Fiskgratäng

I fredags försökte jag mig på ett nytt matminne; fiskgratäng. Mamma brukade göra fiskgratäng till oss ibland när vi vad små. Vad jag minns tyckte jag inte så himla mycket om mammas fiskgratäng. Däremot älskade jag den där frysta färdigfiskgratängen som man också fick ibland (otacksamma unge!). Men barn vet ju ingenting om sådana saker som mat, och hemgjord fiskgratäng måste ju vara bland det lyxigaste som finns tänkte jag. Mammas fiskgratängsrecept har jag inte, och inte kommer jag ihåg vad hon brukade ha i den heller, så jag vände mig än en gång till nätet där jag hittade en gratäng som innehöll både spenat, citron och vitt vin. Måste ju vara en vinnare tänkte jag och satte igång. Alltså, fiskgratäng är jätteomständigt att göra, och det tar jättelång tid. Märkte jag. (Verkligt otacksamma unge, stackars mamma! Om du någon gång gör fiskgratäng någon mer gång lovar jag att uppskatta den till fullo!) Man börjar liksom från potatis och fisk som ska bli en jättefint gräddad liten gratäng. (Klart det tar tid tänker ni, men jag är nu inte så smart och åt därför middag vid elvasnåret i fredags…) Fiskgratäng kräver också en del pyssel. En del saker har man naturlig talang för. Till min stora sorg kan jag meddela att spritsa potatistoppar inte är en sån sak för mig del. Det hjälpte kanske inte heller att jag har en sån sprits som är till för att dekorera pepparkakshus. Potatismos är, trots idogt stompande, lite mer tungspritsat än kristyr, och så är det bara. Dessutom hasar potatistoppar ner i formen och snor fiskens plats om man inte bygger upp dem på rätt sätt. Sedan jag gett upp ambitionen att få dem snygga gick det bättre, speciellt efter att jag kom på att man kunde trycka ner spenat i botten på formen som potatistoppshasstoppare. Inte så elegant kanske, but it got the job done. Såsen blev alldeles för mycket och för rinnig och svämmade över i ugnen, potatistopparna blev för toppiga och brända i kanten långt innan fisken ens blivit varm – men slutresultatet blev ändå (tillslut) väldigt gott. Så gott att det nästan var värt besväret. Men jag är stum av beundran över alla mammor (t.ex. min) som ger sig på det här projektet för att föda sina otacksamma telningar…

Annonser

4 kommentarer

  1. Lina said,

    maj 7, 2012 den 3:30 e m

    Mmmm… den ser jättegod ut! Har för mig att det var fiskpudding mamma brukade göra… jag har ett recept ”kalasgod fickgratäng” som är jättegod men den tar också några år att göra. Potatisen ska vara bränd, det är det som är det goda 🙂

    • lottahiller said,

      maj 7, 2012 den 3:37 e m

      Fiskpudding, bra idé, hade jag glömt bort. Fiskpudding var en storfavorit! Hon gjorde både fiskpudding och fiskgratäng tror jag. Fast fiskpudding mer ofta, och efter att ha gett mig på den där gratängen själv förstår jag varför….

  2. Sara said,

    maj 7, 2012 den 9:03 e m

    När jag öppnade ditt inlägg och såg bilderna så var jag helt säker på att du hade gjort små tomtar eller kanske dvärgar i potatismos och jag tänkte ”typiskt Lotta att alltid göra allt så himla snyggt och konstnärligt”. När jag tittade lite närmare på bilden såg jag ju att det mer var potatistoppar men för mig kommer du nu alltid vara en mästare på moskonst.

    • lottahiller said,

      maj 7, 2012 den 9:30 e m

      Haha! Tack för förtroendet. Nästa gång ska jag definitivt göra potatismosdvärgar. Vilken bra idé!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: