Inget svensk körkort i sikte :(

En av mina sommarplaner var att ta körkort nu när jag är i Sverige. Jag har ju redan gjort största jobbet (inklusive riskettan och halkbana). Jag har inte kunnat boka uppkörningstid på nätet, de har bara sagt att jag ska ringa trafikverket när jag har försökt, så idag gjorde jag det. Då visade det sig att man måste vara folkbokförd i Sverige för att kunna ta körkort i Sverige. Svensk medborgare duger inte. Missräkning! Tjejen jag pratade med på trafikverket föreslog att jag skulle kontakta skatteverket och fråga om de kunde låta mig bli tillfälligt folkbokförd i Sverige (även fast man egentligen enligt trafikverkets egna regler måste ha varit folkbokförd i Sverige 180 dagar för att kunna anmäla sig till förarprovet), men efter att ha läst reglerna på skatteverkets hemsida har jag insett att det är gagnlöst. Aldrig i livet att jag skulle kunna lura dem att jag bor här efter två års fullt boende och  skattebetalande i Skottland. Så nu är planen att ta skotskt körkort i höst (jag måste ju skaffa mig min mini 😉 ). Tråkigt nog är Skottland inte ett av de 30 länder som Sverige har avtal med, så flyttar jag tillbaks till Sverige måste jag ta om körkortet efter ett års körande på det skotska. Men så får det bli! Nåja, mer tid att skriva artiklar på då antar jag….

Annonser

Humleimmigranter

I början av maj kom några engelska humleforskare till Skåne och hämtade hundra humledrottningar, som skulle få flytta till Kent. Skåningarna var mäkta upprörda och menade att engelsmännen var där för att stjäla humlor och utrota det svenska humlebeståndet. Nu visade det sig att forskarna hade både tillstånd och samarbetspartners, och dessutom fanns det inte alls bara 100 vallhumlebon i Skåne, utan snarare 30 000. I England finns inte ett enda, så humledrottningarna fick sitt utresetillstånd, och efter två veckors karantän i London har de nu släppts ut på en äng i Kent. Där har man de senaste tre åren ansträngt sig för att göra landskapet så humlevänligt som möjligt genom att slänga ut vildblomsfrön och skapa naturlig betesmark, allt för att kunna välkomna de luddiga invandrarna till sitt nya hemland.

1988 försvann flög den sista vallhumlan över England. Humlorna fick ett hårt liv efter andra världskriget, när jordbrukslandskapet effektiviserades och vildblomsängarna försvann. Vallhumlorna är hotade eller utrotade i nästan hela Europa, men i Sverige trivs de fortfarande. Därför kom forskarna till Skåne för att finna sina kolonisatörer. Det här är andra försöket att introducera vallhumlor till Kent. Förra gången kom de från Nya Zeeland, men de nya zeeländska humlorna trivdes inte alls i England. Man har mycket större hopp om de svenska nybyggarna. Man får hoppas att de gillar smaken på engelsk rödklöver 🙂

Barnsligt fina sommardagar

Ryktet säger att kallfronten är på väg norrifrån, och dagens gråa skyar vittnar väl om att det är sant, men fram tills nu har det ju varit helt otroligt sommarväder! Och det är bara maj. Det är tydligt att vädret lockar fram de bansliga initiativen; i fredags satte grannbarnen till mamma och pappa upp ett saftstånd där man för en billig penning fick sig ett glas saft och tre små salta kex. Sin krona stoppade de i en liten plastpåse. När påsen blev full, förklarade de för mig, skulle de ge pengarna till fattiga barn. Ett så lovvärd initiativ att de fick en krona till :). Solvärmen väckte barndomen till liv även hos mig och Carin, så när vi kom hem efter gårdagens simtur kunde vi inte låta bli att göra glassdrinkar av det slaget som mamma brukade göra när vi var små. Jag hade för mig att de bestod av apelsinjuice, sockerdricka och glass, och enligt Carin smakade det precis som hon kom ihåg, så det måste ju varit rätt. Barnsligt enkelt och barnsligt gott!

Dr Ilves disputerar

På de högsta röda klackar man kan tänka sig på en akademiker seglade en elegant Kristin in i universitetshuset sal IX klockan tio på fredagsmorgonen för att försvara sin avhandling. I publiken satt bland andra två musketörer som med spänning väntade på att få se den sista genomgå den vetenskapliga skärseld som kallas disputation. Slutpunkten. För efter alla gemensamma år av slit, av kamper för och emot (av vilka vi alla haft vår beskärda del, men de flesta fallit på Kristin), av hopplöshet och eufori (men oftast med övervikt åt hopplöshållet), av blod, svett och tårar, var det dags för den sista av oss att lämna livet som doktorand bakom sig. Det kändes ganska signifikant även för oss, för det är ju vad det betyder att vara musketör – en för alla och alla för en… Det är en ganska ensam seglats man ger dig in på som doktorand, bara du och din avhandling, och det blir ganska viktigt med de där personerna som vet allt och förstår allt om hur tungt och jobbigt och sinnesfridsnedbrytande det är – på ett sånt vis som bara sådana som är i samma båt förstår; musketörer. Men nu ska jag sluta tjata om det. Det här var Kristins dag, och det var en storstilad dag. Hon fick det inte så lätt inledningsvis. Hennes opponent gick hårt år, men Kristin hade knivskarpa svar på allt, tog diskussionerna vidare själv, försvarade sig och förklarade sig där opponenten hade missförstått – hon var helt enkelt jättebra. Men något annat hade jag knappast förväntat mig. Det är inte många som lyckas göra sig ett namn inom sitt ämne redan innan de disputerat – men Kristin är en av dem. Och många är de stofiler som skakat i sina grundvalar inför Kristins kritik. Inte konstigt då heller att hon blev godkänd och doktor. Betygskommitténs utlåtande firades grundligt med champagne och snittar (som Kristin, den tokan, gjort kvällen innan).

Så var det dags för festligheter och mera firande, mycket passande på Trattoria Commedia (arkeologens fortfarande traditionella, om än mindre nyttjade, restauranghäng). Stämningen stod högt i tak, det firades, och skålades, och talades, och en och annan tår fälldes, och en och annan present överlämnades, och en och annan tår fälldes, och en och annan vinflaska tömdes, och rätt var det var kvällen slut – fast stora delar av sällskapet fortsatte till efterfesten där ytterligare några champagnekorkar flög i taket, och så småningom kröp även bag-in-boxarna fram, och jag skulle tro att festen pågick långt efter det att jag blev tvungen att ge upp och gå hem. För det var hon värd! GRATTIS KRISTIN!

Doktor Ilves

I morse försvarade frk Ilves sin avhandling Seaward Landward: Investigations on the archaeological source value of the landing site category in the Baltic Sea region under två timmars intensiv grillning. Försvaret sköttes på ett mycket imponerande vis, med konsekvensen att hon numera tituleras Dr Ilves. This marks the end of an era – sista musketören har nu blivit doktor – med bravur! Grattis Kristin!

Sommar i Uppsala…

I dag kom jag till Uppsala. Bra timat. Jag tror att idag var dagen Uppsala gick om Skottland. Vårmässigt alltså. Som tidigare iakttagits har ju Skottland världens längsta vår, och när den börjar tidigt i februari ligger Skottland tre månader före Uppsala. Men Skottland startar långsamt. Efter ett tag kommer Uppsalavåren i kapp och går om. Jag tror att den dagen var idag. För att riktigt njuta av detta faktum gjorde jag de mest Uppsalasomriga saker jag kunde komma på – stadsskogspromenad, mjukglass och grillning med pappa och Tina (just återvänd från Sydamerika). Jag fick till och med årets fösta myggbett när jag satt ute på altanen och njöt av den varma kvällningen med ett glas vin. Sommar på riktigt!

Gemma Hayes

Edingburgh är en riktigt spännande, inspirerande (eller inspirerad) stad. Eller bara rolig om man tycker det känns som ett mindre pretentiöst ord. Det är alltid något på gång; någon lite festival, eller event eller poesikväll,  eller så lämnas några fina bokskulpturer på Writers Museum… På onsdagskvällen engagerade vi oss lite i den där roligheten genom att gå på en spelning med Gemma Hayes i den mimililla venuen Sneaky Petes. Behöver jag säga att det var bra?

Shoppingmåndag och Admiral Fallow

Måndag var en mulen dag när vi packade ner våra nya vindsäkra paraplyer för att påbörja vår stora shoppingdag i Skottlands huvudstad. Vid var vid gott mod – Veronikas önskelista verkade inte på något vis oöverkomlig, men efter att ha finkammat Princess Street och det enda som inhandlats var ett par blåa skor (till mig, nota bene, vilket inte alls var meningen…), kände jag mig lite modstulen. Inte nog med att Veronika inte hittat en enda sak att köpa, mulenheten hade dessutom helt försvunnit till förmån för strålande sol, så vi hade ingen möjlighet att prova våra nya fina paraplyer… Men under det att vi hämtade ny styrka på Costa Coffee kom jag upp med en ny plan – George Street. Först hittade vi Anthropologie (något som kommer att utgöra ett stort problem för min framtida ekonomi),

och sen fann vi oss själva på White Stuff, där Veronika inte bara hittade den perfekta sommarkjolen, utan också en mycket tjusig sommarscarf.  White Stuff är en av mina favoritaffärer i UK. Jag har stuckit in nosen flera gånger i affären i Edinburgh, men aldrig tagit mig så långt som till provrummen. De är helt tokiga! Först kommer man till en blandad samling garderober – och när man öppnar garderobsdörren möts man av en helt ny värld. Veronikas garderob rymde ett femtiotalsskafferi, men när man tjuvtittade in i de andra såg man en divas budoir, en mjukdjursaffär, en skogsglänta eller en exklusiv toalett… Som sagt, helt tokiga! Helt klart värt ett besök :). Veronikas fina små pappkassar fick mig i alla fall att känna mig som en lite bättre värd – speciellt sen hon fått köpa sig sina salt & vinäger-chips på vägen hem.

På kvällen spelade Admiral Fallow i Edinburgh – samma dag som de släppte sin nya skiva. Den konserten hade vi turen att vara på. Ja det var ju inte ett misstag direkt, vi hade köpt biljetter. Bra var den i alla fall. Väldigt bra. Lite skotsk folkispirerad indie-musik måste ju bara vara en bra avslutning på en Skottlandstur. Tänker jag i alla fall 🙂

Veronikavisit

I torsdags kom Veronika till Aberdeen för att hälsa på. Ett långt tag trodde jag att jag hade tappat bort henne, eftersom hennes telefon hade en del problem med utlandskommunikationen och varken ville bli ringd till eller kunde skicka sms, men mitt när jag satt där och undrade om jag borde anordna en skallgång ringde hon från Aberdeens tågstation och var inte borttappad alls. Eftersom fredagen var fredag och vi just nu är mitt i värst läsa-uppsatser-och-rätta-tentor-tiden fick hon tillbringa största delen av fredagen på egen hand, men vad jag förstod utnyttjade hon tiden väg och promenerade sig igenom hela Aberdeen (i regn och rusk). För en autentisk Aberdeen University-upplevelse avnjöts (?) dock lunchen i kantinen på the Hub, och givetvis en fredagspint på the Machar. I protest mot väderprognosen grydde lördagsmorgonen solig och inbjudande. Veronika hade redan sett hela staden, men inte havet, så vi gick ner till strandpromenaden och vandrade den vägen till staden. (Där var målet en taxkorv, men det kommer vi till senare.) Strandpromenaden slutade som alltid i Footdee, som nu när det börjar närma sig sommar verkligen kommer till sin rätt. Ja, med det menar jag att trädgårdstomtar, blomsterälvor och surikatter liksom ser ut att trivas bättre, och Veronika fann sig väl tillrätta ibland dem :). Vi kom på att om man bodde i Footdee skulle man flytta runt alla tomtar och annat mellan gårdarna (på natten när ingen såg), så en morgon när man vaknar och tittar ut har kvarterets tomtar haft fest på fjärilshusets altan samtidigt som alla älvor har flyttat bort till pingvinerna. Självklart är det ju stort hålligång i Footdee på nätterna, ibland har tomtarna och älvorna gemensamma sammankomster också. Det är en sån rolig idé att jag nästan får lust att flytta till Footdee bara därför. Ja, har man inte varit där är det kanske lite svårt att förstå, men det finns nog med figurer och kreatur att flytta runt för att man ska kunna roa sig ett helt år.

    

Målet med stadsturen, förutom att se Aberdeen från havssidan var John Lewis och taxkorvar. Till allas vår besvikelse hade inte John Lewis några taxkorvar. Vi drog slutsatsen att det berodde på att de ansåg att det var sommarsäsong, och att man därför inte längre behöver skydda sig mot drag (de hade dock inte helt gett upp konceptet, utan sålde istället en badortsinspirerad dörrkorv. Inte alls vad Veronika hade tänkt sig). Efter ytterligare några misslyckade shoppingstopp kom vi fram till att vi faktiskt inte hade lyckan med oss, det var bättre att gå hem och förbereda oss för tågresan till shoppingparadiset (?) Edinburgh. Solen hade under dagen hållit sig till strålande, så tågresean Aberdeen-Edinburgh var ungefär så vacker som den kan bli (och med tanke på att det måste vara en av Storbritanniens vackraste tågstreckor vill det inte säga lite). Det är lätt att bli förälskad i Skottland då…

Ävenledes söndagsmorgonen lät oss vakna till strålande sol, vilket var utmärkt eftersom Veronika vill överbevisa sin brutna fot genom att bestiga Arthur’s Seat. Arthur’s Seat är en rätt fantastisk plats, ett litet berg mitt i centrala Edinburgh. Det är ett mycket kungligt berg. Vid dess fot bor drottningen i sitt Hollyrood Palace, och på dess topp sitter Kung Arthur. Ja inte vet jag vad han har på toppen av berget att göra, men det är väl som med de Bruce; varhelst han kan tänkas ha vila sin rumpa… I vilket fall är det inte varje storstad som har en liten vildmark i sin mitt. Trots att jag varit i Edinburgh så mycket har jag aldrig klättrat upp till Arthur – så det var ju på tiden att jag kom mig för kan man tycka. Vi hade dessutom oslagbart vackert väder. Strålande sol och klarblå himmel hela turen. Nästan så man glömde bort att man var i Skottland ;). Dessutom blommar gorsen sitt allra bästa just nu, vilket inte gjorde det mindre sceniskt. (Gorse är en väldigt konstig taggbuske som blommar hela året, januari till december, men om våren blommar precis varenda buske och precis varenda gren på varenda buske. Det är mycket vackert!) Som motivation och belöning när vi nådde toppen hade vi kakor och te ordentligt nedpackade i Veronikas gorseblomsfärgade kånkenryggsäck. Väldigt utflyktsmässigt :)! Sista biten upp är ganska brant, men Veronikas fot höll pall och efter en del knegande kunde vi ansluta till folksamlingen kring Arthurs rumpa. (På vägen upp tyckte man att det verkade som att man ändå hade fått en ganska originell idé när man kom på att man skulle bestiga Arthur’s stol. Trängseln på toppen bevisade motsastsen). Några toktottar joggade flåsande förbi oss på vägen upp… det verkar överdrivet tycker jag (fast jag skulle väl behöva det själv så otränad som jag har blivit på sistone). Vi valde att titta på utsikten istället – och den var värd att titta på eftersom det knappt var något dis alls. Vi såg till och med bron över the Forth… Det var dock lite blåsigt där uppe på toppen, det drog nog lite om Arthur’s öron när han satt där och tittade ut över sitt land. Det ska finnas en fornborg någonstans på toppen, men den lyckades vi inte hitta. Däremot hittade vi kakor. Och te, som faktiskt kändes lite trevligt där i blåsten trots att man på vägen upp tänkte att man kanske borde tagit med kallt vatten istället…

På vägen ner gick vi förbi ruinerna efter St Anthony’s chapel. Det byggdes antagligen på 1400-talet och har antagligen något samband med Hollyrood Abbey som låg där i trakten, men egentligen vet man inte mycket mer än så. Men det är i alla fall klart att bättre placerat kapell, utsiktsmässigt, får man leta efter. Vid bergets slut ligger St Margaret’s Loch. St Margeret’s Loch blev en Loch 1856 när prins Albert tyckte att träskmarken som omgav Hollyrood palace var lite trist. Nu är det en fin liten damm istället (jag tycker faktiskt loch är lite för mycket sagt…) bebodd av drottningens svanar (och måsar). Det är nämligen så att alla svanar i Storbritannien är i drottningens ägo, och är därför de facto fridlysta (från the commons i alla fall, och de är väl de som har lust att äta svan…). Det är ett lite lustigt fakta om Storbritannien, tycker jag :). Jag vet inte vad för andra fåglar drottningen äger, men säkert är det några… När vi väl hade kommit ner till drottningens svanar tyckte vi ändå att vårt bestigande förtjänade att ihågkommas på något sätt (utan svan), så vi gick till three sisters vid cowgate och firade saken med en pint i solen (tänke vi, men husen var lite för höga)- guinness, ale eller ananasjuice. Värda det var vi likafullt 😉

Scottish Isles (Iona)

Det är nästan precis ett år sen jag och mamma var på Iona, men jag skrev aldrig något inlägg om det eftersom jag hade pajat kameran så hälften av mina bilder var förstörda. Med anledning av att jag ju var på en annan skotsk västkustö nu i helgen tänkte jag  att det kunde passa med lite Iona som komplement och jämförelse :). Jag hade med mig två kameror, men om färgerna är lite konstiga på en del av bilderna är det antagligen för att de är den av de extremt överexponerade bilder som jag försökt rädda från nästan ingenting… Mamma hade några tantkompisar som skulle till Iona samma vecka som hon var i Skottland och hälsade på mig, så hon åkte till Iona några dagar före för att umgås med dem och den ekumeniska communityn som finns där. Till helgen åkte jag också dit. För att ta sig från Aberdeen till Iona åker man tåg över hela Skottland, och den tågvägen är bland den vackraste man kan göra. Ner till Edinburgh åker man längs den fantastiskt vackra vilda östkusten och från Edinburgh åker man rätt över berg och dalar tills man kommer till Oban. Det är på den sträckan – mellan Edinburgh och Oban – som Hogwarths express åker (i filmerna alltså). Från Oban tar man färja, sen buss, och sen färja igen och så är man framme på Iona. Det tar ungefär en hel dag att åka dit, men färden är som sagt otroligt vacker, så man kan roa sig genom att bara titta ut genom fönster. Det var fantastiskt vackert väder när jag satt där på tåget också, så landskapet såg så inbjudande ut som bara skotskt landskap i solljus kan, och jag såg massa ställen som jag hade lust att hoppa av tåget i bara för att upptäcka lite. Det gjorde jag inte eftersom jag bara hade en ynka helg på mig i Iona, men det finns ju kvar fortfarande…

Iona är en helig ö. På 500-talet kom den irländske munken Columba på kant med den Iriska kungen och satte sig i självvald exil så långt bort från honom som han kunde komma, vilket var Iona. 563 grundade han ett kloster på ön och härifrån började han sen sin gärning att kristna pikterna. Sen dess har Iona varit en av de viktigaste monastiska platserna i Skottland, och ett viktigt centrum för kristendomen i Storbritannien. Man tror att Iona är platsen där Book of Kells börjar skrivas någon gång i slutet av 700-talet. På Iona fanns också det största (och de finaste) antalet keltiska kors (har Sally berättat för mig – hon forskar på såna) i Skottland. Dem, eller Ionas enligt utsago fantastiska natur, såg jag dock inte mycket av eftersom Iona från ungefär den stund jag satte min fot på dess mark drabbade av nästan episkt dåligt väder. Det sämsta på hela året tydligen. Kanske var det en protest över att återigen ha en hednisk skandinav lös på ön, för 794 plundrade vikingarna klostret på Iona, och efter det var vikingaräder ett återkommande inslag i livet på Iona. 849 övergavs klostret, men behöll sin centrala roll som andligt centrum för kungadömet Alba som upprättades vid 800-talets slut. Albas kungaätt ansåg sig härstamma från Iona, och många av de tidiga kungarna är därför begravda på ön. På 1200-talet kom benediktinerorden till ön och etablerade ett kloster.På 1200-talet etablerades också Augustinerorden på ön. Klosterväsendet var starkt på ön fram till den skotska reformationen, då orden klostret löstes upp och klosterbyggnaderna förstördes tillsammans med de flesta av de keltiska korsen på ön. 1899 gav hertigen av Argyll ruinerna i gåva till Church of Scotland, som genast började restaurera dem. 1938 grundade pastor George MacLeod Iona Community och återuppbyggde klostret. Iona cummunity är en kristen ekumenisk församling med en verksamhet som centreras kring klostret i Iona. Iona har nu blivit någon slags modern vallfärdsort, och folk kommer från hela världen för att delta i verksamheten som volontärer, eller bara vara där och delta i gudstjänster och allmän andlighet. En enda stor kristen gemenskap som välkomnar alla vem de en är. Det är en väldigt trevlig tanke, och jag tror det fungerar precis som det är tänkt, som en slags kontemplativ, andlig och inkluderande plats för gemenskap och eftertanke… om man nu inte är en inbiten hedning förstås. Då tycker man mest det är konstigt och också lite lätt obehagligt att delta i den där gemenskapen. Inte för alla som är där alltså, utan för en själv. Men ens mamma tyckte att man borde vara öppen för att uppleva den lokala kulturen, och det måste man ju hålla med om att man borde, så man gjorde sitt bästa för att smälta in (eller i alla fall inte protestera). Två dagars helighet kan man ju stå ut med, och när det inte är episkt dåligt väder finns det massor av arkeologi och natur att upptäcka på ön när det två dagarna har gått till ända och heligheten har runnit av en. I mitt fall var det inte ett problem eftersom två
dagar på Iona var allt som hanns med. Och på grund av det episkt dåliga vädret har jag ungefär allt utom communityn och klostret kvar att se. Klostret var ju byggt, eller återuppbyggt – hur man nu väljer att se på det, på 30-talet. Av gamla stenar enligt gammal plan till största delen, och till största delen skulle man inte kunna ana att man egentligen står i en art déco-byggnad – ja om det inte var för klostergången skulle man nog aldrig listat ut det. Men den är mycket 30-tal och mycket fin (jag tog så mycket kort av den att mamma skrattade åt mig), helt klart min favoritbit av hela klostret.

Nu var det ju inte bara klostret vi upplevde på Iona. Även fast vädret lade sordin på upptäckarlustan gick vi på promenader i och utanför byn, och tittade på gravar och gamla kapell. Vi hade på oss alla kläder vi hade med oss samtidigt, men det var ganska kallt ändå. Inomhus var det också kallt. Stället vi bodde på var väldigt trevligt, med miljövänlig profil och jättegod, ekologisk och lokal mat, men varmt blev det inte riktigt. Bästa sättet att värma upp sig var genom varmt bad. Då fick man använda en emaljkanna som dusch för att skölja ur håret. Mycket genuint.  Eftersom Iona är en Inre Hebrid betyder lokal mat så klart seafood – och då speciellt musslor. Jättegoda färska blåmusslor. Värt att åka till Iona nästan bara för dem :). Nu är i och för fisk och skaldjur gott nästan överallt i Skottland – i alla fall i kustlandet där jag brukar hålla till… men jag tror musslorna är lite extra goda på Iona.

När vi vaknade på morgonen då vi skulle åka hem började jag nästan tro på min teori att ön vill avskräcka den hedniska nordbon från att vistas där, eller kanske hämnas tidigare oförrätter. Det var strålande sol. Alla bilder med strålande sol på kommer från jogging-promenaden jag tog innan båten kom. Bara för att hinna se något av den där fantastiska ön som mamma pratade om. Strålande vackert väder på vägen till Iona, strålande sol när jag åkte därifrån – århundradets sämsta medan jag var där. Inte så konstigt om man inte kände sig helt välkommen…

Efter färja, buss och färja kommer man till Oban, som oftast bara ses som hamnen ut mot västkustöärna, men faktiskt är värd ett besök i sig. Tågstationen ligger mitt emot förjestaden, så man behöver knappt sätta sin fot i Oban innan man åker vidare, men skulle ni hamna där råder jag er att ta er en titta. Det är en mycket pittoresk liten kuststad – typisk skotsk med sina granithus och små trädgårdsplättar. Mamma hade ätit någon fantastiskt god grillad fisksak (jag har glömt vad det var) på stranden, när hon varit i Oban en gång tidigare, så vi försökte lokalisera ståndet som sålde det. Det gjorde vi inte, men vi hittade någon annan kiosk som sålde färskfiskmackor, så vi kunde stärka oss för lite sight seeing (under tunga regnmoln – för strålande sol-vädret hade så klart försvunnit. Jag vet inte om Oban någon gång blivit plundrat av vikingar – men man kan ju börja misstänka…). Efter att ha tittat på hamn, hus och kyrka avslutade vi Ionaturen med att gå till en pub med utsikt över hela hamnen (om man satt på deras övervåning, men det gjorde inte vi för den var stängd) och äta grillade ostron och ett glas vin innan vi tog tåget tillbaks till Aberdeen.

« Older entries