It is the heart of this fierce land…

Annonser

Ängamat

Förra terminen lade jag alldeles för mycket pengar på mat. Speciellt onödigt var alla pengar som gick till dyra (i alla fall om man äter där fyra gånger i veckan) och onyttiga luncher på The Hub bara för att jag är för lat och oorganiserad för att ha lunch med mig (eller hemma). Nej, det måste bli ett slut på det helt enkelt. Och då kom jag på soppa – enkelt, billigt och för det mesta himla gott. Så nu har jag ätit soppa till vardagsmat i några veckor, och det är superbra! Men nu har jag lagat mig igenom alla mina ”klassiker”; linssoppor, morotsoppa, kikärtsoppa (fast en burk kikärtor fick ersättas med kidneybönor för att jag inte kollat skafferiet innan), och idéerna börjar ta slut. Jag hittade ett obeprövat recept på minestrone med kikärtor som jag lagade som sista soppa. (Man får inte säga minestronesoppa har jag lärt mig av min barndomsvän Märtas blogg. Det blir soppasoppa och är ju jättepinsamt. Där har jag också lärt mig att det är jättekonstigt att dricka cappuccino efter klockan tio på morgonen – men det tänker jag däremot högtidligen strunta i – åtminstone så länge jag inte är i Italien). Sen var det sorgligt slut på soppidéer. Men så kom jag på det: ängamat (eller änglamat som man också kunde tycka att det heter)! När vi var små och tältade oss genom Sverige (och ibland Norge och Finland) på semestrarna lagade vi alltid sopplunch på spritköket – och det var alltid fantastiskt gott! Spännande var det också – pappa gjorde en soppvisp av någon björkruska och så satt man där och rörde och väntade medan soppan kokade. Vad som var min godaste soppa kommer jag inte ihåg, så jag kan ju inte haft någon jättefavorit, men Linas absoluta favorit var ängamat. Nu var ju det här torrsoppor så klart, men finns det som torrsoppa måste det ju finnas som riktig soppa också tänkte jag och googlade. Mycket riktigt – ängamat finns. Så nu har jag införskaffat ingredienserna, i veckan blir det äng(l)amat :).

Universitetsklotter

Vårbruk

Idag har jag invigt mina fina GardenGirl-byxor och stövlar som jag fick av mamma i julklapp med en rejäl vårstädning av trädgården. Nu är det räfsat och krattat och klippt och kanthugget och sopat och fint som bara den om jag får säga det själv – och det får jag väl, för vem skulle annars göra det :)? Trädgårdsbyxorna var utmärkta och dessutom är de mycket tjusiga. Jag fick egentligen ett par vanliga midjebyxor av mamma – men när jag bytte dem till en storlek mindre bytte jag dem till ett par hängselbyxor också. Midjebyxor, som mamma hade tänkt, är nog betydligt snyggare – och kanske lite mer allsidigt, men jag tänker att chansen att jag får vara med i en engelsk deckare är mycket större om jag har blommiga hängselbyxor. (De har också väldigt fina trädgårdskjolar – men någon sån är det ju inte ens lönt att tänka på i det här landet…) I vart fall kan jag meddela att byxorna är väldigt bra! Bekväma och praktiska med massa fickor och hällor för sekatörer, trädgårdsspadar och till och med mobiltelefonen. Dessutom ser man ut som en hardcore trändgårds-tok och det är ju bara ett plus – speciellt i det här landet. Jag tror mig i alla fall kunna meddela att jag vunnit kriget om lökarna – inte ens James klarade väl av att sätta i sig den enorma mängd jag grävt ner under det senaste året. Nu sticker det upp små tulpan-, påsklilje- hyacint- och annat-skott överallt. Till och men anemonerna verkar ha grott. Om någon månad kommer det att blomma alldeles fantastiskt! Redan nu blommar krokusar och snödroppar (de flesta har jag satt själv), och fler är på gång! Jag roade mig dessutom med att gräva fram kanterna på trädgårdsplattorna, och har börjat skapa en gräns mellan land och plattor med hjälp av de fina stenarna som Lina och Carin samlade på stranden när de var här och hälsade på. Nu kan jag nästan inte vänta på att det ska bli lite mera vår – för jag tänker mig hur fint det kommer att bli. Fast jag tror förstås att jag måste införskaffa lite sommarplantor – för när tulpanerna och anemonerna har blommat över – ja då finns det bara några små enstaka sena blommor kvar.

