Födelsedag2

Dag två i Dumfries & Galloway hade vi tänkt inleda med ett besök på Caerlaverock Castle för att sen åka vidare till Isle of Arran och tillbringa natten där. Det var dock innan vi visste att vår hyrbil hade väldigt udda däckmått, och vanliga garage därför inte hade däcket vi behövde i lager. Hela förmiddagen och lite till gick därför åt till att åka till olika däckverkstäder i olika små Dumfriesstäder. Tillslut fick vi saken fixad i själva Dumfries, men då var tiden redan eftermiddag och att mörkerturista på Isle of Arran kändes inte riktigt lika lockande som mörkerturistande i Galloway Forest Park. Planerna lades därför om (norrut mot StAbbs), men Caerlaverock skulle besökas lika fullt. För att det skulle verka som att det var meningen att stanna i Dumfries lydde vi först guideboken och gick och tittade på Burns-statyn, speciellt fårhunden vid Burns fötter. Varför man speciellt skulle titta på fårhunden förstod vi aldrig, men vi tittade noga på den likafullt. Skottland skryter genomgående med Robert Burns så mycket det kan, men Dumfries skryter lite extra, eftersom det var här han dog och ligger begravd. Hela staden var genomsyrad av Burns; Burnsmuséet, Burnsmausoleet, Burns hus, Burns favoritpub (antagligen) med Burns stol (kanske), ja, säkert finns det en sten där Burns vilat sin rumpa efter avslutat diktande också – om man letar tillräckligt noga. Vi nöjde oss med fårhunden – vi hade ju slott att upptäcka! Caerlaverock Castle visade sig vara den trevligaste sortens slottsruin man kan tänka sig, massor av rum att upptäcka och trappor att bestiga. Nuvarande (ruin)Caerlaverock byggdes på 1200-talet, men i närheten fanns lämningarna av det tidigare slottet, som visst har en ganska kort historia, eftersom även det byggdes på 1200-talet. ”Nya” slottet byggdes som en triangel med ett torn i varje hörn och ett dubbeltorn där vinbryggan över vallgraven ledde in en i slottet. Trekantig slottsplan kändes väldigt fiffigt, mycket fiffigare än kvadratisk eftersom det verkar mycket lättare att ha överblick åt alla håll från en triangulär struktur. Trots det är Caerlaverock den enda trekantiga borg jag vet om. Det är ju konstigt. Kanske är det inte riktigt en så bra konstruktion som det verkar, eftersom slottet belägrats – och fallit vid flera tillfällen – oftast till engelska styrkor, eftersom det ligger så nära gränsen. Givetvis har Robert de Bruce också varit med och skapat Caerlaverocks historia, (även fast det inte helt framgick hur…). På 1600-talet byggdes försvarsborgen om till ett mer ståndsmässigt gods, och innanför murarna såg man tydligt hur 1600-talet hade format om medeltiden enligt sina ideal. Det är alltid fascinerande när man kan se de olika tiderna i arkitekturen på det viset.

Hur sevärd ruin det än var, gick det inte att komma ifrån att vädret återgått till normalt sent-i-november-i-Skottland-väder (dvs grått, kallt, blåsigt, regnigt och ganska mörkt), och det är inte alltid en jättebra kombination med till-stor-del-brist-på-tak. Tillslut var vi helt enkelt för kalla för att uppskatta Caerlaverocks rosa sandstensmurar, och bestämde oss för att åka vidare till dagens slutstopp – St Abbs, en mycket pittoresk fiskeby vid kusten öster om Edinburgh. Vägen dit gick genom Gretna Green. Till alla er som har någon slags romantiserad idé om Gretna Green, som resultat av till exempel överkonsumtion av Jane Austen, kan jag meddela att det är en villfarelse. Menlösare plats får man leta efter. Den är så menlös att man inte ens är säker på att man var där, när man var mitt i den. (För er som inte förstår vad jag svamlar om kan jag berätta att det är Gretna Green man rymmer till för att som minderårig överklassdam gifta sig med sin good-for-nothing stiliga, men utfattiga, lycksökare till officer. Skottland hade nämligen andra lagar än England när det kom till giftermål, här fick man som sextonåring gifta sig utan förmyndarnas samtycke. Gretna Green är så nära England man kommer i Skottland). Hur nära Gretna Green är England förstår man när man av misstag åker in i England om man råkar ta lite fel väg. Det säger väl allt om Skottland att den första skylt som välkomnar en när man kör tillbaks över gränsen visar väderprognosen. Skylten sa regn.

Annonser

3 kommentarer

  1. Kerstin said,

    december 7, 2011 den 12:38 e m

    Fårhunden var hans favorithund, Luath, som dog under en vandring. Den är inspiration till dikten ”The Twa Dogs”: http://www.worldburnsclub.com/poems/translations/521.htm.

    • lottahiller said,

      december 7, 2011 den 9:38 e m

      Där ser man, tur att jag tittade så noga. Fast dikten var för lång tycker jag…

      • Kerstin said,

        december 8, 2011 den 10:06 f m

        Jag läste sista strofen, den var lite gullig. De gillar att vara hundar och inte människor. Resten orkade jag inte ta mig igenom.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: