Händelserik fredag

I fredags var det äntligen dags för lite kultur: Törnrosa – ni vet  den klassiska sagan om prinsessans som stack sig på en… kaktus och sov i hundra år. Jo, för det var ju ändå Scottish Ballet, och även om de höll sig ovanligt mycket till traditionerna den här gången, kan de visst inte låta bli att vrida till det lite grann. Så därför, när prinsen i början av akt tre jagar i den förtrollade skogen (varför man nu ska välja en förtrollad skog att jaga i övergår mitt förstånd – det är ju nästan garanterat att den magnifika hjorten man siktar på i själva verket är en förtrollad prinsessa) och stöter på syrénfen, som väl tycker att nu får det vara nog med sovande så här efter hundra år, får han inte bara en blå fågel som vägvisare till den köttliga formen av prinsessvisionen, utan dessutom ett entourage bestående av Snövit, Askungen, Rödluvan och Belle (från Skönheten och Odjuret) – alla ihopsamlade av den tjänstvillige blå fågeln,  som väl tänkte göra jobbet lätt för sig; ”förtrollad ungmö, som förtrollad ungmö”. Efter att de kärlekstörstande skönheterna fått klart för sig att det inte var dem prinsen var ute efter, bestämde de sig snabbt för att följa med honom till det sovande slottet (vad som helst för lite variation från evigt kringirrande i en förtrollad skog skulle jag tro, speciellt Belle verkade hårt tagen av det ödet). Och tur var väl det, för när törnrosas fyra friare vaknade jämte henne av prinsens kärlekskyss kunde han snabbt peka dem i riktning mot de fyra sagoskönheterna – och så levde alla lyckliga i alla sina dagar. Ja blå fågeln också, för det föll sig nämligen så att det sovande slottet hade en liten fängslad burfågelsflicka som bara väntade på att bli befriad av sin fågelhjälte. Kungen och drottningen förlät den onda fen (äsch vad fasen de  hade ju ändå bara förlorat sitt kungarike och hundra år av sina liv), och så firade alla bröllop tillsammans i ett tjusigt art deco-hotell i 1936 års Paris. Kostym, scenografi, koreografi och påhittighet var som alltid exceptionella, och gör att Scottish Ballet, även om de inte är den mest tekniskt skickliga ensamble man kan se, ger en av de bästa belettupplevelser man kan få.

Men hur bra föreställningen än var, så var det ändå inte kvällens största händelse. För när vi gick intill stan lite tidigare på kvällen passerade vi en gubbe som stod mitt på gatan och puttade på sitt stora tunga skrytåk till bil (hur tungt det var skulle vi snart bli varse). Ungefär fem steg efter att vi passerat gubben vände vi båda på huvudena i ett samfällt ”men vad gör han egentligen?” Och tur var väl det, för vad vi ser då är gubben snubbla och falla in under bilen som obönhörligt rullar bakåt, ner över honom. Det tar min hjärna ett par sekunder innan den riktigt registrerat vad som händer och jag börjar springa mot bilen, men Scott var som tur var lite snabbare och lyckas komma fram till och få stopp på bilen centimeter innan vänster backdäck rullat över gubbens huvud och hals (ja han lyckades falla så illa). (Min hjärna har redan hunnit spela upp de där sista centimetrarna också, och jag är oerhört glad att jag inte gick där själv, för jag hade aldrig själv lyckats få stopp på den där tunga bilen, utan istället fått se en gubbes huvud krossas framför mina ögon medan jag hjälplöst glidit bakåt tillsammans med bilen). Stopp på den fick vi, men det tog all vår kraft – och sen kunde vi omöjligt putta den framåt (Scott stod dessutom och lyfte bakändan så mycket han orkade så att gubben inte skulle få hela tyngden på sig). Vid det här laget hade det dock stannat en bil som ville komma fram på vägen (som gubbens bil blockerade), så jag sprang fram till den unga killen bakom ratten ”Can you please come help us, there’s a man trapped underneath his car” – undrar vad killen tänkte… I vart fall klev han ur bilen och förstod snart allvaret i situationen. Med gemensamma krafter lyckades vi putta bilen framåt och gubben kunde kravla sig fram – oskadad vad det verkade! Jag hoppas dock att han ordentligt hunnit tänka över det smarta beslutet att lossa handbromsen och sen ensam försöka putta sin jättetunga bil UPP för en ganska stark lutning i nollgradigt småregn. Hade inte jag och Scott gått förbi just då hade han varit platt.  Darwin award nästa! Killen och Scott lyckades backa in bilen någorlunda längs trottoarkanten (eftersom det var ett nytt vrålåk med alla finesser men utan bensin, hade ratten låst sig och det var omöjligt att manövrera bilen ordentligt). Gubben var mycket omskakad, mycket tacksam  och en inte så liten aning generad – men lyckades dessutom klämma viss irritation över att Scott inte lyckades styra in hans fina bil jämte trottoarkanten i känslospektrat. Rätt fokus där gubbe! Kanske läge att vara glad att du inte ligger under bilen, snarare än orolig för att den sticker ut lite i gatan?? Efter att vi sett till att gubben ringt sin fru för att bli upphämtad (eftersom han vägrade låta oss ringa en ambulans) lämnade vi tillslut bil och gubbe åt sitt öde och gick vidare in till stan – där vi hann med en välförtjänt pintBrew Dog innan föreställningen. Jösses vilken kväll!

3 kommentarer

  1. Johanna said,

    januari 22, 2012 den 5:06 e m

    gubbskrutten kunde väl ha bjudit på en pint eller 154 som tack…

  2. Rose-Marie said,

    januari 23, 2012 den 10:41 f m

    Vilken änglavakt! Folk har ju en tendens till att agera lite konstigt när de varit nära döden eller är mycket oroliga.

  3. januari 23, 2012 den 10:51 f m

    Oj oj oj, vilken action! Han kanske inte förstod hur lyckligt lottad han var!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: