Att bo i Old Aberdeen

Det saknas en massa saker i Old Aberdeen, tex en vettig affär – man en sak har vi som är bättre än allt annat: Kilau. Igår när jag kom in hälsades man av (kaffe)-Craig på andra sidan disken: ”Good morning! Sorry about yesterday. That was Kate’s fault”. Jag hade nämligen bett Kate köpa en kaffe till mig på väg in till jobbet, och hon hade köpt mig en latte istället för en cappuccino… Som den kundkännare han är hade han kommit fram till att extra kaffen måste vara till mig och att i sånt fall hade Kate beställt fel. Ja, det stämde ju också ;). De har för övrigt äntligen fått tillstånd att öppna övervåningen – så senare i vår kan vi få sitta ner och dricka vårt kaffe. Men nu ska jag gå dit och skaffa mig morgonens… cappuccino!

Annonser

Burns night

25 januari är visst Burns night – lärde jag mig en kvart innan taxin kom för att köra oss till vår sushimiddag. På Burns night ska man fira Burns genom att äta haggis och recitera dikter, men istället blev det rå fisk och tjejsnack. Känns nästan som helgerån ju! Men saken är den, vilket jag har glömt att berätta, att någon gång där innan jul hittade vi sushi-stället som gör Aberdeen värt att leva i. Stort som en garderob ungefär, så litet att de inte har utskänkingstillstånd – men i gengäld får man ta med sig sin egen flaska vin, lite lagom alternativt på ett hippt sätt – dekorerat med papperstranor och så där – och med riktig tillverkas-sen-du-beställt-den och inte så dyr sushi. Hur bra som helst helt enkelt! Så klart hade jag insisterat på haggis och Burns om jag vetat om att det var Burns night (och gissa vad som kommer att gälla nästa år), men ignorance is bliss, som det heter… (Bilderna är från ”upptäckten” i december, man saken är ändå densamma).

Men nu kan det ju inte hjälpas att jag får lite dåligt samvete av att så där totalt ha ignorerat den skotske nationalhjälen (ikonen) på hans egen natt och allt. Jag känner mig därför helt tvungen att kompensera min dumhet, så här kommer nu en liten Burnsk godnatthälsning:

I dream’d I lay where flowers were springing,
Gaily in the sunny beam;
List’ning to the wild birds singing,
By a falling, crystal stream:
Straight the sky grew black and daring;
Thro’ the woods the whirlwinds rave;
Trees with aged arms were warring,
O’er the swelling, drumlie wave.

Men, vad mycket studenter…

Jag tog just en titt på kurslistan för min Current Issues-kurs (något jag väl borde gjort för länge sen), och insåg att det är för mycket studenter. Kan verka som ett lyxproblem kanske, i detta konkurrensens förlovade tidevarv – men kursen är helt seminariebaserad och bra diskussioner är svårt att få till med för många deltagare. Dessutom ska studenterna själva leda ett seminarium (i par). Och med 22 studenter och 8 seminarier att slåss om kan ni ju själva förstå hur det går… Jag kanske lyckas göra om ett av de återstående seminarierna till ”presentationsseminarium” – men fortfarande 9×2 är inte 22. Nå, jag måste ju bara få det att fungera ändå – men om vi får ännu fler studenter nästa år, vilket ju är det alla hoppas på, då måste kursen göras om. Och den som är så bra! 😦

Aberdeen i Januari

Storbritanniens nordligaste blommande påsklilja?

Ok, jag kanske hade fel när jag hävdade att det inte fanns några påskliljor i Aberdeen. Den här lyste emot mig idag när jag tog en promenad genom Seaton Park. Envis liten vårsol – om ni tittar noga på bilden ser ni att den är lite frostpudrad. En av Storbritanniens nordligaste blommande påskliljor får man ändå förmoda. Annars känns det ändå fortfarande ganska mycket som vinter – solen till trots – även fast andra, mer förväntade, vårblommor också vågat sig fram här och var. Jag har till och med två små snödroppar i min rabatt. Fast de ser allt lite frusna ut – vårblommorna.

Händelserik fredag

I fredags var det äntligen dags för lite kultur: Törnrosa – ni vet  den klassiska sagan om prinsessans som stack sig på en… kaktus och sov i hundra år. Jo, för det var ju ändå Scottish Ballet, och även om de höll sig ovanligt mycket till traditionerna den här gången, kan de visst inte låta bli att vrida till det lite grann. Så därför, när prinsen i början av akt tre jagar i den förtrollade skogen (varför man nu ska välja en förtrollad skog att jaga i övergår mitt förstånd – det är ju nästan garanterat att den magnifika hjorten man siktar på i själva verket är en förtrollad prinsessa) och stöter på syrénfen, som väl tycker att nu får det vara nog med sovande så här efter hundra år, får han inte bara en blå fågel som vägvisare till den köttliga formen av prinsessvisionen, utan dessutom ett entourage bestående av Snövit, Askungen, Rödluvan och Belle (från Skönheten och Odjuret) – alla ihopsamlade av den tjänstvillige blå fågeln,  som väl tänkte göra jobbet lätt för sig; ”förtrollad ungmö, som förtrollad ungmö”. Efter att de kärlekstörstande skönheterna fått klart för sig att det inte var dem prinsen var ute efter, bestämde de sig snabbt för att följa med honom till det sovande slottet (vad som helst för lite variation från evigt kringirrande i en förtrollad skog skulle jag tro, speciellt Belle verkade hårt tagen av det ödet). Och tur var väl det, för när törnrosas fyra friare vaknade jämte henne av prinsens kärlekskyss kunde han snabbt peka dem i riktning mot de fyra sagoskönheterna – och så levde alla lyckliga i alla sina dagar. Ja blå fågeln också, för det föll sig nämligen så att det sovande slottet hade en liten fängslad burfågelsflicka som bara väntade på att bli befriad av sin fågelhjälte. Kungen och drottningen förlät den onda fen (äsch vad fasen de  hade ju ändå bara förlorat sitt kungarike och hundra år av sina liv), och så firade alla bröllop tillsammans i ett tjusigt art deco-hotell i 1936 års Paris. Kostym, scenografi, koreografi och påhittighet var som alltid exceptionella, och gör att Scottish Ballet, även om de inte är den mest tekniskt skickliga ensamble man kan se, ger en av de bästa belettupplevelser man kan få.

Men hur bra föreställningen än var, så var det ändå inte kvällens största händelse. För när vi gick intill stan lite tidigare på kvällen passerade vi en gubbe som stod mitt på gatan och puttade på sitt stora tunga skrytåk till bil (hur tungt det var skulle vi snart bli varse). Ungefär fem steg efter att vi passerat gubben vände vi båda på huvudena i ett samfällt ”men vad gör han egentligen?” Och tur var väl det, för vad vi ser då är gubben snubbla och falla in under bilen som obönhörligt rullar bakåt, ner över honom. Det tar min hjärna ett par sekunder innan den riktigt registrerat vad som händer och jag börjar springa mot bilen, men Scott var som tur var lite snabbare och lyckas komma fram till och få stopp på bilen centimeter innan vänster backdäck rullat över gubbens huvud och hals (ja han lyckades falla så illa). (Min hjärna har redan hunnit spela upp de där sista centimetrarna också, och jag är oerhört glad att jag inte gick där själv, för jag hade aldrig själv lyckats få stopp på den där tunga bilen, utan istället fått se en gubbes huvud krossas framför mina ögon medan jag hjälplöst glidit bakåt tillsammans med bilen). Stopp på den fick vi, men det tog all vår kraft – och sen kunde vi omöjligt putta den framåt (Scott stod dessutom och lyfte bakändan så mycket han orkade så att gubben inte skulle få hela tyngden på sig). Vid det här laget hade det dock stannat en bil som ville komma fram på vägen (som gubbens bil blockerade), så jag sprang fram till den unga killen bakom ratten ”Can you please come help us, there’s a man trapped underneath his car” – undrar vad killen tänkte… I vart fall klev han ur bilen och förstod snart allvaret i situationen. Med gemensamma krafter lyckades vi putta bilen framåt och gubben kunde kravla sig fram – oskadad vad det verkade! Jag hoppas dock att han ordentligt hunnit tänka över det smarta beslutet att lossa handbromsen och sen ensam försöka putta sin jättetunga bil UPP för en ganska stark lutning i nollgradigt småregn. Hade inte jag och Scott gått förbi just då hade han varit platt.  Darwin award nästa! Killen och Scott lyckades backa in bilen någorlunda längs trottoarkanten (eftersom det var ett nytt vrålåk med alla finesser men utan bensin, hade ratten låst sig och det var omöjligt att manövrera bilen ordentligt). Gubben var mycket omskakad, mycket tacksam  och en inte så liten aning generad – men lyckades dessutom klämma viss irritation över att Scott inte lyckades styra in hans fina bil jämte trottoarkanten i känslospektrat. Rätt fokus där gubbe! Kanske läge att vara glad att du inte ligger under bilen, snarare än orolig för att den sticker ut lite i gatan?? Efter att vi sett till att gubben ringt sin fru för att bli upphämtad (eftersom han vägrade låta oss ringa en ambulans) lämnade vi tillslut bil och gubbe åt sitt öde och gick vidare in till stan – där vi hann med en välförtjänt pintBrew Dog innan föreställningen. Jösses vilken kväll!