Uppdatering: Nästan redan under tiden jag höll på att rensa dök det upp en rödhake, som nu knappt lämnat trädgården sen dess. Han älskar att det är nyrensat och nyräfsat där han skuttar från jordfläck till jordfläck och pickar. Jag vet inte om det är frön eller insekter han är ute efter – men lycklig är han. 

Vårligt

Idag var det fantastiskt väder, så på eftermiddagen smet jag från institutionen för att ta en promenad i våren. Tyvärr kom jag ändå ut lite för sent, solen stod lågt på himlen och dessutom hade molnen börjat hopa sig, så största delen av promenaden låg i skugga, men det gjorde inte så mycket. Luften var mild och fåglarna kvittrade våryra trots den förstummande blomsterprakten som möter dem åt vilken rabatt de än tittar. (Fåglar är kanske inte så imponerade av blommor – eller så har de motsatt effekt och inspirerar dem till sång?) Våren kom väldigt tidigt i år, så vintergäck och en del snödroppar har redan hunnit blomma över. Eller började tidigt förresten – när jag tänker på saken är jag inte säker på att den faktiskt slutade. Det kan vara så att det har varit vår ända sedan förra våren… sommar var det då inte, och inte vinter heller. Det blev nog förstås höst någon gång i oktober, men jag såg ju det första blommande trädet redan i december… Men så är det ju ingen ordning på blommandet heller – den första påskliljan slog ut i januari långt innan de flesta snödroppar och krokusar ens hade börjat tänka på att blomma. Det är som att den ständiga våren gör blommorna lite självsvådliga, de blommar när de har lust snarare än när naturen säger åt dem, så därför kan man se en tidigblommande snödroppe gömma sig under en senblommande ros i början av januari. Nu är det i alla fall riktig vår, och de flesta rosor har förstått att de spelat ut sin roll och fällt sina färgmättade kronblad till förmån för vårens skira toner. Vår – det är Skottland bra på!

Utvandrare…

2011 nådde utvandringen från Sverige sin högsta topp någonsin visar uppgifter från statistiska centralbyrån. 51 179 personer flyttade från Sverige – fler än 1887, den stora Amerikautvandringens toppår. Fler än på Karl-Oskars tid som de skriver i sitt pressmeddelande. En prick i den där statistiken är jag – ja inte en 2011-prick, men väl en 2010. Utvandrare – vilket konstig ord. Jag känner mig inte som en utvandrare. Som Kristina och Karl-Oskar – som lämnar sitt fäderneshem, sina magra åkrar, små röda stugor och äppelträd i Småland, packar ihop sina fattiga ägodelar, tar sina barn i nävarna och far över havet till det förlovade landet Amerikat, som de inte vet så mycket om men sätter så stora förhoppningar till. Så definitivt. Så slutgiltigt. På den tiden var det för alltid – de flesta satte aldrig sin fot på svensk mark igen, även fast de som Kristina aldrig kunde släppa drömmen om Sverige. Bondefamiljen Nilsson från Småland – så långt bort ligger det kanske ändå inte…

Men så mycket har ändrats sen 1800-talet. Det förlovade landet Amerika, finns inte ens med på listan över de mest populära ”utvandringsländerna”. I topp ligger istället Norge – och på fjärde plats hittar man mitt nya ”hemland” Storbritannien. De stora flertalet av utvandrarna är som jag – högutbildade typer som flyttar till ett jobb, inte fattiga bönder som inte ser någon annan utväg. En annan stor skillnad är att många flyttar tillbaka ”hem” igen efter några år utomlands. Slutgiltigheten har försvunnit. Nu är ju statistik också ett bra sätt att luras på – ser man till befolkningsmängd var utvandringen fortfarande dubbelt så stor 1887 som 2011 – så man kan nog fortfarande anse att 1800-talet var utvandrarnas århundrade. Kanske jag ska ta och läsa om Utvandrarna

