Oulu – Nordic TAG

Jag ligger i under täcket i mitt hotellrum djupfryst som en fiskpinne och försöker tina. Jag har just varit på en stadsvandring i Oulu, som trots att vädret skulle beskrivas med ord rätt långt ifrån ”fint” tog sina, enligt schemat utlovade, två timmar. Två timmars stadsvandring i Oulu – det är ungefär som att göra en två timmars stadsvandring i Kalix – det GÅR inte. Inte ens om det är strålande vackert sommarväder och rundturen inkluderar ett glassstopp vid älven. Det var inte strålande fint sommarväder och inget galsstopp var inkluderat (tack och lov för det hade VERKLIGEN förvandlat mig till en ispinne). Bästa biten med rundvandringen var antagligen avslutningen (i en finsk bastu), jag vet inte för jag var inte med (eftersom jag aldrig i livet trodde att stadsvandringen faktiskt skulle ta två timmar och därför inte trodde att jag skulle vara vidare bastusugen utan mer cappuccinosugen vid turens slut och följaktligen inte hade tagit mer mig några bastuattiraljer. Det är också av den anledningen jag skippade cappuccinon och istället gick direkt tillbaks till hotellet för att bädda ner mig under ett täcke. Bastu hade suttit fint. (Cappuccino med). Enda anledningen till att jag inte smet från turen var att det skulle känts så oartigt mot studenterna som guidade oss, så grundligt, så grundligt. Olulu är fint för all del… (- men kom igen, två timmar! Inte ens den mest dedicerade Oulufanatiker skulle vilja titta på Oulu i tvågradigt spöregn i två timmar!).

Jag är på Nordic TAG (Theoretical Archaeology Group om det var någon som undrade). I Oulu om det inte framgått. Eller har varit – det är slut nu (utom för de där som sitter och dricker öl i finsk bastu kanske). För mig har det har varit en lite hastig konferensupplevelse kan man säga. Ungefär förra veckan kom jag på att det faktiskt var NU konferensen var, flygbiljetter och hotell råddades ihop under sverigestoppet och presentationen slängdes ihop på en höft. I onsdags natt kom jag hit, idag höll jag min presentation, imorgon åker jag hem. Trots den koncentrerade upplevelsen lyckades konferenstristessen infinna sig (men en del papper är ju bara så erbarmligt tråkiga. Det kan inte vara ett gott tecken att man använder hela presentationstiden till att kludda en hel sida full med ”What’s the point?”. (Ja, jag alltså – inte föredragshållaren. (Det skulle å andra sidan vara ett helt nytt grepp och en ganska intressant kommentar till det akademiska samtalets form. Kanske ska göra det nästa konferens?) Men jag fick också den vanliga ”hur kan folk vara så dumma det här måste jag verkligen skriva en artikel om”-upplevelsen, samt ”det här är jätteintressant och inspirerande”-upplevelsen. Min presentation gick dessutom bra (fast den var för lång, men det visste jag redan från början) och fick jättebra respons. (Dessutom fylldes rummet upp när min presentation började och jag väljer att inte se det som en tillfällighet). Alaska-projektet har fått lite större spridning, jag och C-G har bestämt oss för att försöka dra igång ett gemensamt projekt, jag har träffat ett par typer håller på med jätteintressanta saker som jag tänker hålla koll på i framtiden, och dessutom har vi grunden till ännu en Alaskaartikel – så det får väl anses vara värt det då. Även fast mina tår fortfarande inte tinat och den där cappuccinon börjar kännas som ett ouppnåeligt mål…

Aprilväder

Det har regnat varje dag sen jag kom tillbaks till Skottland. Det är svårt att tänka sig att jag var orolig för mina blommor innan jag for till Teneriffa – för att det var så torrt! Igår såg jag solen för första gången sedan Jordanien – en liten stund – och vips var hela min trädgård täckt av blommande maskrosor, så jag antar att det är sommar nu då. Konstant regn och maskrosor känns som sommartecken så gott som något. Maskrosor har så bra namn på engelska tycker jag – dandelion. Alltså det uttalas ju dandy-lion, och när man tittar på dem ser de ju ut som små lejon-dandys. Man ser dem liksom sitta där så självmedvetet med benen i kors i sina lite för blankgröna rockar mitt i gräsmattan och nicka lite överlägset till varandra med sina yviga gula polisonger – dandy-lejonen. Annars har jag andra ogräs i trädgården också, nämligen den där vilda vitlöken som jag lade sån möda på att rensa fram förra våren. Fast några kultiverade växter blommar faktiskt också i min blomstertäppa – kungsängsliljor, tulpaner (fast bara en handfull, eftersom Sir James är så omåttligt förtjust i tulpanlökar), tête-à-têter, pärlhyacinter, anemoner – och ja ett par bluebells har också kommit upp. Konstigt nog ser det mer vildvuxet än prunkande ut – men jag framhärdar i min trädgårdsstil (och så länge dandy-lejonen är så malliga och gula tänker då inte jag bryta upp deras sammankomst!).

St George’s Day

Idag ar det St George’s Day – Englands nationaldag. Det märker man inget alls av (annat än att jag antar att drakar håller sig lite extra vaksamma) – men så bor jag ju i Skottland också. Klart man inte uppmärksammar Englands nationaldag här. Det lustiga är att jag inte tyckte man märkte av Skottlands nationaldag heller – det är St Andrew’s day som tydligen ”firas” den 30e november. St Andrew verkar vara en orättvist tråkig typ också – St Göran har sin prinsessa och sin drake, och St Patrick har en leprechaun (alltså, vad ska man kalla dem på svenska? Pyssling känns inte rätt. Egentligen tillhör de nog tomtesläktet, bara det att irländska tomtar föredrar grönt framför grått och rött) och gillar guinness, men St Andrews enda förtjänst verkar att ha varit brorsa till Petrus, stackaren, och det kan ju inte ha varit vidare skoj. Om man nu tvunget ska ha en apostel till bror är Petrus inte den jag skulle välja. Kanske därför han ser så miserabel ut också. Men nu var det ju egentligen inte Andrew det handlade om, utan George. Hur det kom sig att han började springa runt i Englands färger och beskydda engelska prinsessor från drakar kan man verkligen undra, för i själva verket var han visst en romersk soldat från Syrien, som led martyrdöden för sin kristna tro på 300-talet. Så småningom (efter några hundra år) vann han uppenbarligen i alla fall prinsessan och halva kungariket, för sedan 1200-talet, och möjligen ännu tidigare (Bede – Den Engelska historiens fader ;), nämner honom visst i samband med England redan på 700-talet), verkar han ha varit Englands skyddshelgon, så man får väl försöka förlåta honom att han dödar draken då…

…och så kan jag inte låta bli att skicka ett litet origami-tips till Johanna 😉

Retro tea…

I serien ”Mat vi minns” har vi nu kommit fram till makaronipudding. (Ja, jag erkänner att det här är första avsnittet, eftersom det aldrig blev någon ängamat – men tycker ni inte att låter som en bra serie?) Jag vet att många hyser någon slags barndomsbaserad skräckrelation till makaronipudding – förmodligen grundad i för intensiv exponering i skolmatsalarna (min kompis kräktes till och med i matan när vår lågstadiefröken tvingade henne att äta upp sin makaronipudding), men jag hade en känsla av att det nog måste vara gott i alla fall. Jag menar makaroner och skinka – hur fel kan det bli? Inte så fel kom jag fram till, och oj vad lätt det var att röra ihop (och billigt). Kanske inte världens godaste för all del, men inte var det äckligt heller. Dessutom skoj – för jösses vilken sjuttismat det kändes som när jag tog ut ”gratängen” ur ugnen! (Trots att mitt egentliga möte med makaronipuddingen skedde på 80-talet, men den hängde väl kvar…) Barnvänligt kändes det också (dessutom mycket föräldravänlig. Bara röra lite och skjuts in i ugnen och låta den sköta sig själv) – jag har lite svårt att förstå varför den blivit så avskydd.

Teneriffa

I början av april infann sig äntligen spring break, och jag och Scott firade detta faktum genom att åka till Teneriffa – ja det var dit vi hittade det mest tilltalande sista-minutenerbjudandet.  Sista minuten tog oss till Puerto de la Cruz och ett lite gammeldags (på ett bra sätt) nästan kolonialt (skam till sägandes också på ett bra sätt) hotell precis i kanten av gamla stan och bara ett par kvarter från hamnen, med litet pentry och egen balkong. Efter att vi efter mycket letande hittat polen på taket bestämde vi oss för att vi hade haft riktig tur med hotellet – och tyckte synd om de stackarna som hamnat uppe i de stora turistkomplexen i utkanten av stan. Lite synd tyckte vi om oss själva också, för omständigheterna tillät inte så lång semester (trots att det var första riktiga semestern Scott hade haft på tre år), så vi hade bara fyra nätter på Teneriffa – knappt nog för att komma på att vi hade semester ens. Men semester hade vi! Det firade vi med att efter incheckningen (ganska så hungriga) sätta oss på första bästa torghak för ett efterlängtat mål mat. Framgången hos detta val kan diskuteras, för medan Scott tillslut lyckades få den helt och endast spansktalande kyparen att förstå att han faktiskt ville ha både hamburgare och pommes frites missförstod jag och menyn varandra totalt. När mina grillade fiskar kom in visade de sig ha tentakler. Bläckfisk! Det är ungefär det enda vattenlevande djur jag inte gillar (ja förutom maneter och sjögurka då, men såna äcklisar är det bara kineser som äter). (Vår inte så framgångsrika relation med Puerto Cruziska restauranger höll tyvärr i sig – inte förrän sista kvällen hittade vi ett ställe som faktiskt serverade god mat). Vi bestämde oss för att spendera en dag Puerto de la Cruz innan vi hyrde en bil för två dagars ö-påseende. Puerto visade sig vara en trevlig, lugn och förvånansvärt oturistig (ja allt är ju relativt, men i förhållande till vad vi väntat oss. Man såg faktiskt fler lokalinvånare än turister när man gick runt i staden på dagen) liten stad. Här
finns massor av fina gamla hus i olika klara färger, små torg med blommande buskar och knotiga träd och lite oväntade konstinstallationer som dyker upp här och var. Dessutom finns det en jättefin strandpromenad, som i och för sig delvis är mycket turistisk (fast på en del andra ställen helt tom). En mycket konstig sak var att nästan ingen pratade engelska, inte ens folk som arbetade på restauranger eller andra turistinriktade företag pratade engelska. Man tänker ju att folk som arbetar inom turistindustrin (eller turistrelaterad egen industri) ska vara rätt vana vid utlänningar som inte pratar spanska på ett sånt ställe som kanarieöarna. Men det kanske går lika bra med teckenspråk – i alla fall så länge som turisterna snällt tuggar sig igenom sina bläckfiskar…

En annan bra sak med Puerto de la Cruz är stranden och den svarta sanden (även fast den blir så varm i den gassande solen att man bränner fötterna när man försöker gå barfota på den. Scott gillar inte att simma så mycket, och jag gillar inte fotboll så mycket (även fast man blir tvungen att lära sig), så därför var det väl ganska bra att jag kunde lägga mig på den svarta stranden medan han sprang iväg för att hitta en pub som visade engelsk fotboll. Ja, för Man City spelade ju, och ju längre in i säsongen man kommer desto viktigare är det ju att se – begriper man ju. Som tur var hittade han – men City vann inte i all fall :(.

  

Återuppstånden!

Nya uppladdarsladden jag köpte till datorn idag (för 50 pund!?) fick tillslut kontakt med datorn och kunde väcka den till liv! Hurra! Det var inte total breakdown som jag trodde. (Back up, back up, back up, back up).

KATASTROF!!!

Det verkar som att katastrofen ar ett faktum. Min dator ar helt okontaktbar. Jag som lever hela mitt liv via min dator – jobb, musik, film, tidningar, konversation med vanner och pojkvan – allt gar via datorn. Och alla Teneriffa och Jordanienbilder ligger dar ocksa. Bara dar! Neeeej, kom till liv igen! 😦

Ja just ja, lektor var det…

Utifall att man tänkt att man kunde ta det lite lugnt efter spring break var idag en bra dag att ta ner en på jorden. Idag började med seminarium klockan nio (ja innan dess hade jag spenderat morgonen med att hitta och boka boende i Oulu). Nio till elva. Elva hade vi Alaskamöte – vilket jag var tvungen att lämna tidigare eftersom jag föreläste klockan 12. 12-13. 14 började tredjeårsstudenternas examensuppsatspresentationer – ja det är första steget mot deras examensuppsats som de kommer att ha klar om ganska precis ett år – som stolta fjärdeårstudenter).  Dessemellan lyckades jag faktiskt köpa mig en tonfiskbaguette, skicka iväg ett antal nödvändiga email och  ha ett litet snabbmöte med Keith – samt tillsammans med Rick gå igenom flertalet slides inför Oulukonferensen. Under den om-man-inte-har-en-jättebra-ursäkt-obligatoriska studentpresentationen (som varade fram till fem) passade jag på att gå igenom vår book proposal med ena örat samtidigt som jag lyssnade på de sömnframkallande presentationerna med det andra. ”Not an entierly waist of an evening”. När det (äntligen) var slut gick jag tillbaks till kontoret och skrev en ansökan för täckande av konferensavgift till rektors medel, skrev ytterligare ett par nödvändiga mail, pratade mig igenom den avslutande delen av Alaskamötet – samt de åtaganden jag i min frånvaro tagit på mig, och letade rätt på ansökningshandlingen för ett nödvändigt stipendium…. Jag kan inte ens säga att jag känner mig vidare skyldig att Kate lyckades dra med mig till puben (en timme senare än att alla gått dit) trots att jag bestämt att jag skulle strunta i det ikväll – och jag skäms inte heller över det faktum att hon hällde i mig en halv flaska vin extra efter att jag VERKLIGEN kommit fram till att det var dags att gå hem. Ah, well – Feels like I’ve actually deserved it – for once

Skottlandsbo

När jag satt på tåget i morse och läste artiklar inför morgondagens seminarium och tittade ut på en nytvättad och ljusgrön skotsk vår kände jag mig helt förnöjd med att vara på väg tillbaks till Aberdeen. Jag satt och tittade på nyutslagna träd, små grå stenhus, gröna gröna ängar, får, röda båtar som guppade vid stranden och tänkte I like Scotland (jo jag tänkte det faktiskt på engelska). Om jag bara lyckas balansera jobbet lite bättre och få några artiklar klara kanske jag till och med kan komma till I love Scotland… trots heltäckningsmattor och taxkorvar. Just nu känns det i alla fall inte nödvändigt att flytta hem till Sverige.

High tech :)

Det här inlägget skriver jag i luften någonstans över nordsjön. Norwegian har infört wifi (gratis (till skillnad från det på superlyxhotellet som vi bodde på vid Röda havet – snåljåpar!)) på sina flygningar. Snart tillbaks i Skottland. Ska bli lite skönt att komma hem trots allt…

« Older entries