Konsekvenser…

Idag var jag inkallad till ett möte med Keith påkallat av min brist på publikationer. Det kändes ju så där lagom muntert. Men sanningen att säga så har jag inte publicerat något under 2011, och det är ju inte så bra när man nu ska föreställa forskare. Om man då ska fortsätta säga sanningen, så talade jag i början av förra terminen också om för Keith och Peter att om jag tog över Jeffs kurser så skulle konsekvensen bli att jag inte fick något publicerat, så jag tyckte inte att det kan komma som en överraskning att detta infriats. Det tyckte inte Keith heller, egentligen visade det sig (även ifall han väl hoppats att det skulle vara allmänt gnäll), så fokus låg mer på hur de kan ordna så jag får tid att skriva hädanefter. För som Keith sa (på ett ungefär) “You were hired for your enthusiasm about writing, and if we’ve taken a fire hose to that we deserve to be prosecuted”.  Undervisningslättnad alltså! Nu är det ju så att jag pratade med Peter om kommande termins undervisningsbörda innan jul, och blev av med i princip alla föreläsningar på vikingakursen, så den här terminen har jag bara Current Issues (som jag redan förberett i princip allt för innan kursstart och dessutom tycker är ganska rolig), och enstaka ströföreläsningar här och var (varav endast ett par stycken är nya). Jag känner helt enkelt att den här terminen inte kommer att bli vidare betungande ur undervisningssynpunkt, och dessutom är jag mitt uppe i en artikel som jag kommer att få klar ganska snart, och efter det har jag en halvfärdig artikel liggande som inte heller känns omöjlig att få klar i vår. Allt som allt tyckte jag inte att jag behövde ”köpas ut” den här terminen och få en undervisningsfri termin (som de visst kan få pengar till), och nästa termin börjar masterskursen som jag är ansvarig för – så då går det liksom inte. Däremot lovade Keith att han skulle försöka få till det så att jag kan få en undervisningsfri termin om ett år, så jag kan ägna mig helhjärtat åt forskning. Vi får se hur det blir med den saken, men det känns ändå väldigt bra att få ett sånt stöd. Och faktiskt bättre nu efter mötet (trots att det var så läskigt). Men det var ju passande hur väl dagens Rocky har lyckats sammanfatta skrivandets kval ;):

Kan man verkligen kalla det vår?

I förra veckan var det ett reportage på nyheterna om det tokiga vädret, och hur våren faktiskt hade kommit till de brittiska öarna. På sina håll blommar visst rhododenron, och den nordligaste blommande påskliljan hade rapporterats från Aberdeenshire. Nu har det blivit kallare, och några påskliljor har då inte jag sett i Aberdeen, men så här såg det ut i Edinburgh helgen som var. En del har väl aldrig slutat blomma sen i somras, men de riktiga vårblommorna har också kommit rätt långt. (Det första vårblommande trädet såg jag i och för sig innan jul – så det kan inte råda någon tvivel om att världen är galen). Gräsmattorna i Princess Gardens är översållade med krokusar också, både gula och lila, och i varje stadsträdgårdsrabatt med självaktning blommar en liten primula av något slag. På det hela taget kan man hävda att våren driver en ganska övertygande argumentation för att bevisa sin närvaro, men det kan inte hjälpas att det känns lite fel. Som att någon trängt sig före i kön och man står och sneglar lite purket utan att låtsas om något… Vem vet när vintern blir arg och ryter ifrån…?

Det var en gång…

…ett träd. Nu är det en stubb-skrutt.

Den här låten har spelat i huvudet på mig i flera dagar nu, så  nu lägger jag upp den på bloggen. Håll till godo!

« Older entries