Piktisk blogg

Här kan man följa Gordons intressanta grävning i Rhynie!

Mormors trädgårdsdag

I söndags var vi alltså hos mormor och firade hennes födelsedag med trädgårdsröj, och lite inomhusröj också. Det är en årlig tradition och vår gemensamma födelsedagspresent till henne. Vädret var så långt ifrån idealiskt som man kan komma. Det spöregnade ju. Men framåt eftermiddagen började det lugna ner sig, och när vi kalasat färdigt på mormors goda smörgåsar och hembakata toscatårta hade det helt slutat regna. Efter att ha burit ner vinterdäcken i källaren klev man därför i sina stövlar och var redo att ta tag i trädgårdsarbetet – i en väldigt blöt trädgård. En väldigt blöt och väldigt frodig djungelliknande trädgårdsgrönska är inte helt lätt tuktad, men skam den som ger sig. Med spadar, hackor, sekatörer och sågar i högsta beredskap marscherade syskon, kusiner, mostrar och alla kanins släktingar och vänner ut att bemästra vildmarken.

   

Själv hade jag suttit och spänt ögonen i gräsmattan – eller ska vi kanske säga ängslyckan – under smörgåsätandet, så när regnet gav upp gick jag ner i källaren och rotade rätt på morfars lie. Det var åratal sen hanterade en lie, och jag har väl aldrig varit någon stjärna, men efter att ha slagit ogräs”buskaget” längs ned i trädgården tyckte jag ändå att jag fått in snitsen någorlunda och avancerade till det mer svårslagna gräset. Efter ett par timmars liande och räfsande låg ängen besegrad för mina fötter, och jag såg ut över den sorgligt ojämna stubben med dess omsorgsfullt uthuggna blomsteröar med en stor känsla av tillfredsställelse. Min farmor, som var den som lärde mig slå med lie en gång i tidernas begynnelse (en av de mest spännande saker man kunde göra på Brotorp var att dra slipstenen när farmor slipade sin lie. Jag tyckte det var så fint när vattnet på slipstenen gjorde små vågor över liebladet, och så spännande att höra ljudet av egg som mötte sten) skulle väl ha gråtit, eller antagligen skrattat, åt ängens ojämna tillstånd, men jag kände mig nöjd. Men just som jag stod där och beundrade mitt verk anlände morbrodern med en maskin, fusklie som mamma kallade den. På några minuter hade han jämnat min mödosamt åstadkomna stubb till något som nästan kunde kallas gräsmatta… maskiner! Jaja, vi säger att om jag inte gjort förarbetet hade det aldrig gått så lätt.

Man ska ändå inte gråta över spilld mjölk, och jag hade i alla fall fått mig en ordentlig work out (vilket mina ömma muskler vittnar om idag), så istället gick vi in och njöt av den jättegoda födelsedagsmiddagen som mamma hade kokat ihop. Grattis på födelsedagen mormor!

Regn regn regn

Idag ska vi fira mormors födelsedag enligt traditionen genom att arbeta i hennes trädgård hela dagen. Synd att det spöregnar och den jämntjockt grå himlen inte ger något som helst hopp om uppehåll. Någonsin.

Never when it counts

Jag skäms nästan att säga det, men jag har blivit omvänd. Eller i alla fall svårt påverkad. Jag har ju aldrig gillat fotboll, men efter senaste säsongens konstanta Premier League-följande har jag nötts ner – så till den grad att jag kände att kvällens Sverige-England match var man tvungen att se. Lämpligt då att Rose-Marie bjöd med mig till Flustert där hon, Dersim och Petter skulle se matchen. (Förresten så var det första gången jag varit på Flustret – någonsin). Solen sken över Flurrans gård, storbildsskärmen och några hundratal hoppfulla Sverigesupportrar. För hoppfull är ju just vad man är tvungen att vara, förväntansfull är bara dumt – de blågula levererar ju aldrig när det gäller. Ikväll var inget undantag… Så dåligt att vi gick efter första halvlek – för som Rose-Marie sa; delad frustration är dubbel frustration… Bättre då att se det bittra slutet hemma på sin egen TV. Nu var det ju betydligt bättre fotboll i andra halvlek, även fast jag missade båda målen, men det hjälpte inte. Sverige är och förblir sämst när det gäller 😦 Just en sån match som får en att komma ihåg varför man inte gillar fotboll.

