Isle of Bute

I helgen var vi på Isle of Bute där Scott talade om paleo-pollen på konferensen Discovering Bute’s Archaeology: Conference and Heritage Weekend och jag var groupie. Konferensen ordnades av Discover Bute Landscape Partnership Scheme för att presentera de olika forsknings- och andra- projekt kring Butes förflutna som genomförts under det senaste året. Discover Bute har som mål att engagera folk, öbor som utomstående, i Butes natur- och kulturarv, och en viktig del i detta är så klart det arkeologiska Bute. Central för all deras verksamhet står öbefolkningen ”communityn”, och alla deras arkeologiska projekt är community based. Jag blev väldigt imponerad av hur aktiva de är, och hur stort intresse det finns på ön för dess historia, arkeologi och natur. Det verkar som ett oerhört framgångsrikt projekt, och visar verkligen hur man kan genera intresse för arkeologi genom att involvera folk. På Bute har de bestämt genom omröstning vilken plats som ska undersökas nu i sommar, så arkeologin ligger helt i händerna på ”folket”. Det kan man kalla kulturarv.

Konferensen hölls i Butes museum, som var precis ett sånt litet lokalt museum som bästa sortens små lokala museum är. Trångt, eklektiskt och helt orört av samtida teorier om utställning och förmedling. Man skulle kunna säga dammigt, men Butes museum är av den älskade omhändertagna sorten, där montrarna är välputsade och någon har tagit sig tid att plocka in mossa och färska blommor – i undervisande syfte så klart, inte för att det ska vara vackert. Men det uttrycker också en väldigt stor stolthet för det lilla museet och allt det står för.  Allt handlar om att visa upp saker och lära besökaren, det spelar inte så stor roll vad, gamla skolböcker, trängs om utrymmet med förhistorisk keramik och uppstoppade mullvadar, och en maskinskriven lapp under föremålet informerar oss om vad det är. Det går nästan inte att få en större kontrast än till ett modernt samtida museum som National Museum i Edinburgh. Det blir nästan till museimuseum, om ni förstår vad jag menar, ett museum om gamla tiders museum.

Bute ligger i Firth of Clyde inte så långt från fastlandet. För att komma dit tar man färjan från Wemyss Bay till Rothesay. Bute var en populär badort vid sekelskiftet. För att komma dit som badgäst vid 1800-talets slut tog man först tåget till Wemyss Bay och sedan hjulångaren till Rothesay. Den kombinerade tågstationen och färjeterminalen är kvar från den här eran, och när man går igenom den ser man nästan parasollen, de svepande vita kjolarna, spatserkäpparna och halmhattarna vandra framför en. När man kommer fram till Bute råder heller ingen tvekan om att Rothesay är en gammal badort, mycket av arkitekturen är kvar och till och med de viktorianska toaletterna är bevarade. Enligt utsago är de remarkabla, men jag hann tyvärr inte beundra dem invändigt. Nästa gång…

Första dagen, som vi tillbringade i museets fönsterlösa förläsningsrum, var det strålande vackert väder på Bute. Man kunde se hur vackert det var i kaffepauserna, och på kvällen när vi gick längs strandpromenaden från vårt Bed and Breakfast till puben där konferensen samlades för att fira sig. På lördagen, när vi skulle gå på woodland walk i Butes historiska skogar med skogsmannen Angus regnade det. (Angus är en Butefarbror och amatörbiolog, som det heter, men det finns inget ”amatör” över hans kunskap. Han vet mer än någon annan om Butes biotoper och flora, och mer än de flesta om Skottlands. Det var han som pekade ut Red Loch, där Scott har tagit sin 7,5 m djupa borrkärna (som är bland de djupaste han fått) som han använder för att undersöka Butes förhistoriska natur och miljö. Angus är en riktig skogsnisse, och det framgick med tydlighet i hans föreläsning dagen innan att han älskar sina träd; sin forest community, som han kallade dem, och jag är ganska övertygad om att han är en del av sagda forest community själv). Den naturliga skogen på Bute är tempererad regnskog med knotiga mossklädda gamla träd och ett myller av ormbunkar, lavar och vårblommor. Skogen växer på sina ställen ända ner på stranden där den möter upp havet. På 1600-talet ville earlen av Bute ha en lite mer ståndsmässig ö och planterade därför in ekar, bokar och lind. Delar av den planterade, numera historiska, skogen finns också kvar på Bute. och har verkligen en helt annan karaktär med raka stammar och höga kronor. Den här tiden på året, senvår, eller försommar eller vad man nu vill kalla den, är så otroligt vacker (även när det är grått och regnar). Skogen och ängarna är målade i tusen olika gröna nyanser, och löven är trots sin nästan lysande gröna intensitet skira och liksom genomskinliga. Det finns nästan inget så vackert som solen som lyser genom nyutslagna löv. Ja, nu hade vi ingen sol förstås, men vackert var det likafullt. Ibland kan vattendroppar ha nästan samma effekt som solsken, när de droppar från ett nyutslaget löv…

    

Den uppmärksamme läsaren har kanske lagt märke till att delar av skogsmarken är täckt av bluebells på mina bilder. Den gamla urskogen liksom den yngre historiska skogen och små ängslyckor var på sina ställen översållade av blå klockor, en del växte nästan ända ner på stranden. Jag vet inte vad det är, men jag älskar verkligen de där blommorna, de är så fantastiskt vackra. Så bestämda och så skira på samma gång, och på något vis nästan magiska. Jag är helt säker på att om det finns älvor så bor de i bluebells – Hyacinthoides non-scripta. Scott sa någon gång att om han hade bluebells i sin trädgård skulle han hänga upp en massa små klockor i dem så att folk skulle tro att de pinglade i vinden – och det är precis så de är, man väntar sig liksom att de ska pingla i vinden…

Förresten så är den där skogen i Bute rätt magisk hela den. Små knotiga men uråldriga träd med lavskägg, mossbevuxna gamla rötter och fågelbon i kronorna, stora värdiga gamla träd med ihåliga stammar och vivor vid fötterna, unga, smala ljusgröna träd med löv som spelar i vinden, små bäckar som ilar nerför sluttningarna och övervuxna gamla murar från längesedan. Urskog, historieskog, sagoskog.

  

Vädret var väl kanske autentiskt för en regnskog, men grått, blött och kallt är ändå mindre trevligt än strålande sol, och hur vackert det än var, var man ändå ganska nöjd med promenaden när vi två timmar senare gick tillbaks till bussen. Genomfrusna och lagom fuktiga körde vi så tillbaks till Edinburgh och såg City vinna ligan för första gången på 44 år (något som trots sin storslagenhet inte firades i champagne pga alltför stort intagande av guinness föregående afton…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: