Veronikavisit

I torsdags kom Veronika till Aberdeen för att hälsa på. Ett långt tag trodde jag att jag hade tappat bort henne, eftersom hennes telefon hade en del problem med utlandskommunikationen och varken ville bli ringd till eller kunde skicka sms, men mitt när jag satt där och undrade om jag borde anordna en skallgång ringde hon från Aberdeens tågstation och var inte borttappad alls. Eftersom fredagen var fredag och vi just nu är mitt i värst läsa-uppsatser-och-rätta-tentor-tiden fick hon tillbringa största delen av fredagen på egen hand, men vad jag förstod utnyttjade hon tiden väg och promenerade sig igenom hela Aberdeen (i regn och rusk). För en autentisk Aberdeen University-upplevelse avnjöts (?) dock lunchen i kantinen på the Hub, och givetvis en fredagspint på the Machar. I protest mot väderprognosen grydde lördagsmorgonen solig och inbjudande. Veronika hade redan sett hela staden, men inte havet, så vi gick ner till strandpromenaden och vandrade den vägen till staden. (Där var målet en taxkorv, men det kommer vi till senare.) Strandpromenaden slutade som alltid i Footdee, som nu när det börjar närma sig sommar verkligen kommer till sin rätt. Ja, med det menar jag att trädgårdstomtar, blomsterälvor och surikatter liksom ser ut att trivas bättre, och Veronika fann sig väl tillrätta ibland dem :). Vi kom på att om man bodde i Footdee skulle man flytta runt alla tomtar och annat mellan gårdarna (på natten när ingen såg), så en morgon när man vaknar och tittar ut har kvarterets tomtar haft fest på fjärilshusets altan samtidigt som alla älvor har flyttat bort till pingvinerna. Självklart är det ju stort hålligång i Footdee på nätterna, ibland har tomtarna och älvorna gemensamma sammankomster också. Det är en sån rolig idé att jag nästan får lust att flytta till Footdee bara därför. Ja, har man inte varit där är det kanske lite svårt att förstå, men det finns nog med figurer och kreatur att flytta runt för att man ska kunna roa sig ett helt år.

    

Målet med stadsturen, förutom att se Aberdeen från havssidan var John Lewis och taxkorvar. Till allas vår besvikelse hade inte John Lewis några taxkorvar. Vi drog slutsatsen att det berodde på att de ansåg att det var sommarsäsong, och att man därför inte längre behöver skydda sig mot drag (de hade dock inte helt gett upp konceptet, utan sålde istället en badortsinspirerad dörrkorv. Inte alls vad Veronika hade tänkt sig). Efter ytterligare några misslyckade shoppingstopp kom vi fram till att vi faktiskt inte hade lyckan med oss, det var bättre att gå hem och förbereda oss för tågresan till shoppingparadiset (?) Edinburgh. Solen hade under dagen hållit sig till strålande, så tågresean Aberdeen-Edinburgh var ungefär så vacker som den kan bli (och med tanke på att det måste vara en av Storbritanniens vackraste tågstreckor vill det inte säga lite). Det är lätt att bli förälskad i Skottland då…

Ävenledes söndagsmorgonen lät oss vakna till strålande sol, vilket var utmärkt eftersom Veronika vill överbevisa sin brutna fot genom att bestiga Arthur’s Seat. Arthur’s Seat är en rätt fantastisk plats, ett litet berg mitt i centrala Edinburgh. Det är ett mycket kungligt berg. Vid dess fot bor drottningen i sitt Hollyrood Palace, och på dess topp sitter Kung Arthur. Ja inte vet jag vad han har på toppen av berget att göra, men det är väl som med de Bruce; varhelst han kan tänkas ha vila sin rumpa… I vilket fall är det inte varje storstad som har en liten vildmark i sin mitt. Trots att jag varit i Edinburgh så mycket har jag aldrig klättrat upp till Arthur – så det var ju på tiden att jag kom mig för kan man tycka. Vi hade dessutom oslagbart vackert väder. Strålande sol och klarblå himmel hela turen. Nästan så man glömde bort att man var i Skottland ;). Dessutom blommar gorsen sitt allra bästa just nu, vilket inte gjorde det mindre sceniskt. (Gorse är en väldigt konstig taggbuske som blommar hela året, januari till december, men om våren blommar precis varenda buske och precis varenda gren på varenda buske. Det är mycket vackert!) Som motivation och belöning när vi nådde toppen hade vi kakor och te ordentligt nedpackade i Veronikas gorseblomsfärgade kånkenryggsäck. Väldigt utflyktsmässigt :)! Sista biten upp är ganska brant, men Veronikas fot höll pall och efter en del knegande kunde vi ansluta till folksamlingen kring Arthurs rumpa. (På vägen upp tyckte man att det verkade som att man ändå hade fått en ganska originell idé när man kom på att man skulle bestiga Arthur’s stol. Trängseln på toppen bevisade motsastsen). Några toktottar joggade flåsande förbi oss på vägen upp… det verkar överdrivet tycker jag (fast jag skulle väl behöva det själv så otränad som jag har blivit på sistone). Vi valde att titta på utsikten istället – och den var värd att titta på eftersom det knappt var något dis alls. Vi såg till och med bron över the Forth… Det var dock lite blåsigt där uppe på toppen, det drog nog lite om Arthur’s öron när han satt där och tittade ut över sitt land. Det ska finnas en fornborg någonstans på toppen, men den lyckades vi inte hitta. Däremot hittade vi kakor. Och te, som faktiskt kändes lite trevligt där i blåsten trots att man på vägen upp tänkte att man kanske borde tagit med kallt vatten istället…

På vägen ner gick vi förbi ruinerna efter St Anthony’s chapel. Det byggdes antagligen på 1400-talet och har antagligen något samband med Hollyrood Abbey som låg där i trakten, men egentligen vet man inte mycket mer än så. Men det är i alla fall klart att bättre placerat kapell, utsiktsmässigt, får man leta efter. Vid bergets slut ligger St Margaret’s Loch. St Margeret’s Loch blev en Loch 1856 när prins Albert tyckte att träskmarken som omgav Hollyrood palace var lite trist. Nu är det en fin liten damm istället (jag tycker faktiskt loch är lite för mycket sagt…) bebodd av drottningens svanar (och måsar). Det är nämligen så att alla svanar i Storbritannien är i drottningens ägo, och är därför de facto fridlysta (från the commons i alla fall, och de är väl de som har lust att äta svan…). Det är ett lite lustigt fakta om Storbritannien, tycker jag :). Jag vet inte vad för andra fåglar drottningen äger, men säkert är det några… När vi väl hade kommit ner till drottningens svanar tyckte vi ändå att vårt bestigande förtjänade att ihågkommas på något sätt (utan svan), så vi gick till three sisters vid cowgate och firade saken med en pint i solen (tänke vi, men husen var lite för höga)- guinness, ale eller ananasjuice. Värda det var vi likafullt 😉

Annonser

1 kommentar

  1. Veronika said,

    maj 31, 2012 den 11:41 f m

    Hurra vilket bra inlägg att läsa en trist torsdag 🙂 Vilken kanonsemester det var – tack igen rara Lotta!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: