Teneriffa!

Jag ar pa Teneriffa jag. Men framfor datorn ar jag bara for att jag var tvungen att skicka ivag en recension innan deadlinen overskreds. Snart tar mina tva Euros internettid slut – sa resten far ni veta nar jag kommit tillbaks 🙂

Annonser

Sveriges mästerkock

För er som till äventyrs skulle ha missat det blev Sigrid Sveriges mästerkock 2012! Hurra!!! Förhoppningsvis kommer vi att kunna se henne mer i rutan (eller ja ni som har kunnat se henne – själv har jag fått nöja mig med att följa henne via referat (tack för dem Kerstin 🙂 !)) när hon landar ett finfint tv-kockskontrakt med någon klok kanal. Till dess kan ni följa hennes matäventyr på hennes nystartade blogg. Och glöm för all del inte att köpa hennes kokbok (hoppas den kommer säljas i Skottland…)!

Botankontor

De senaste dagarna har det varit fantastiskt fint väder i Aberdeen – i söndags var det till och med sommarvärme ute, och idag var det nästan lika varmt. Så på eftermiddagen tog jag min utefilt och boken jag ska recensera och slog mig ner i en solfläck i den botaniska trädgården.

Sämre arbetsplats kan man ha

Efter ett tag kom Kate på besök i mitt utekontor med en glass 🙂 Man kunde nästan tro att det är sommar. Bäst att komma ihåg att det bara är mars!

 

Kultiverat!

Skottland har äntligen nåtts av lite kultur. Tunnbröd:

De tror i och för sig att det heter ”square wraps” och försöker sälja in det som någon slags nyhet – men äkta tunnbröd är det likafullt 🙂

Min skrivare har blivit knäpp!!

Mina föreläsningsanteckningar:

Vad håller den på med???

Gerillabibliotek och gerillaodling

Förra veckan i DN var det ett par artiklar som tog upp lokala initiativ för hållbarhet som urbant fenomen. Inspirerande initiativ som på sitt lite tysta vis ändå vill motarbeta stressen och överkonsumtionen som präglar storstadslivet. Jag tror kanske det är fenomen som tenderar att dyka upp i städer som är så stora att det kan växa upp små ”byar” i staden – där man kan ha det lokala i närområdet fast man är i en miljonstad – men det gör ju inte fenomenet mindre tilltalande. Den första tog upp personer som ägnade sig åt Urban Farming – som odlar tomater och grönsaker på sina balkonger och har bikupor på hustaken på andra sätt försöker ta landet till staden. Utopiskt kanske, men grönt är skönt och ju mer dessbättre skulle jag vilja säga. I artikeln nämndes också föreningen Tillväxt som finns i Stockholm. Föreningen tillväxt vill göra Stockholm till en mer hållbar stad – så därför går de runt och gräver ner fruktträd och bärbuskar lite varstans i stadens grönområden. För att göra svarta vinbär tillgängliga för alla liksom. Även om man kan ifrågasätta hur stor skillnad de verkligen gör är det en så fantastiskt tilltalande idealistisk inställning till verkligheten. Jag var tvungen att kolla upp om det finns några liknande rörelser i Aberdeen – bara utifall att jag skulle få för mig att gräva ner en svartvinbärsbuske i Seaton Park – och det gjorde det. Fast de verkar lite mindre sjuttiotalsflummigt öppna och tillgängliga och svårare att vara del av. Men ändå – världens mest tilltalande gerillarörelse. Trodde jag innan jag såg nästa DN-artikel, om gerillabiblioteken som dykt upp i Amerikanska storstäder. Alltså – gerillabibblor är ju helt fantastiskt! Och ett litet gerillabibliotek kan man sätta upp varsomhelst – varsomhelst där det finns folk som gillar böcker vill säga. Ett annat bokfenomen som finns – som jag upptäckte första gången för flera år sen och tänkte att jag måste bli del av, men sen aldrig blev – är bookcrossing. Istället för att lämna in sina gamla böcker som man tröttnat på till antikvariat (eller ännu värre slänga dem i pappersinsamlingen) kan man registrera sin bok för bookcrossing och lämna den någonstans för någon att hitta. Tredje bänken till höger om ingången på centralstationen till exempel. Om allt går väl kan man sen följa sin boks äventyr i bookcrossingvärdlen. Det är en så himla bra idé – nästan lika fint som historien om Tåg-Håkan som förskolebarnen i Säter satte på tåget med en lapp om halsen som sa: ”Hej! Jag heter Tåg-Håkan och jag kommer från förskolan Borgen i Säter. Jag vill se mig om i Sverige och behöver hjälp att ta mig runt. Barnen på Borgen vill veta var jag är så skicka gärna en hälsning till dem. Jag började min resa den 17 mars och jag vill komma tillbaka den 31 maj”. Från början skickade Håkan flitigt mail från sina resor, men efter några veckor blev det tyst. Oron på Borgens förskola var stor, inte ens hitte-godsavdelningen visste var Håkan befann sig. Men så 30e maj kom ett mail från Håkan – han var på väg hem och ville bli mött på stationen. Och där kom Håkan med en ryggsäck full av brev – han hade varit på dop och 40-årskalas och till och med tagit en sväng till Danmark. Nu är Tåg-Håkan ute på ett nytt äventyr – jag hoppas att ni tar väl hand om honom om ni stöter på honom!

