Isle of Bute

I helgen var vi på Isle of Bute där Scott talade om paleo-pollen på konferensen Discovering Bute’s Archaeology: Conference and Heritage Weekend och jag var groupie. Konferensen ordnades av Discover Bute Landscape Partnership Scheme för att presentera de olika forsknings- och andra- projekt kring Butes förflutna som genomförts under det senaste året. Discover Bute har som mål att engagera folk, öbor som utomstående, i Butes natur- och kulturarv, och en viktig del i detta är så klart det arkeologiska Bute. Central för all deras verksamhet står öbefolkningen ”communityn”, och alla deras arkeologiska projekt är community based. Jag blev väldigt imponerad av hur aktiva de är, och hur stort intresse det finns på ön för dess historia, arkeologi och natur. Det verkar som ett oerhört framgångsrikt projekt, och visar verkligen hur man kan genera intresse för arkeologi genom att involvera folk. På Bute har de bestämt genom omröstning vilken plats som ska undersökas nu i sommar, så arkeologin ligger helt i händerna på ”folket”. Det kan man kalla kulturarv.

Konferensen hölls i Butes museum, som var precis ett sånt litet lokalt museum som bästa sortens små lokala museum är. Trångt, eklektiskt och helt orört av samtida teorier om utställning och förmedling. Man skulle kunna säga dammigt, men Butes museum är av den älskade omhändertagna sorten, där montrarna är välputsade och någon har tagit sig tid att plocka in mossa och färska blommor – i undervisande syfte så klart, inte för att det ska vara vackert. Men det uttrycker också en väldigt stor stolthet för det lilla museet och allt det står för.  Allt handlar om att visa upp saker och lära besökaren, det spelar inte så stor roll vad, gamla skolböcker, trängs om utrymmet med förhistorisk keramik och uppstoppade mullvadar, och en maskinskriven lapp under föremålet informerar oss om vad det är. Det går nästan inte att få en större kontrast än till ett modernt samtida museum som National Museum i Edinburgh. Det blir nästan till museimuseum, om ni förstår vad jag menar, ett museum om gamla tiders museum.

Bute ligger i Firth of Clyde inte så långt från fastlandet. För att komma dit tar man färjan från Wemyss Bay till Rothesay. Bute var en populär badort vid sekelskiftet. För att komma dit som badgäst vid 1800-talets slut tog man först tåget till Wemyss Bay och sedan hjulångaren till Rothesay. Den kombinerade tågstationen och färjeterminalen är kvar från den här eran, och när man går igenom den ser man nästan parasollen, de svepande vita kjolarna, spatserkäpparna och halmhattarna vandra framför en. När man kommer fram till Bute råder heller ingen tvekan om att Rothesay är en gammal badort, mycket av arkitekturen är kvar och till och med de viktorianska toaletterna är bevarade. Enligt utsago är de remarkabla, men jag hann tyvärr inte beundra dem invändigt. Nästa gång…

Första dagen, som vi tillbringade i museets fönsterlösa förläsningsrum, var det strålande vackert väder på Bute. Man kunde se hur vackert det var i kaffepauserna, och på kvällen när vi gick längs strandpromenaden från vårt Bed and Breakfast till puben där konferensen samlades för att fira sig. På lördagen, när vi skulle gå på woodland walk i Butes historiska skogar med skogsmannen Angus regnade det. (Angus är en Butefarbror och amatörbiolog, som det heter, men det finns inget ”amatör” över hans kunskap. Han vet mer än någon annan om Butes biotoper och flora, och mer än de flesta om Skottlands. Det var han som pekade ut Red Loch, där Scott har tagit sin 7,5 m djupa borrkärna (som är bland de djupaste han fått) som han använder för att undersöka Butes förhistoriska natur och miljö. Angus är en riktig skogsnisse, och det framgick med tydlighet i hans föreläsning dagen innan att han älskar sina träd; sin forest community, som han kallade dem, och jag är ganska övertygad om att han är en del av sagda forest community själv). Den naturliga skogen på Bute är tempererad regnskog med knotiga mossklädda gamla träd och ett myller av ormbunkar, lavar och vårblommor. Skogen växer på sina ställen ända ner på stranden där den möter upp havet. På 1600-talet ville earlen av Bute ha en lite mer ståndsmässig ö och planterade därför in ekar, bokar och lind. Delar av den planterade, numera historiska, skogen finns också kvar på Bute. och har verkligen en helt annan karaktär med raka stammar och höga kronor. Den här tiden på året, senvår, eller försommar eller vad man nu vill kalla den, är så otroligt vacker (även när det är grått och regnar). Skogen och ängarna är målade i tusen olika gröna nyanser, och löven är trots sin nästan lysande gröna intensitet skira och liksom genomskinliga. Det finns nästan inget så vackert som solen som lyser genom nyutslagna löv. Ja, nu hade vi ingen sol förstås, men vackert var det likafullt. Ibland kan vattendroppar ha nästan samma effekt som solsken, när de droppar från ett nyutslaget löv…

    

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att delar av skogsmarken är täckt av bluebells på mina bilder. Den gamla urskogen liksom den yngre historiska skogen och små ängslyckor var på sina ställen översållade av blå klockor, en del växte nästan ända ner på stranden. Jag vet inte vad det är, men jag älskar verkligen de där blommorna, de är så fantastiskt vackra. Så bestämda och så skira på samma gång, och på något vis nästan magiska. Jag är helt säker på att om det finns älvor så bor de i bluebells – Hyacinthoides non-scripta. Scott sa någon gång att om han hade bluebells i sin trädgård skulle han hänga upp en massa små klockor i dem så att folk skulle tro att de pinglade i vinden – och det är precis så de är, man väntar sig liksom att de ska pingla i vinden…

Förresten så är den där skogen i Bute rätt magisk hela den. Små knotiga men uråldriga träd med lavskägg, mossbevuxna gamla rötter och fågelbon i kronorna, stora värdiga gamla träd med ihåliga stammar och vivor vid fötterna, unga, smala ljusgröna träd med löv som spelar i vinden, små bäckar som ilar nerför sluttningarna och övervuxna gamla murar från längesedan. Urskog, historieskog, sagoskog.

  

Vädret var väl kanske autentiskt för en regnskog, men grått, blött och kallt är ändå mindre trevligt än strålande sol, och hur vackert det än var, var man ändå ganska nöjd med promenaden när vi två timmar senare gick tillbaks till bussen. Genomfrusna och lagom fuktiga körde vi så tillbaks till Edinburgh och såg City vinna ligan för första gången på 44 år (något som trots sin storslagenhet inte firades i champagne pga alltför stort intagande av guinness föregående afton…)

Teneriffa – sista dagen

Sista dagen på vår alldeles för korta Teneriffasemster hade vi inte tid för att vara någon annanstans än i stan. Därför tänkte vi att det arkeologiska museet skulle vara bra – dags att få lite riktig kunskap om guancherna. I Santa Cruz har de ett museum med stor guanche-utställning,  guanchiska mumier och annat, som vi hade tänkt titta på efter pyramiderna, men det var stängt på måndagar visade det sig – därav drakträdet. Puerto della Cruz arkeologiska museum var betydligt mindre, och mycket svårare att hitta. Vi gick förbi det två gånger innan Scott såg att det faktiskt satt en liten museiskylt på en av husväggarna. Arkeologiska museet verkar inte vara största attraktionen i Puerto… Det var litet men fint dock. Fast inte ens i arkeologiska museet, som bara handlade om guancher, kunde man köpa en bok om guanchisk historia på engelska. (Därför har jag nu beställt en från Amazon). Guancherna ska ha varit ljushyllta, blonda och blåögda. De tros ha kommit från Afrika (utan båt) någon gång runt 6000 f.Kr. När invasionen av Kanarieöarna började 1402 bjöd guancherna på Teneriffa först på stort motstånd, och flera slag utkämpades där spanjorerna inte alltid avgick men segern. Tillslut besegrades de helt av spanjorerna, och marginaliserades (som alla indigenous peoples som nåtts av kolonialismen), och ska numera vara helt utrotade (även om några Teneriffier visst hävdar guanchisk bakgrund, och det skulle väl vara det allra troligaste – att guancher och spanjorer blandbefolkade Teneriffa menar jag). Guancherna levde i grottor (i alla fall delvis). De begravde också sina balsamerade döda i grottor, och det torra klimatet har hjälpt till att bevara dem (varför man nu kan gå och titta på några av dem i mumieformat i Santa Cruz). De trodde på en solgud, och en modergud och några bergsgudar – och av vad jag läst har man allmänt ingen koll alls på Teneriffas förhistoria. Tur att jag har den där boken på väg…

Mitt (nästan) enda mål med semestern var att dricka mojito på stranden. Det kan ju låta som ett enkelt mål, men det var ändå något vi ditintills inte lyckats med. Det andra målet innan bussen tog oss tillbaks till flygplatsen var därför stranden. Väl där verkade dock sangria som en mycket bättre idé än mojito – och sangria på stranden måste ju vara det bästa för spansk semester! De sista timmarna på Teneriffa slängde vi alltså in den där sol-och-bad-semestern som de flesta väl åker till Kanarieöarna för. Det är inte en dålig idé kan jag säga – sol-och-bad på Kanarieöarna alltså. Bara tråkigt att det var så kort. Hela semestern var alldeles för kort för den delen, vi hann knappt komma på att vi faktiskt hade semester innan den var slut. Men härligt ändå. Mindre härligt att komma tillbaks till flygplatsen och mötas av den vänliga upplysningen att det var fyra grader i Edinburgh. Fyra grader och snöslask skulle det visa sig när vi landade. Med ens kändes semestern väldigt långt bort…

Uppdatering: Jag tror uttalandet om allmänt dålig koll på Teneriffas förhistoria kan stå fast. Boken om guancherna är 55 sidor lång…

Färdigheter…

Idag känner jag mig effektiv; jag har haft mina två sista timmars undervisning för terminen, vi har (äntligen) fått iväg vår book proposal till Routledge, jag har fixat klart och lämnat ut betygen och omdömena för mina studenters seminariepresentationer, och jag har skickat in en stipendieansökan för Alaska. Nu sitter jag på tåget till Edinburgh, jobbar på min artikel och känner mig osedvanligt duktig. Jag erkänner villigt att den här duktigheten nästan helt beror på ett (o)lykligt sammanfallande av deadlines och kursavslutningar, men det är en härlig känsla att få pricka av så många stora punkter på sina post-itlappar i alla fall. Dessutom åker jag första klass, så jag får gratis vin :). Trevlig helg på er!

Teneriffa – pyramiderna i Güímar

En konstig sak med Teneriffa var att det var väldigt svårt att hitta någon information om Teneriffas förhistoria och den Guanchiska kulturen som fanns där innan spanjorerna kom. Vår guidebok berättade att Guancherna varit blonda och blåögda och kommit till ön från Afrika kanske tusen före Kristus, och kanske var de berber. Den hävdade också att guancherna inte kände till båten. Det trodde inte vi på. Hur kan ett folk som lever på en ö, en ganska liten ö dessutom, i en ögrupp där de andra öarna är så nära att man kan simma över – inte använda sig av båtar? Det är bara inte rimligt. Dessutom hur kom de till ön utan båt? Jag bara undrar? Eller var det så att de flöt över som skeppsbrutna råttor. Eller kanske de glömde bort vad man hade den där båten till så fort de landade? Nu var det så att Thor Heyerdahl kom till Teneriffa, och han tyckte det var lika dumt som vi att Guancherna inte skulle använt båtar. Thor Heyerdahl kom till Teneriffa därför att han hörde talas om ”pyramiderna” på ön, i Güímar närmare bestämt. Pyramiderna är byggda av naturliga lavastenar, som bara i hörnen blivit tillmejslade för att bli fyrkantiga. De här pyramiderna, hävdades det generellt, var odlingsrösen som de spanska nybyggarna byggde på 1800-talet när de började odla jorden kring Güímar. Det trodde Thor Heyerdahl inte heller på. Han trodde istället att de här pyramiderna var byggda av guancher, och att de varit skådeplatsen för guanchisk kult och soldyrkan. Arkeologiska utgrävningar på platsen gav inte några riktiga svar, men under en av pyramiderna hittades en guanchisk grotta med lämningar som daterats till 1000-talet. Arkeologerna hävdar fortfarande att pyramiderna är 1800-talsröjningsrösen, Heyerdahl hävdade till sin död att de var guanchiska. Helt fel hade han kanske inte, eftersom en spansk präst på 1600-talet beskrev en guanchisk ceremoni som involverade pyramider, dans, sång, brottning och andra festligheter till gudarnas ära. Röjningsrösen ser de i alla fall inte ut som när man tittar på dem. Heyerdal köpte hela området och gjorde det till pyramidpark och museum, och det är ju svårt att veta hur mycket som är rekonstruerat förstås, men både pyramider och terasser är rätt övertygande när man står mitt ibland dem. Eftersom Heyerdals hela liv gick ut på att visa att kontakter över haven, långväga nätverk och upptäcktslusta är det som kännetecknar människor, var också museet vigt åt detta ämne. Samt vassbåtar och pyramider – som lustigt nog hänger ihop. Men den centrala frågan var ändå – varför hade de sydamerikanska indiangudarna skägg, när inte indianerna själva inte hade någon skäggväxt? Faktiskt, när jag tänker på saken kan det här vara en av de bästa forskningsfrågor som någonsin formulerats. Svaren kan kanske vara fler än ett (även om det mest naturliga givetvis är att guancherna fortsatte över havet och hamnade i Sydamerika), men i alla fall, det är ju onekligen lite lustigt. Pyramider, vassbåtar och skägg alltså, det är sådana tillsynes oförklarliga samband som kan förstås om man tänker interaktion över stora avstånd. Nu hade Thor Heyerdal väldigt ofta fel har det tyvärr visat sig genom genetisk forskning och annat, men han har onekligen bevisat att det går att färdas över väldigt stora avstånd med hjälp av ganska så primitiv teknologi, och helt omöjligt är det ju inte att tänka sig att han faktiskt hade rätt i fråga om kontaktmöjligheter, även om hans befolkningsteorier inte stämmer. Dessutom måste man ju älska hela äventyrligheten med det, (även fast det måste erkännas att kvinnor fullkomligt blålyser med sin frånvaro i hans äventyrsvärld). Sen är det faktiskt roligt med ett museum som bygger upp hela sin berättelse kring ett enda stort (eller kanske flera små) frågetecken. Det kanske ges en del övertydliga hintar åt vilket håll man borde tänka, men det var faktiskt genuint meningen att man skulle tänka och ifrågasätta historien själv, och ett sånt resonemang måste ju faktiskt premieras, även om gubben själv var lite tokig. Dessutom bevisar han att forskning inte behöver vara så tråkigt. Man kan komma upp med helt utcyklade idéer, bygga sig en vassbåt och segla över Atlanten, och med ens visa att det faktiskt går. Kanske går det inte bevisa att det har hänt, men det är faktiskt lika svårt att bevisa att det inte har hänt. Någon gång i fortiden kanske det fanns en annan lite tokig gubbe med utcyklade idéer som kom på att han skulle bygga sig en vassbåt och segla över Atlanten. Eller tokig gumma, bara för sakens skull.

Efter pyramidparken med all dess kultur (och kulturteorier) tyckte vi oss kunna behöva lite natur, och gav oss på jakt efter Dracaena draco och Teneriffas äldsta träd. Det berömda drakträdet (fast tydligen är det inte ett träd utan tillhör sparrisfamiljen lärde jag mig just på wikipedia. Världens äldsta sparris, vad besviken jag känner mig plötsligt) finns i staden Icod de los Vinos, vilken som namnet antyder ligger mitt i Teneriffas vindistrikt. Den gamla sparrisen är runt 350 år gammal, och en av Tenriffas största kändisar. Icod de los Vinos har en jättefin gammal stadskärna med ett torg och katedral just ovanför sparrisen. Gatorna är jättebranta (och smala märkte vi när vi körde upp och ner för dem med bilen och blev tvungna att fundera på om vi skulle råka fastna), och varje år på den 29e november (!) har de en vinfestival i staden i åminnelse av stadens gamla historia. Då åker ungdomarna på kälkar (!) ner för stadens branta gator (helt livsfarligt om ni frågar mig) och gör så mycket väsen som möjligt för att imitera ljudet av vintunnorna som på 1700-talet ska ha rullat genom staden på sin väg till kusten och vidareskeppning. Ja, det påstod vår guidebok i alla fall, man får väl åka till Icod de los Vinos någon november och se om det stämmer. I alla fall köpte vi oss en flaska Icod-vin, men vi har ingen aning om hur det smakade eftersom vi gav bort det (av nöden tvungna, curtesy of Ryanair) till ett nyanlänt semesterpar på flygplatsen innan vi åkte hem. De verkade i alla fall vara sådana som uppskattar en trevlig flaska välkomstvin 🙂

Minimammutar och allmäna galningar

För 800 000 år sedan sprang det runt en minimammut på Kreta. Världens minsta faktiskt. Varje medelhavsö med självaktning hade sin egen sorts minielefant under istiden, men Sardinien och Kreta var lite speciella och hade alltså minmammutar istället. Elefanter har tydligen väldig lätt att bli mini. Det är ju ganska lustigt. Att världens största landlevande däggdjur samtidigt har väldigt lätt att bli litet om miljöförutsättningarna ändras, menar jag. Biologi är ganska fantastiskt. Apropå det tänker jag att om man nu absolut ska hålla på och klona fram en mammut tycker jag att man kan göra en mimimammut! Tänk att ha små håriga elefanter som springer runt i trädgården! Eller ännu bättre; minimammutspann i fjällen! Tänk vilket turistmål det skulle bli!

Om man känner sig lockad av det där äventyrliga i att hitta utdöda djur i levande livet kan man annars alltid ansluta sig till projektet pterosaur. Deras mål är ett leda en expedition som tar med sig en levande pterosaur, eller deras fertila ägg, tillbaks till USA. Där ska man sen börja föda upp pterosaurusar i uppfostringssyfte. En levande pterosaur motbevisar nämligen evolutionen (och här är jag inte riktigt säker på hur den skulle göra det, men det gör den i alla fall). Därför ska man ha pterosaursar i kyrkan som familjer sen kan låna hem och få sin egen lilla husdjurpterosaur. Om man tycker att projektmålet verkar lite långsökt, som att hitta Nessie ungefär (som väl i och för sig är en dinosaur hon med, en plesiosaurus närmare bestämt), så ska man inte misströsta; de har nämligen siktats i Afrika. Förklaringen är enkel, Noaks ark strandade på Mount Arrat, därifrån spred sig ptesaurorna till Afrikas inre. Logiskt. Skulle man nu i alla fall inte hitta några ptsaurosar, behöver man inte var för ledsen för det. Peruanska fåraherdar har nämligen sedan länge terroriserats av velociraptorer – man kan ju bara ta en sån istället. Fast de blir väl lite sämre husdjur förstås…

För att fortsätta på temat galningar (jag ber härmed om ursäkt till alla er som blivit inspirerade att delta i projekt pterosaur, inget illa ment): Bob G. Lind har JO-anmält Riksantikvarieämbetet för forskningsfusk eftersom de envisas med att datera Ales stenar till järnåldern. För er som inte vet det så har Bob G. Lind i många år haft en konflikt med Riksantikvarieämbetet och resten av det etablerade arkeologsverige över tolkningen av Ales stenar. Att det rör sig om en skepssättning är bara båg menar Lind, för i själva verket är stenarna en solkalender från bronsåldern. I åratal har Lind givit alternativa guidningar vid stenarna, satt upp egna skyltar, och lyckades till och med med konststycket att få sina tolkningar på ämbetets egna skyltar jämte det gängse teorierna. Oförtrutet för han sin kamp mot övermakten vidare, medan övermakten uttröttat skakar på huvudet. Men det ligger väl i sakens natur eftersom kulturarvet nu ska tillhöra alla – även tokstollarna….

Speglbilden av en lektor…

Ikväll hade jag bestämt: tjejkväll! Jag, Kate, sushi och en flaska vin (och ett par stycken drinkar efter det skulle det komma att visa sig, men anyhoo…). Det har varit så himla mycket på gång hela våren, så det har nästan inte funnits något tid alls för den här typen av umgänge. Alltså; på tiden! Jag bokade bord och tonfisk (tre av fyra gånger vi varit där har de haft slut på tonfisk=lös problemet) till sju, Kate bokade taxi till kvart i sju – vilket var den ungefärliga tiden då jag sparade min grant applikation och stängde ner datorn. På vägen till taxin fick jag syn på våra spegelbilder i ett fönster. Vi såg ut som lektorer. Ingen i hela världen som sett den bilden hade tittat på oss och tänkt ”studenter” – inte bara därför att vi (speciellt jag) är alldeles för gamla för att vara studenter – utan för att vi (och igen, speciellt jag) so look the part. Jag vet att jag när jag fick jobbet i Aberdeen tänkte att this is it, och bestämde mig för att anstränga mig, och fixa till min garderob. Jag vet också att det har lyckats, eftersom jag nu är känd på institutionen för att vara så ”stylish” (är man arkeolog är det rätt så enkelt – det räcker med att låta bli att ta på sig jeans och lämna kängorna hemma). Men när jag tittade på min spegelbild där i fönstret kunde jag inte låta bli att undra hur det gått till. Jag ser ju ut som att jag blivit typecastad som kvinnlig universitetslektor för någon Hollywoodproduktion  – knälång kjol, kavaj, halvhög klack och en liten chick handväska av dyrt utseende i rött skinn. Hur gick det till? NÄR blev jag den här karaktären – den här stereotypa karaktären?? Spelar jag en roll? (Klart jag gör, men…) Hur mycket av den är egentligen jag? Men också, hur mycket av det är inte jag? Om jag nu har min ”lektorskaraktär”, som jag kan plocka fram ur garderoben, så är det ju egentligen bara en av alla karaktärer som jag har hängande där (ingen nämnd och ingen glömd). Det kanske inte gör något om den känns som bara hälften av jag plus lite fejk. Den verkar ju fungera i rätt kontext i alla fall – jag har ännu inte blivit avslöjad. Eller är det det här som är att bli vuxen? – se sin spegelbild i ett fönster och tänka ”vad är det där för en himla universitetstyp – åh oops, det är ju jag…”