Men någonstans på en pub i Midlands sitter i alla fall en mycket glad engelsman – i gul t-shirt för att hedra Sverige även fast han inte hejar på dem – och skålar sina fellow countrymen i en pint guinness (inbillar jag mig i alla fall). Det kan ju tänkas trevligt

Research Away Day

I tisdags avslutade vi det akademiska året genom att åka ut i vildmarken väst om Aberdeen och pratade om vår forskning. Eftersom vi hade vårt external exam board meeting på måndagseftermiddagen och alla fram till dess varit upptagna av diverse avrunda-terminen-möten och uppgifter var alla utmattade och hålögda och ingen hade haft tid att förbereda sin presentation ordentligt. Jeff började yra om rödvin redan vid frukost… Det var i alla fall bra. Bra att få se vad alla egentligen håller på med, få lite feedback, diskutera saker, och bara få lite koll. Dessutom fick Jeff sitt efterlängtade rödvin framemot kvällningen. Banchory, där vi var låg jättevackert mellan berg och flod, men vi hade inte någon tid att se omgivningarna. Efter en mycket god och trevlig middag, och några fler glas rödvin, körde Jackie sin minibuss lastad med lätt onyktra arkeologilektorer tillbaks till Aberdeen.

(Bilder kommer när jag hittat rätt på sladden…)

A cloud that produces rain…

Planerna för OS öppningsceremoni har avslöjats hörde jag på nyheterna igår. Den ska innehålla riktiga får, riktigt ängsgräs och ett ”cloud that produces rain”, som de sa på radion. Utifall att man skulle ha sån otur att det inte regnar på öppningsceremonin kommer det alltså att finnas artificiellt regn som ser till att stämningen blir den rätta. Hahahaha, det är så Storbritannien vill representera sig i världen – 70 blöta får på en gräsmatta. Är det inte underbart?

Tulpanträdgård

Nu faller snart de sista kronbladen från mina tulpaner. Trots James framfart har jag haft blommande tulpaner i min trädgård sedan i april. Så många hundra lökar som jag satt är det inte mer än rättvist tycker jag. Både jag och ekorren har fått vårt (även om jag nog tycker att lite fler tulpaner hade kunnat komma upp – av en del sorter jag satt (till exempel blå) har inte en enda lök blivit blomma).

    

En slående egenskap hos mina tulpaner, ja egentligen hos hela min trädgård när man tänker på saken, är att de inte riktigt kan uppföra sig. Om man jämför med alla andra trädgårdar så står tulpanerna i givakt i raka rader och ser mycket städade ut. I min rabatt vräker de sig liksom ogenerat åt alla håll. Nu var det ju medvetet som jag inte planterade dem i raka rader (jag gillar när det inte ser för tillordnat ut), men för det behöver de ju inte bete sig som fullkomliga illbattingar. Jag har väl ingen talang för ordning helt enkelt…

  

De sista sommartulpanerna är de mest ostyriga – och dessutom enorma. Bland de största tulpaner jag sett, tror jag, och nästan lite otäcka (som motsatsord till täcka). Den där sorten som liksom skulle sluka Tummelisa istället för att låta henne gunga i sin krona. Eller presentera henne för paddor med dåligt rykte…

Utan spis ingen… bacon

I tisdags dog min spis – mitt när jag höll på att laga middag. Stendog. Lyckat nog höll jag på att laga bulgursallad och allt var färdigt när döden inträffade –  utom baconet, som jag blev tvungen att slänga halvstekt. Men bulgursallad fungerar utmärkt utan bacon, så det var ingen katastrof. Dessutom funkar bulgursallad utmärkt kall, så det är vad jag levt på de senaste dagarna utan spis. Nu är den slut, men det gör inget för det kom en gubbe och fixade spisen. Eller ja, han kopplade bort plattan som orsakade kortslutningen och beställde en ny. Platta, inte spis som jag hoppades på (eftersom min spis är från ungefär 50-talet). Men man får väl vara tacksam för det lilla. Jag kommer i alla fall att kunna äta varm mat 🙂

Slutet i sikte!

Sen jag kom tillbaks till Aberdeen har jag inte gjort annat än läst uppsatser, betygsatt, diskuterat betyg, skrivit omdömen och producerat betygs-grafer och tabeller. Men nu har jag just skrivit ut mitt sista feed back sheet och lämnat tillbaks den sista högen uppsatser till studenterna. Väldigt sent, men jag kan trösta mig med att jag i alla fall är bättre än Carins föreläsare, som efter tre månader lämnade tillbaks hennes pm med den enda kommentaren, ”good essay, thanks for following the instructions”. Nu är det nästan över. Måste bara förbereda högarna med uppsatser som ska granskas av vår externa granskare och skriva ut statistiken en gång till inför sista betygsmötet på måndag. Sen är terminen officiellt och  slutligen över! Äntligen! Kanske, kanske kan man få tid att fundera på sin egen forskning då. Eller jo, man är väl tvungen att göra det i helgen eftersom vi har research away day på tisdag, och då ska berätta för alla andra vad vi håller på med. Som man det visste…. Jag tror alla mina idéer har drunknat i ett hav av uppsatser.

Gråsuggokyrkogården…

Gråsuggokyrkogården, ni vet den där mytomspunna platsen dit gråsuggor går för att dö, ligger i mitt kök. Mysigt 😦

« Older entries