Flickor är flickor och pojkar män

Jag vet att det väl är ett lite uttjatat ämne vid det här laget, men nu kan jag inte vara tyst längre (och det är i alla fall internationella kvinnodagen), för jag känner mig förolämpad i min själ av LEGOs nya flicksatsning – och alla andra hollywoodförvridna 50-tals ideal som dagens flickgeneration ständigt föds med.  Som högutbildad, (ganska) högpresterande kvinna i karriären, som borde gått till frisören för länge sedan för att bli av med sina kluvna toppar, skaver det illa att de enda framtidsdrömmar LEGO presenterar sina flickor med är skönhetssalonger och cupcaces. LEGO kan inte förväntas bryta normer var det någon som skrev som försvar – men vaddå, vänta nu, bryta normer? Kvinnliga läkare, poliser, brandmän, äventyrare och pirater kan väl knappast betecknas som normbrytande? Sverige fick sin första kvinnliga polis 1958, och ni har väl hört talas om Lara Croft? Jag förstår inte vad som har hänt från det vår generation var små. Vi (flickor) hade så mycket lego så man kunde drunkna i det – röda, blå, gula, vita, vanliga tråkiga bitar som man hade på den tiden i en salig blandning. Mest av allt önskade jag mig piratskeppet, men jag fick det aldrig. De var ju ganska dyra. Istället byggde jag och pappa Wasa som modellbåt. Och ja, jag vet, så klart kan flickor leka med ”pojklegot” – och jag hoppas att de gör det också, men det är ju själva implikationen som är fel. Att flickor är en annan sort. De gillar rosa och lila, vara söta och hjälpa till i hemmet. Ja så klart, det kanske de gillar. Men är det det enda de gillar? Och små pojkar då? De gillar såklart inte att få vara med och laga middagen…. eller? Flicklegot har dessutom färre större moduler eftersom flickor inte är så intresserade av att bygga saker, deras kreativitet ligger på ett annat plan menar LEGO och hänvisar till sin hittepåforskning om skillnaden mellan pojkar och flickors kreativitet. Jag skulle vilja bjuda upp legos marknadsresearcher till mamma och pappas vind, dit syster Linas och kusin Kattis enormt detaljerade skogsdjursstad nu är förpassad. För fin för att slängas. Är inte det kreativt byggande så vet inte jag vad som är det. Och för att stämma i bäcken – ja flickor ska få vara flickor. Men vem är det som har sagt att vara flicka är att klippa hår och måla naglarna? Är det verkligen vad vi vill begränsa oss till? Vad med alla mammor läkare, forskare, poliser, ingenjörer – är inte de lika bra kvinnor och förebilder? Flickor är lika intelligenta, kreativa, företagsamma, äventyrslystna och uppfinningsrika som pojkar. De tycker det är lika spännande med drakar, pirater, spöken och tjyvar som pojkar tycker det är att få hjälpa till att dekorera tårtan. Och det är deprimerande att det är något som måste hävdas om och om igen i dagens ”jämlika” samhälle.  Hur skulle det vara, LEGO, att slänga in lika många kvinnliga riddare, pirater och poliser i legovärlden? Kanske kunde det räcka för att ”öppna upp” för flickor. För vem skulle inte älska att få bygga upp den medeltida byn… eller piratskeppet?

upp och ner, ner och upp…

I går efter Current Issues-seminariet hoppade jag på tåget till Edinburgh för att vara stand in för Rick (inte frisk nog att åka själv) som inbjuden talare på University of Edinburghs studentförening arcsocs seminarieserie – i konkurrens med Martin Carver visade det sig – som talade på en annan seminarieserie på samma universitet. Inte helt lyckat kanske. Förvånande nog hade jag ändå en rätt skaplig publik. I förmiddags åkte jag så tillbaks till Aberdeen för ta emot samme Martin Carver för vår seminarieserie. Huff. Någonstans på vägen tog visst orken slut, för nu ligger jag nedbäddad i sängen med någon slags frossa och känner mig som drabbad av influensa. Värdinneskapet och middagsansvaret gav jag  över till Sally innan jag gick hem och dog på soffan. På fredag morgon kommer jag att sitta på en buss fylld av studenter på väg tillbaks till Edinburgh och en ”field trip” till National Museum of Scotland. Hupp, häff, som det heter – vilket fnattande. Hoppas ”influensan” har gått över till dess…

Urban mind reviewed

Nu har det kommit en recension av Urban Mind-boken i Antiquity. Min artikel dyker upp mot slutet…