You know you live in Britain when…

Titta vad jag har hittat; vindsäkra paraplyer! Ja, alltså paraplyer som inte vänder sig ut och in i blåsten! Det är ju briljant! Kanske ni tror att jag är ironisk eller något? Helt fel! Vet ni hur mycket det blåser på Skottlands östkust??? Varje gång man är ute och går i regnet ser man något stackars paraplylik ilsket nedtryckt i en papperskorg eller ivägslängt mot en husvägg. Mitt fina lilla blommiga paraply har självt många gånger kämpat tappert mot naturkrafterna, och inte alltid avgått med segern. Vindsäkert… jag måste ha ett!

Teneriffa II – Teide

Men jag hade ju inte berättat klart om Teneriffa… Andra dagen på ön hyrde vi en bil (som de så smidigt lämnade av utanför hotellet en halvtimme efter att vi hade beställt den) och gav oss iväg för att bestiga Teide. Vi lämnade kusten med alla dess turistorter och körde på slingerikrokvägar upp i bergen. Eller ja, Scott körde (på fel sida vägen! För honom alltså. Det var lite nervöst i början, men sen visade det sig att han inte hade några problem alls med att köra på fel sida av vägen. Förutom en gång när vi for ut från en utfart och han började köra som han brukade… tills vi mötte en bil på ”fel” sida som tutade ilsket på oss. Just den gången satt jag nämligen med nosen i kartan och märkte därför inte att Scott höll åt vänster…). Vi hade inte planerat vår utflykt så mycket. Det enda vi egentligen visste var att vi ville upp på vulkanen. Vi hade ingen riktig plan, eller karta, eller matsäck – jag hade inte ens tagit med mig en ordentlig tröja (fast bikinin, för man vet ju aldrig vart man kommer stanna…). Men det ordnade sig ändå. Vi stannade på parkkontoret och fick oss en karta över nationalparken, köpte på oss lite vatten och choklad, valde ut en rutt och startade vår vandring. På vägen mötte vi folk med full alpin utrustning – vindjackor, stavar och 50-litersryggsäcken (antagligen microfiberunderställ också, men det var svårt att se). Lite overkill tyckte vi, för 7 kilometers vandring. Men de tyckte väl antagligen att vi var oseriösa ;).

När vi kom fram till foten av vulkanen visade det sig att man var tvungen att förköpa vandra-upp-på-vulkanen-biljetter i Santa Cruz (eller på nätet), vilket pappa hade förvarnat oss om, men det hade vi inte gjort. Nu gjorde inte det så mycket i alla fall. Det var lite sent på dagen redan, och eftersom vi bara hade tre hela dagar i Teneriffa fick vi bli tvungna att göra saker lite hastigt. Följaktligen tog vi latmansvägen – linbanan upp på vulkanen. Eftersom det inte var turistsäsong behövde man inte vänta alls på att fara upp, och när vi kommit upp var vi i princip ensamma. Den hastiga färden uppåt i kombination med Engelsk härkomst (= kommer från väldigt platt och låglänt terräng) gjorde att Scott kände av höjden ganska mycket (ja, jag var inte opåverkad heller, men det tog mycket mindre på mig), men efter att ha tagit det ganska långsamt ett tag började han vänja sig. 3 718 meter är ganska högt. Det är en väldigt speciell känsla att stå högst upp på ett berg med hela världen för sina fötter. Speciellt när man är ovan molnen.