Söndagsnöjen

Jag hade någon slags konstig kombination av slö och effektiv söndag igår. Egentligen gjorde jag inte mycket, men det kändes ändå som jag hade haft en riktigt lång och välfylld dag när kvällen kom. Den inleddes med att jag var ensam publik på en fotbollsmatch. Alltså, jag hade lite svårt att hänga med ordentligt måste jag erkänna, för jag stod på replängds avstånd bakom en glasruta och bollen for lite hit och dit över planen – ibland i mål och ibland i någon vindruta… ett tag satt den fast i staketet också. I alla fall vann visst rätt lag, och som tur var jag lyckades se de viktigaste målen. Efter fotbollen lagade jag amerikansk pannkaksbrunch – med lönnsirap och färska hallon och allt. Kände mig rätt imponerande faktiskt… Ett av målen med helgen var att gå till National Museum of Scotland för att komma på en uppgift till mina studenter som jag ska ta dit på exkursion om ett par veckor. Det är just nyöppnat efter omfattande renoveringar och ombyggnationer, och jag har skam till sägandes inte varit där förut. När det började kännas farligt mycket som söndagseftermiddag och närapå slutet av helgen snörde jag på mig vandringskängorna (ja de råkade ju vara de enda gåvänliga skor jag hade i Edinburgh. Men kjol och vandringskängor är snyggt tycker jag!), och traskade iväg till museet. Det är ju absolut värt en visit – och man kan nog ägna en hel dag på museet, om man till exempel skulle råka vara i Edinburgh en regning helg eller så. De har allt – från dinosaurer till mumier, mineralsamlingar, Lewis Chessmen och våtmarksträdgård på taket. Men nu skulle jag ju föreställa duktig lektor – och ägnade därför de hela två timmarna innan stängning åt ”Early People” och att fundera ut en bra uppgift åt studenterna. Det var inte så svårt visade det sig. Utställningen är tematisk istället för kronologisk – som ju är det vanliga när det handlar om utställd förhistoria – och den öppnade upp för mycket diskussion kring förmedling och mottagande; synen på kultur, tid och förhistoria; ting och tolkning, med mera, med mera. Ja, ni får väl åka dit och titta själva så förstår ni kanske vad jag menar. Själv hann jag inte med mer än Skottlands forntid den här gången, så jag får ta dinosaurier och våtmarksträdgårdar en annan gång – när jag inte måste vara så meningsfull.

Eftersom det var söndagen före fettisdagen och allt tänkte att jag skulle bjuda på lite svensk mattradition på kvällen. Det blev ju inte alls så bra. För andra gången i mitt liv bakade jag med torrjäst (eftersom den färska sorten inte går att få tag på här), och jag börjar tycka mig ha börjat samla på mig empiriska bevis för att torrjäst inte funkar vidare bra. Eller så är det mjölet. Eller så är det jag. Jäsa vill det inte ordentligt i alla fall. Mandelmassa har jag inte heller lyckats hitta, så jag fick ta marsipan istället = mycket äckligare. Som krona på verket råkade jag lämna plåten med platta bullar lite för länge i ugnen, och när jag skulle pudra mina misslyckade semlor med florsocker råkade jag vända upp och ner på paketet lite för häftigt och tömma ut halva innehållet på en gång, så hela köket täckres av ett vitt flor av socker. De stackars semeltestarna vågade dock inte säga annat än att semlorna var goda (de vågade väl inte annat efter alla de svenska fraser och ilsket slammer som tidigare hörts från köket…).

Dumskapen att drömma om ett arbetsrum i onödan.

Nej, nu har jag tröttnat på att ha ett oanvändbart arbetsrum! Anledningen till att det fortfarande är oanvändbart är att det är fullkomligt omöjligt att hitta ett acceptabelt skrivbord. De flesta är dyra och fula, några är av acceptabelt pris och fula. Jag vill ha acceptabelt till acceptabelt pris eller dyrt och fint. Därför har jag inte skaffat något. Jag har hela tiden hoppats att det perfekta skrivbordet ska dyka upp i en antikshop – men alla där är också dyra och fula – eller till och med jättefula. Så nu har jag bestämt mig för att det får vara nog! När jag får nästa lön köper jag ett fult till acceptabelt pris, så får det bereda sig på att åka ut när det fina antika materialiserar sig – vilket verkar vara aldrig… Men det är ju idiotiskt att knöla upp sig med datorn på köksbordet eller i soffan när man har ett helt rum som bara står och väntar på att få nyttjas (för övrigt så syns ju mina skrivbord knappt ändå, eftersom de alltid är täckta av pappershögar). Dessutom skulle jag kunna skaffa mig en stor skärm som kan få bo på skrivbordet – det skulle vara grejer det!

Yes, we are serious academics.

Why, what have you heard?

Om man nu betvivlar poängen med sin forskning…

Idag fick jag en bok som jag gått och väntat på från Amazon; Native American History of Alaska. Den är 27 sidor lång. Det säger väl allt!

« Older entries