Fjäril med prästkrage

januari 8, 2012 den 10:54 e m (Svensk jord under fötterna)

Ja det var Martins uttryck för vad Magdalenas ”förpuppande” studier lett till nu när hon vigts till präst – och kommit ut ur puppan som en fjäril. Med prästkrage :). För efter flera år av studier, prästseminarium och slutligen högtidlig ceremoni med hanpåläggning och edsvärande (eller vigsel heter det kanske?) är mostern nu riktig präst. Den proppfulla domkyrkan (inte visste jag att prästvigningar var så populärt – eller är domkyrkan alltid så där full på högmässor?) var dagen till ära smyckad med blommor och körgossar i stiftets färger, och högtidligt och tjusigt var det med mässhakar, biskopar, kräklor, korgossar, nattvardsvin och andra rituella ting och handlingar. (Fast jag tänker mig nog ändå att det blir ännu mer högtidligt med rökelsekar och framstupa korsläge – men katolikerna vet väl också att ta sin tro på allvar…). På bänkraden framför mig satt en riktig prästfamilj (det var åtminstone tre präster i familjen redan – en kvinna och två män), som också tog sin tro på allvar och tittade stolt på sin nyvigda prästfamiljmedlem. Hedningen på bänkraden bakom dem skruvade lite obekvämt på sig när mamma(eller om det var mormor eller moster)-prästen upplyste sin okunniga omgivning om att nu var det allt meningen att man skulle hälsa varandra med orden ”guds frid”. Så länge hedningarna uppför sig i kyrkan, sjunger med när de tycker att det passar och står på rätt ställen, kan de väl få slippa det tänkte den ogudaktiga och gjorde någon slags pinsam nick-hälsning till svar. De nyvigda prästernas första prästagärning var att ge ut nattvarden till sina (eller ärkebiskopens då kanske) lamm. Det gjorde i alla fall mostern med bravur trots sina mer tvivelaktiga släktingar. Och jag tycker ändå det är lite mer imponerande kall att lämna sin arkitektkarriär för att i mycket vuxen ålder gå tillbaks till studier (tillsammans med en massa ungtuppar) för att skaffa sig ett helt nytt yrke – än kallet som man uppfostrats till med ”guds frid”. Nu ska min moster präst i alla fall utöva sitt kall i Enköping, under handledning av en godmodig Kalixpräst, vars släkt några generationer tillbaks i tiden bott i den lilla lilla byn Taipale i Tornedalen. Ja, samma by Taipale i Tornedalen som Stelandersläktingarna bott på – ja samma gård till och med kom det fram, eftersom det visade sig att allas Taipalesläktningar råkade heta Arm. Enköpingsprästen från Kalix verkade mycket nöjd med att få handleda sin avlägsna släkting – det gör liksom saken mer trovärdig. Grattis och lycka till kära moster prost!