Dr Ilves disputerar

På de högsta röda klackar man kan tänka sig på en akademiker seglade en elegant Kristin in i universitetshuset sal IX klockan tio på fredagsmorgonen för att försvara sin avhandling. I publiken satt bland andra två musketörer som med spänning väntade på att få se den sista genomgå den vetenskapliga skärseld som kallas disputation. Slutpunkten. För efter alla gemensamma år av slit, av kamper för och emot (av vilka vi alla haft vår beskärda del, men de flesta fallit på Kristin), av hopplöshet och eufori (men oftast med övervikt åt hopplöshållet), av blod, svett och tårar, var det dags för den sista av oss att lämna livet som doktorand bakom sig. Det kändes ganska signifikant även för oss, för det är ju vad det betyder att vara musketör – en för alla och alla för en… Det är en ganska ensam seglats man ger dig in på som doktorand, bara du och din avhandling, och det blir ganska viktigt med de där personerna som vet allt och förstår allt om hur tungt och jobbigt och sinnesfridsnedbrytande det är – på ett sånt vis som bara sådana som är i samma båt förstår; musketörer. Men nu ska jag sluta tjata om det. Det här var Kristins dag, och det var en storstilad dag. Hon fick det inte så lätt inledningsvis. Hennes opponent gick hårt år, men Kristin hade knivskarpa svar på allt, tog diskussionerna vidare själv, försvarade sig och förklarade sig där opponenten hade missförstått – hon var helt enkelt jättebra. Men något annat hade jag knappast förväntat mig. Det är inte många som lyckas göra sig ett namn inom sitt ämne redan innan de disputerat – men Kristin är en av dem. Och många är de stofiler som skakat i sina grundvalar inför Kristins kritik. Inte konstigt då heller att hon blev godkänd och doktor. Betygskommitténs utlåtande firades grundligt med champagne och snittar (som Kristin, den tokan, gjort kvällen innan).

Så var det dags för festligheter och mera firande, mycket passande på Trattoria Commedia (arkeologens fortfarande traditionella, om än mindre nyttjade, restauranghäng). Stämningen stod högt i tak, det firades, och skålades, och talades, och en och annan tår fälldes, och en och annan present överlämnades, och en och annan tår fälldes, och en och annan vinflaska tömdes, och rätt var det var kvällen slut – fast stora delar av sällskapet fortsatte till efterfesten där ytterligare några champagnekorkar flög i taket, och så småningom kröp även bag-in-boxarna fram, och jag skulle tro att festen pågick långt efter det att jag blev tvungen att ge upp och gå hem. För det var hon värd! GRATTIS KRISTIN!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: