in i ugnen, spellistan fixad och de specialimporterade skotska baby-Nessie-drakarna 😉 utplacerade. Kort sagt – vi var redo för bröllop!

   

Regnet hängde hotande i luften där bror stod på bryggan och väntade på sin brud, men det föll bara några droppar, och när de avlade sina löften tittade till och med solen fram. Brud, brudgum och till och med moster prost var tårögda, och säkert torkades en och annan tår bland gästerna också när Carl-Olof och Victoria blev man och fru. Bara bröllopshunden lyfte slött på ögonlocket och undrade vad allt ståhej var bra för, men annans skötte han sin roll med bravur ;). Det lilla bröllopet hade ett ganska stort brudfölje. Victorias bästa vän Antonia var maid of honour och kusin Ralf var best man, och systrar och kusiner (alla närvarande kvinnor under trettio 😉 ) tärnor. Halva bröllopet, med andra ord, stod där framme när fadern överlämnade sin dotter till vår bror. För att den bulgariska familjen skulle kunna delta till fullo hade Magdalena översatt hela vigselakten till engelska, och läste allting på två språk. Så nu är de nog ordentligt gifta i alla fall efter att ha svarat ja fyra gånger ;). Carin läste en psalm som mormor och morfar haft på sitt bröllop, Vickys kusin Dorothea sjöng två sånger (på svenska!) och brudgummens gudmor tillika vigselförrättare höll ett väldigt fint tal till brudparet. Det var helt enkelt en väldigt fin och rörande ceremoni som hölls där ute på den halvsjunkna badbryggan vid Norreda torp 🙂

Så var det kalas! Champagnekorkarna flög till himlen i tävlan med såpbubblorna, jordgubbarna guppade förnöjsamt i champagneglasen och hurraropen ekade över nejden. Muntrare församling fick man nog leta efter den lördagkvällen, och till och med regnet höll sig på behörigt avstånd, åtminstone ett tag…

Feststämningen höll i sig även efter att regnet tröttnat på att stå och glytta i kulisserna och bestämt sig för att istället försöka planka in på partyt – för middagen intogs på verandan i skydd av tak :). Man kan ju nästan tycka att festen faktiskt förhöjs av regnets smattrande mot taket, det är ju ändå ganska mysigt. Och mamma hade varit förutseende nog att förse varje plats med en värmande fleecefilt, så inte behövde man frysa heller :).  Och under det att sommarskymningen så sakteliga föll över nejden inmundigades den fina hemgjorda maten och det myckna vinet till glada skratt, underhållande (och avslöjande) historier och fina tal. Det var helt enkelt just så festligt och gemytligt som en bröllopsfest ska vara.

När alla så småningom hade talat och ätit (men inte druckit) klart var det dags för tårta. När vi festarbetare packade upp tårtan blev vi lite förvånade – för som tillbehör till den traditionella bröllopstårtan var en liten tårta med en (ganska platt) delfin på. Delfiner är aldrig något jag förknippat med Loffe och Vicky, men alla har väl kanske en lite undangömt puttinuttig sida som kommer fram i sådana här sammanhang tänkte jag. Eller inte… inte på sånt vis man först tänker i alla fall. För innan tårtan skars berättade Loffe historien om delfinen. Den kom från ett naturprogram som de sett, där det var en stackars ungvarg som inte fick vara med i flocken. Ungvargen sprang runt och försökte klara sig lite bäst han kunde, ensam och ledsen. Men rätt som han sprang där längs stranden i inget-vargrevir snubblade han över en strandad delfin. Woha tänkte vargen och sprang iväg och hämtade en snygg vargflicka som han spanat in. När vargflickan såg delfinen tänkte hon (såsom flickor plägar göra när de ser döda djur vid männen fötter) ”Wow vilken karl! Honom ska jag ha”. Så stannade varglickan med ungvargen i ingen-vargreviret och så blev det deras revir. Och såsmåningom fick de tre små valpar och startade en ny liten egen flock. Allt tack vara den döda delfinen. Gulligt ju! Från vargperspektiv. Men de hade inte talat om för tårtmakaren att det var en död delfin han skulle göra på toppen av tårtan 🙂

När det var ungefär som mörkast på natten slutade det faktiskt regna, och det var ju tur, eftersom vi skulle skicka upp kinesiska lyktor med lyckönskningar till brudparet i himlen. Det var en hel lyckönskningsverkstad igång i stora salen, och allt från konstverk (och delfinska styckningsscheman, tack Ralf) till små dikter, välsignelser och allmänna hurrarop tog plats på lyktorna. Så gick vi ner till stranden och tände dem, och stod och såg hur de sakta sällade sig till stjärnorna. Mycket vackert!

    

Sen var det hög tid för brudvals. Brudparet stretade på till an der schönen… (den tar ju ALDRIG slut), och fick så småningom sällskap av andra valspar. Men ska det va så ska det va! Efter att ha beundrat valsandet for mormodern och prosten hem. Men vad roligt det var att de stannade så länge! Efter att alla seriösa delar av bröllopet högtidligen genomförts tog tokerierna vid. Brudparet utsattes för vänskapligt korsförhör, spritbordet dukades upp och chokladfontänen åkte fram, och dansen tog vid… i synnerhet Pär och Alan gave it all! Långt in på natten festades det, men man blev tröttare och tröttare – så just när jag bestämt mig för att det var dags att krypa till kojs meddelade Carin att hon satt på bastun… Jag tänkte strunt samma, jag är för trött, och kröp i pyjamasen och ned i sängen. Men när Pär efter ett tag dök upp och drog fram badbrallorna kunde jag inte motstå, utan blev tvungen att tassa upp ur sängen och ned till bastun. Det är inte mycket som går upp emot att dyka ner i en stilla svart svensk sommarsjö efter ett nattligt bastubad.  Horistonten nere över sjön hade redan börjat färgas svagt rosa när vi sent omsider vandrade tillbaks till våra väntande sängar. Vilken fest!

Söndagen väckte oss med regn – regn, regn och regn. Vilken tur att det vädret höll sig borta dagen innan. Men med mysbrasa och spel avhjälptes regndepressionen, och efter ett tag kom bastun på igen… Och grillarna med trots tidigare aversioner. Så blev det en riktigt trevlig start på dagen efter… innan det var dags att börja städa på riktigt 🙂 Stort grattis och hundra kramar till Loffe och Vicki! Världens finaste bröllopspar – må de leva lyckliga i alla sina dagar!

Annonser

2 kommentarer

  1. juli 26, 2012 den 10:02 f m

    Rolig kommentar på en underbar (men utpumpande) helg! Alan och Pärs dansbilder är så roliga att jag vred mig av skratt när jag såg dem!

  2. Cecilia said,

    juli 30, 2012 den 7:50 e m

    en med stor tvekan utomordentligt präntad och illustrerad bröllopskrönika!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: