Nunalleq två dagar in

Efter att ha lekt arkeolog i två dagar har jag nu: oborttvättbara sorgkanter på naglarna, en liten bula i pannan där jag slog mig själv med kameran i huvudet som straff för att jag klant-slängde gårdagens bilder utan att spara över dem på datorn, över tvåhundra foton, väldigt smutsiga byxor och flätor ( 🙂 ). Dessutom har jag grävt en massa små hål, förfasat mig över att vinterstormarna ätit sig så djupt in i stranden att platsen för förra årets grävning nu inte finns längre, satt upp grundlinjen för ett 22 m långt dike, ätit hjortron och jagat mygg… Dessutom är jag för trött för att skriva alla roliga, fantastiska och intressanta saker jag har tänkt på under de här dagarna – de kanske får dyka upp som en slutbetraktelse. Tycker man att jag är dålig på att berätta om själva arkeologin, vill jag bara påminna om att den beskrivs utförligare på annan plats.

Framme i Quinhagak

Idag på eftermiddagen kom jag fram till Quinhagak och möttes i vår gula truck av Rick och Edouard. (Edouard är Ricks doktorand och assisting field director för årets grävning.) Efter världens längsta resa till Anchorage följd av en kväll och förmiddag fylld av bank- och kortproblem i kombination av lagom dålig sömn jetlaggad i ett hundra grader varmt vandrarhemsrum kände jag mig inte så entusiastisk över hela Alaskagrejen längre. Alla dessa tvivel blåstes dock bort helt sekunden miniplanet lyfte från Bethel och man såg ut över vildmarken. För det är ju helt fantastiskt, helt fantastiskt land, helt fantastiskt folk, helt fantastisk grävning! Och imorgon ska vi ta vår four by four ut på tundran och identifiera årets site, och mäta upp den innan studenterna kommer. Men innan dess ska det bli ganska så skönt med en hel natts sömn ska jag säga!

Anchorage

Nu sitter jag på överslafen i mitt ganska rejält sunkiga vandrarhemsrum i Anchorage. Resan har gått bra, förutom att den var rätt lång, och det kändes helt vettlöst att flyga in över Newfoundland och sen svänga söderut mot Dallas när slutmålet är Anchorage. Så tog sista flyget Dallas-Anchorage nästan sju timmar också. Men man tar ju den rutt man får. Jag kan inte ta ut pengar i en enda uttagsautomat i Anchorage, så det blir till att suga på ramarna… men kortet funkar ju som kort betraktat, och i Quinhagak behöver jag väl inte direkt köpa något. Det var fantastiskt fint väder i Anchorage ikväll när jag landade. Strålande sol från klarblå himmel och varmare än det varit i Skottland under hela sommaren. Anchorige ligger så otroligt vackert omgiven av berg och vatten och med sån där klar norrländsk luft. Någon gång kanske man skulle turista här på riktigt?

I packartagen…

Nu är det nära! 4.20 imorgon bitti (uuuurk) kommer taxin som inleder resan mot Alaska och Quinhagak och en månads grävning! Ryggsäcken är fullproppad med fleece och ylle, en ny snordyr kameralins är inhandlad (så riktiga kameran ska gå att använda) och kindlen fulladdad. Äventyret kan börja!

Jag hoppas att jag kan hålla er uppdaterade på hur det går. Den arkeologiska historien kommer man i alla fall (förhoppningsvis, nätet är lite svåråtkomligt där ute i ödemarken 😉 ) att kunna följa här!

Bror gifter sig

I helgen (eller ja, förra helgen egentligen, eftersom jag började på det här inlägget förra veckan) gifte sig min lilla bror. (Herrejösses, hur går det till att vi har blivit så gamla?!) De var det gulligaste brudpar man kan tänka sig! Men jag går händelserna i förväg, jag tror vi börjar på fredag kväll istället. Ungefär mitt i natten på Norreda torp:

Det var nämligen här hela begivelsen degen efter skulle äga rum – ett litet, intimt och ”hemmagjort” bröllop var beställt. Jag ska inte sticka under stol med att det innebar fasligt mycket arbete för vissa mammor och systrar, och jag tänker också påstå att de kan skatta sig lyckliga att somliga vid det här laget har 17 års fylkingsfesterfarenhet – men det blev så fint och trevligt i slutändan att det var värt allt jobb :). Hursomhaver, efter att Alan startat sin Sverigevisit som designerad chaufför (och jag måste verkligen ta körkort, det är helt orimligt att det ska vara på det här viset!) med att köra mig och Carin till systemet och Ica Maxi, där vi lastade på oss den mest fullpackade kundvagn man kan tänka sig (berg är ett ord som dyker upp i huvudet), och dessutom tillsammans med Carin kört ut sagda berg till torpet, körde han sin andra vända av folk och hund ut till torpet där vi ämnade spendera natten. Lina och Pär, som dykt upp de med körde sin likaledes fullastade hyrbil ut mot den hägrande bag-in-boxen, finölen och en avspänd samvaro innan morgondagens hysteri startade. Efter sju (eller sjuttio?) bedrövelser och åtta besvikelser (det är så för en del) hade även Vicki och Loffe dykt upp på torpet med bulgariska systrar, pojkvänner och kusiner

  

Som tur var (man behöver faktiskt inte brudnerver omkring sig när man ska festjobba) åkte bruden tillbaks in till stan på morgonen, så man fick härja fritt :). Stämningen var god där vi satt och åt vår frukost på bryggan, och snart var alla förberedelser igång – och allt var klart och mycket fint och festligt i god tid för ceremonin. (I så god tid att man utan större stress kunde sy ihop brudgummens byxor som sprack i baken någon timme innan den stora händelsen). 23 platser hade lyckats klämmas in på verandan, eftersom vi tyckte regnrisken gjorde tak till en bättre idé än att ha middagen i det gröna, lyktorna som jag fyndat på Clas Ohlson i Manchester (!) spred redan feststämning, blomsteruppsättningar syntes i vartenda hörn, maten var klar att slängas in i ugnen, spellistan fixad och de specialimporterade skotska baby-Nessie-drakarna 😉 utplacerade. Kort sagt – vi var redo för bröllop!

   

Regnet hängde hotande i luften där bror stod på bryggan och väntade på sin brud, men det föll bara några droppar, och när de avlade sina löften tittade till och med solen fram. Brud, brudgum och till och med moster prost var tårögda, och säkert torkades en och annan tår bland gästerna också när Carl-Olof och Victoria blev man och fru. Bara bröllopshunden lyfte slött på ögonlocket och undrade vad allt ståhej var bra för, men annans skötte han sin roll med bravur ;). Det lilla bröllopet hade ett ganska stort brudfölje. Victorias bästa vän Antonia var maid of honour och kusin Ralf var best man, och systrar och kusiner (alla närvarande kvinnor under trettio 😉 ) tärnor. Halva bröllopet, med andra ord, stod där framme när fadern överlämnade sin dotter till vår bror. För att den bulgariska familjen skulle kunna delta till fullo hade Magdalena översatt hela vigselakten till engelska, och läste allting på två språk. Så nu är de nog ordentligt gifta i alla fall efter att ha svarat ja fyra gånger ;). Carin läste en psalm som mormor och morfar haft på sitt bröllop, Vickys kusin Dorothea sjöng två sånger (på svenska!) och brudgummens gudmor tillika vigselförrättare höll ett väldigt fint tal till brudparet. Det var helt enkelt en väldigt fin och rörande ceremoni som hölls där ute på den halvsjunkna badbryggan vid Norreda torp 🙂

Så var det kalas! Champagnekorkarna flög till himlen i tävlan med såpbubblorna, jordgubbarna guppade förnöjsamt i champagneglasen och hurraropen ekade över nejden. Muntrare församling fick man nog leta efter den lördagkvällen, och till och med regnet höll sig på behörigt avstånd, åtminstone ett tag…

Feststämningen höll i sig även efter att regnet tröttnat på att stå och glytta i kulisserna och bestämt sig för att istället försöka planka in på partyt – för middagen intogs på verandan i skydd av tak :). Man kan ju nästan tycka att festen faktiskt förhöjs av regnets smattrande mot taket, det är ju ändå ganska mysigt. Och mamma hade varit förutseende nog att förse varje plats med en värmande fleecefilt, så inte behövde man frysa heller :).  Och under det att sommarskymningen så sakteliga föll över nejden inmundigades den fina hemgjorda maten och det myckna vinet till glada skratt, underhållande (och avslöjande) historier och fina tal. Det var helt enkelt just så festligt och gemytligt som en bröllopsfest ska vara.

När alla så småningom hade talat och ätit (men inte druckit) klart var det dags för tårta. När vi festarbetare packade upp tårtan blev vi lite förvånade – för som tillbehör till den traditionella bröllopstårtan var en liten tårta med en (ganska platt) delfin på. Delfiner är aldrig något jag förknippat med Loffe och Vicky, men alla har väl kanske en lite undangömt puttinuttig sida som kommer fram i sådana här sammanhang tänkte jag. Eller inte… inte på sånt vis man först tänker i alla fall. För innan tårtan skars berättade Loffe historien om delfinen. Den kom från ett naturprogram som de sett, där det var en stackars ungvarg som inte fick vara med i flocken. Ungvargen sprang runt och försökte klara sig lite bäst han kunde, ensam och ledsen. Men rätt som han sprang där längs stranden i inget-vargrevir snubblade han över en strandad delfin. Woha tänkte vargen och sprang iväg och hämtade en snygg vargflicka som han spanat in. När vargflickan såg delfinen tänkte hon (såsom flickor plägar göra när de ser döda djur vid männen fötter) ”Wow vilken karl! Honom ska jag ha”. Så stannade varglickan med ungvargen i ingen-vargreviret och så blev det deras revir. Och såsmåningom fick de tre små valpar och startade en ny liten egen flock. Allt tack vara den döda delfinen. Gulligt ju! Från vargperspektiv. Men de hade inte talat om för tårtmakaren att det var en död delfin han skulle göra på toppen av tårtan 🙂

När det var ungefär som mörkast på natten slutade det faktiskt regna, och det var ju tur, eftersom vi skulle skicka upp kinesiska lyktor med lyckönskningar till brudparet i himlen. Det var en hel lyckönskningsverkstad igång i stora salen, och allt från konstverk (och delfinska styckningsscheman, tack Ralf) till små dikter, välsignelser och allmänna hurrarop tog plats på lyktorna. Så gick vi ner till stranden och tände dem, och stod och såg hur de sakta sällade sig till stjärnorna. Mycket vackert!

    

Sen var det hög tid för brudvals. Brudparet stretade på till an der schönen… (den tar ju ALDRIG slut), och fick så småningom sällskap av andra valspar. Men ska det va så ska det va! Efter att ha beundrat valsandet for mormodern och prosten hem. Men vad roligt det var att de stannade så länge! Efter att alla seriösa delar av bröllopet högtidligen genomförts tog tokerierna vid. Brudparet utsattes för vänskapligt korsförhör, spritbordet dukades upp och chokladfontänen åkte fram, och dansen tog vid… i synnerhet Pär och Alan gave it all! Långt in på natten festades det, men man blev tröttare och tröttare – så just när jag bestämt mig för att det var dags att krypa till kojs meddelade Carin att hon satt på bastun… Jag tänkte strunt samma, jag är för trött, och kröp i pyjamasen och ned i sängen. Men när Pär efter ett tag dök upp och drog fram badbrallorna kunde jag inte motstå, utan blev tvungen att tassa upp ur sängen och ned till bastun. Det är inte mycket som går upp emot att dyka ner i en stilla svart svensk sommarsjö efter ett nattligt bastubad.  Horistonten nere över sjön hade redan börjat färgas svagt rosa när vi sent omsider vandrade tillbaks till våra väntande sängar. Vilken fest!

Söndagen väckte oss med regn – regn, regn och regn. Vilken tur att det vädret höll sig borta dagen innan. Men med mysbrasa och spel avhjälptes regndepressionen, och efter ett tag kom bastun på igen… Och grillarna med trots tidigare aversioner. Så blev det en riktigt trevlig start på dagen efter… innan det var dags att börja städa på riktigt 🙂 Stort grattis och hundra kramar till Loffe och Vicki! Världens finaste bröllopspar – må de leva lyckliga i alla sina dagar!

Very wet…

Så vått att de på väderkartan på morgonnyheterna kände sig tvungna att sätta ut en varningstriangel mitt i Skottland. Varning för…. regn!

Dr Ilves, Lecturer, University of Aberdeen

Vi har fått en ny lektor i Aberdeen. Med start i september kommer Dr Kristin Ilves att vikariera för Dr Noble under de nio månader han är forskningsledig. Yay!!!!!

Midsommar

När man sitter och möglar under de evigt grå moln som betecknar den skotska högsommaren är det inte utan att man längtar efter lite riktig svensk sommar, och då kanske mest av allt midsommar. Tur då att den är så lätt att drömma sig tillbaks till, eftersom det ju bara var ett par veckor sen, och ännu mera tur att bästa familjen Burström som vanligt hade bjudit in mig (eller om jag nu bjöd in mig själv, jag vet aldrig hur det riktigt går till 😉 ) till sin sommaridyll. Hur som haver tog jag mitt pick och pack och satte mig på närmsta buss på torsdagskvällen innan midsommarafton – ja efter att ha gjort ett litet stopp i Stockholm för att träffa Kerstin alltså. Det var klart att sommaren låg lite efter i Sverige också, för jag har som vana att plocka en stor skål värmdösmultron runt midsommar, men i år var de bara kart. Det är en kall sommar vi har…

Midsommaraftonssolen grydde – som en mogen liten persika över nejden. Sol! För ovanlighetens skull var jag den enda midsommargästen hos värmdöfamiljerna, så sillunchen var liten och familjär, men inte desto mindre traditionell för det. Färskpotatis, sill ägghalvor, snaps och allt som en stackars svensk i exil kan längta efter en grå dag i Skottland. Efter lunch var det hög tid att förbereda sig för stången – alltså att göra kransarna – och när ska vi lära oss att man måste göra kransarna innan lunch? Kanske näst år… Bekransade och midsommarfina traskade tillslut hela konkarongen vägen ner mot midsommarstången bara lite sent. Vi hann till grodorna i alla fall ;). Virhammarpojkarna hade lyckats utverka att slippa de mjäkiga traditionerna (även fast delar av dem egentligen gillar att dansa runt stången), men Sara och Hillevi dansade sitt bästa (och mesta) för att deras frånvaro inte skulle vara för märkbar. Signe var som vanligt lite tveksam till festligheterna, men gav sig efter en stund in i dansen med liv och lust, medan Idun valde att observera dumheterna på avstånd. Små grodorna är ett lustigt fenomen – antagligen det mest svenska man kan ägna sig åt – inberäknat kräfthattar och julskinka. Carin har lärt barn över halva Afrika små grodorna, och den är visst alltid uppskattad.

    

Sedan midsommar firats rejält med såväl grodor som stövelkastning vandrade vi tillbaks till ängen där det vankades bullkalas (med de svenskaste kanelbullar, vad annars ;). Så fortsatte midsommar firas såsom dem borde – med somriga drinkar och grillning med Burstömmar och Virhammare på ängen – tills man blir bortdriven därifrån av blodlystna mygg och sätter sig med sitt vinglas framför brasan istället. Tills man såsmåningom känner tröttheten komma krypande och tar tillflykt till sin säng – under det att alla småknytt och storknytt fortsätter festen under den ljusa midsommarnattshimlen 🙂

My little brony

Ok, det har ju valsat runt i media ett tag nu, men för mig var bronies en helt okänd term när den dök upp i DN för ett par dagar sedan, och jag måste erkänna mig helt fascinerad av fenomenet. Strunt samma att hela Sverige håller på att sjunka och mellanöstern är på väg att slukas upp i olöslig väpnad konflikt när det finns (ganska) vuxna män som bär runt rosa plasthästar med regnbågsman i ryggsäcken. Jag ser det som ett tecken på att världen fortfarande går att rädda. My little pony var aldrig riktigt något som jag fastande för när jag var liten. Jag har alltid trott att det var för att jag var lite för stor när de kom, men enligt wikipedia lanserades de redan 1983  (då var jag sju). Jag skulle tro att Sverige var lite efter. Jag hade två ponnys för all del (eller kanske tre när jag tänker på saken för jag hade nog en babyhäst också) den orange ponnyn Apple, med äpplen på rumpan som var min favorit, och en ljusblå med vingar och regnbåge på rumpan (jag har för mig att den var lite glittrig också, och mycket tjusig). Båda två finns med i första avsnittet av Friendship is Magic, som visst var den serie som initierade hela broniekulten (och som jag ju så klart var tvungen att kolla in i mina efterforskningar).

Jag tror att syrran hade huvudpersonsponnyn; plugghästen ( 😉 ) Twilight Sparkle. Ialla fall var det en enhörning hon hade. Min bästa kompis hade någon speciell vit enhörning från London, som inte gick att få tag på i Sverige, och en likaledes unik chockrosa konståkningsdräkt (med tillhörande skridskor). Trots denna erkänt höga imponansfaktor förstod jag mig nog aldrig riktigt på My Little Pony. Tvärtom har det varit något jag irriterat mig på på senare år, eftersom den nya generationens ponnys inte längre är de små knubbiga pastellhästar vi åttiotalsbarn lekte med, utan någon slags långbenta mutanter med getingmidja (trots hästform) och lockig man. Det ultimata beviset, tyckte jag, på hur ”flickiga” flickleksakerna blivit – och en tidig introduktion till ett totalt missvisande kvinnoideal. Det här var innan jag visste att My Little Pony blivit någon slags feministisk budbärare, och att det fanns en hel nerdkultur av ponnydyrkande män. (Fast jag tycker fortfarande det är fel att tjockishästarna blivit anorektiska. Jag ska se om jag kan leta rätt på mina gamla tjock-ponnys och lägga upp en bild på dem här. Det har de förtjänat.) Nu måste jag ju tycka att de är lite bra i alla fall – även om jag fortfarande föredrar monchichier.

Dessutom finns också den mystiska hästen Dr Whooves i mylittleponyvärlden, så all typ av nerdighet är visst premierad 😉

Wetter is the new Summer

Ja, jag vet att Sverige har haft den regnigaste början av sommaren på över hundra år, och att småland snart kommer att beskrivas som sjö snarare än landskap, men det är ändå värre här. Jag har inte sett solen sen jag kom tillbaks från Sverige, och 15 grader känns som värmebölja. Det är nästan

En gång i tiden var den här lilla ån en gångstig

så jag börjar tro att jag håller på att mutera till skotte, för skulle det någon gång krypa över det där 15-gradersstrecket får jag nästan en oemotståndlig lust att

Den här avrinningsbrunnen frilansar som fontän

slänga av mig alla lager och skutta ner för de plaskblöta gatorna i shorts och ballerinaskor (jo för det var ju skotte vi sa). Nästan, men nu är jag ju ändå i grunden vettig svensk, så jag håller istället ett stadigt tag i mitt vindsäkra paraply och behåller gummistövlarna på (bildligt talat, för jag har ju inte använt gummistövlar sen jag var på Värmdö 😉 ). I lördags var det trafikstockning ut till Edinburghs flygplats eftersom gatorna hade svämmat över. Hade man haft amfibiebil hade det nog gått bra att komma fram. Eller båt.  De flesta har inte det. En ny ankdamm har bildats där Skottlands nationella cricketarena en gång låg, och den botaniska trädgården har stängt på grund av översvämning. Aberdeen är inte mycket torrare om fötterna – bara lite högre upp. Vi har döpt om den här årstiden till wetter och nog är den mycket roligare så. Det är den bästa wetter vi haft på länge, faktiskt den bästa i mannaminne :).

Thom’s place from under my umbrella

« Older entries