  

Det är lite konstigt med miljöer som är så kala som ett vulkanlandskap, konstigt och nästan lite otäckt. Det känns märkligt att gå någonstans där ingenting växer – växtlighet brukar oftast vara så bra på att ta över övergivna miljöer. Teide är en vilande vulkan, men långt ifrån död. När som helst kan hon få ett utbrott, och när man går runt i den där miljön känns det faktumet ganska påtagligt. Man vet inte riktigt när Teide hade sitt sista utbrott. Kanske ungefär 1492, för Columbus skriver om ett vulkanutbrott i sin loggbok när han far förbi Kanarieöarna.

  

När man tittar ut över landskapet kan man se lavafloderna. Numera gamla och stelnade, men det är inte svårt att se framför sig hur de måste sett ut i sin ungdoms dagar, när de heta och otåliga rann ner från bergets topp och slukade allt i sin väg. Det är väldigt fascinerande när man kan se naturens krafter, ja till och med naturens skapelse, så tydligt i landskapet. Det är ett ungt och argt landskap. Inga gamla snälla nednötta berg med mossmössa som vi har i Sverige – nej det är kaxigt och taggigt och vasst. Som lilla My ungefär ;). Eftersom det är roligare att se något nytt tog vi en annan väg tillbaks till Puerto, och när vi körde ner från vulkanen öppnade sig plötsligt och oväntat havet framför oss. Himmel och hav möttes på ett sätt så det nästan inte gick att skilja dem från varandra, och det var fantastiskt vackert. Nästan som en magisk känsla. Bakom oss vulkaniska urkrafter – framför oss evigheten…

Fiskgratäng

I fredags försökte jag mig på ett nytt matminne; fiskgratäng. Mamma brukade göra fiskgratäng till oss ibland när vi vad små. Vad jag minns tyckte jag inte så himla mycket om mammas fiskgratäng. Däremot älskade jag den där frysta färdigfiskgratängen som man också fick ibland (otacksamma unge!). Men barn vet ju ingenting om sådana saker som mat, och hemgjord fiskgratäng måste ju vara bland det lyxigaste som finns tänkte jag. Mammas fiskgratängsrecept har jag inte, och inte kommer jag ihåg vad hon brukade ha i den heller, så jag vände mig än en gång till nätet där jag hittade en gratäng som innehöll både spenat, citron och vitt vin. Måste ju vara en vinnare tänkte jag och satte igång. Alltså, fiskgratäng är jätteomständigt att göra, och det tar jättelång tid. Märkte jag. (Verkligt otacksamma unge, stackars mamma! Om du någon gång gör fiskgratäng någon mer gång lovar jag att uppskatta den till fullo!) Man börjar liksom från potatis och fisk som ska bli en jättefint gräddad liten gratäng. (Klart det tar tid tänker ni, men jag är nu inte så smart och åt därför middag vid elvasnåret i fredags…) Fiskgratäng kräver också en del pyssel. En del saker har man naturlig talang för. Till min stora sorg kan jag meddela att spritsa potatistoppar inte är en sån sak för mig del. Det hjälpte kanske inte heller att jag har en sån sprits som är till för att dekorera pepparkakshus. Potatismos är, trots idogt stompande, lite mer tungspritsat än kristyr, och så är det bara. Dessutom hasar potatistoppar ner i formen och snor fiskens plats om man inte bygger upp dem på rätt sätt. Sedan jag gett upp ambitionen att få dem snygga gick det bättre, speciellt efter att jag kom på att man kunde trycka ner spenat i botten på formen som potatistoppshasstoppare. Inte så elegant kanske, but it got the job done. Såsen blev alldeles för mycket och för rinnig och svämmade över i ugnen, potatistopparna blev för toppiga och brända i kanten långt innan fisken ens blivit varm – men slutresultatet blev ändå (tillslut) väldigt gott. Så gott att det nästan var värt besväret. Men jag är stum av beundran över alla mammor (t.ex. min) som ger sig på det här projektet för att föda sina otacksamma telningar…

Johanna skickade mig just en länk med lite mer bokkonst som jag bara måste dela med mig av. Nu har jag väldigt stor lust att ge mig på det här själv, jag har några olästa luntor som ligger och skräpar… Går det bra med låneböcker?

« Older entries Newer entries »