Födelsdagsutflykt

Jo, det var ju så att jag blev gräsligt gammal förra veckan, så för att göra saken överkomlig bestämde vi oss för att fira det hela med lite äventyr i Skottland. Förra lördagen ignorerade vi därför den veritabla storm som hade greppat tag i hela Skottland,  hyrde vi en bil och for söderut – till Galloway & Dumfries närmare bestämt, Skottlands sydligaste gränslandskap. Målet var Galloway Forest Park, som förutom skogar, berg och sjöar, rovfåglar,  och bergsgetter kan skryta med att vara UK’s första, och en av Europas få, ”mörkerparker”, med en, enligt utsago, helt fantastisk stjärnhimmel.

Äventyret kunde ju ha börjat bättre, eftersom vi bara någon timme utanför Edinburgh fick punktering. Scott fick byta däck mitt på den kolmörka vägen medan jag stod och huttrade i stormvindarna med några skruvar i näven och kände mig onyttig. Men hans däckbytarförmåga var onekligen övertygande, för ganska så snart kunde vi åka vidare – dock inte så snabbt eftersom hyrbilen inte var försedd med ett riktigt extradäck, utan något slags leksakshjul som väl bara var till för att ta en till närmsta garage. Tyvärr är det inte så många garage öppna en lördagskväll på landet, så istället för en liten trevlig biltur på två och en halv timme, kom vi fram till St John’s Town of Dalry och vårt bokade rum strax innan nio – flera timmar senare än tänkt. Som tur var serverade puben fortfarande mat (och bad om ursäkt flertalet gånger för stadens, inte alls vidare störande yngre förmågor, som visst hade någon slags fest där). Invid en mysig (kol)brasa (ja, jag vet, det är så i det här landet – gammaldags), med några tjusiga bronsgrisar vid fötterna och en steak & ale pie framför näsan, finns det ingen anledning att irritera sig på lite lätt högljudda poptongångar från intilliggande rum…

Sent i november är det visst inte säsong för skogsturism – allt var stängt. Ja, inte skogen så klart, men alla parkens besökscentra var stängda för säsongen, så det visade sig helt omöjligt att få en karta över parken, vilket gjorde att vi visste från vårt läsande att hela parken var nedlusad av vandringleder, som tyvärr var helt omöjliga att lokalisera eftersom alla kart-plakat-skyltar som de satt upp här och var längs vägen bara visade sceniska bilvägar, inte vandringsvägar. Rätt irriterande, men vi lyckades i alla fall lokalisera stenen där Robert the Bruce vilat sin stridströtta rumpa efter att ha besegrat engelsmännen i slaget om Rapploch Moss 1307. Robert the Bruce har vilat sin rumpa på ungefär lika många stenar i Skottland, som kung Arthur har begravt sig under i England, så då förstår man ju hur betydelsefull den här stenen är! Sorgligt nog låg den ungefär 500 meter från parkeringsplatsen, och eftersom den utan tvekan var det viktigaste som skådats på den här sidan skogsbältet tog stigen också slut vid stenen. Efter att ha visat stenen-där-Roberts-rumpa-vilat tillbörlig beundran, for vi därför iväg för att lokalisera Galloway Kite Trail, som enligt Lonely Planet skulle ha ”impressive scenery & offer a good chance to spot a majestic bird”. Stigen bjöd förvisso på impressive scenery, men vad den visade sig inte kunna bjuda på var stig. Några hundra meter in i skogen försvann det som börjat som en lovande vandringsstig och man var tvungen att skutta från tuva till tuva i ett slags träsk för att sen klättra upp på en skogsmaskinskörstig tillbaks till bilvägen. Bilvägen var i och för sig en skogsbilväg, varken asfalterad eller rak, men efter några kilometers traskande på den tyckte man sig ändå sakna lite mer utmanande underlag för sina vandingskängor, så efter en liten lunchpaus bland fåren återvände vi till vår leksakshjulsförsedda hyrbil och fortsatte framåt i jakt på ännu en ”led”markering.

  

Om man fortsatte en liten bit på den asfalterade vägen genom parken kom man till en bergsgetpark i parken, där de hade primitiva engelska getter (ja, skylten sa faktiskt att de hette så). Efter en liten stunds getspanande utan framgång for vi några hundra meter till, till nästa vandringsledsskylt, och den här gången verkade den faktiskt höra ihop med en riktig vandringsled för vägen gick rätt upp för en klippa. Det började till och med med ett vattenfall, och dessutom fick vi syn på getterna på bergknallen bredvid, så leden kändes mycket lyckad. Först av allt ledde den oss upp till det imponerande monumentet över en 1800-talsprofessor i orientaliska språk vid universitet i Edinburgh, som på den tiden då han levde i Galloway var känd som getpojke. (Ganska passande då att monumentet hade utsikt över de primitiva getterna). 38 år var han när han dog, och trettio år senare reste hans forna getkamrater (eller om det nu var någon excentrisk jordägande akademiker) jättemonumentet Bertil över honom – håhåjaja – det var på den tiden de riktigt uppskattade humanister… Efter professorsmonumentet gick vandringsleden lite upp och lite ner, över lite hed och genom lite skog, över några vattendrag och gröna mjuka mossmattor, tills den kom ut på fin ängsmark med fina gamla övergivna stenmurar. I skotsk höstdimma blir sådana där gamla murar och ruiner ganska trolska, de skänker liksom landskapet ganska stor mystik och pondus, men ”våra” murar, visade det sig, var visst lite mer trolska och mystiska än vanligt, nästan lite skrämmande mystiska faktiskt – för plötsligt när man gick där i ruinerna stod man öga mot öga med ett lavbevuxet stenansikte. Det är ju inte att förundra sig över att ett sådant dimhöljt kulturlandskap föder sagor om alver och vättar och alla de där andra man inte ser, men vet måste gömma sig någonstans därute…  Speciellt när såna där lämningar liksom kryper upp på en och man plötsligt ser något som funnits där hela tiden – det pockar oss att minnas det glömda och får oss att vilja förklara det oförklarliga.

  

De sorgsna stenansiktena följde oss ett långt tag efter att vi lämnat dem bakom oss, det var ganska svårt att skaka av sig overklighetskänslan. Speciellt när man  vandrade i ett dimlandskap. Jag vet fortfarande inte vad det var för något, eller  hur vanliga såna där ansikten är, men man måste ju älska att Skottland är så sagolikt!

  

Som avslutning på dagen fortsatte vi genom skogen till vi kom till andra sidan, där vi ämnade finna en trevlig pub (som visade premier league… (Engelsmän!)) där vi kunde äta middag innan vi for tillbaks genom skogen för ett stjärnstopp. Eftersom dagen hade bjudit på delvis blå himmel, och dimman dessutom verkade klarna upp hade vi nämligen ganska stort hopp om att mörkerparken skulle kunna leva upp till sitt stjärnrykte. Hitta en pub visade sig dock svårare än vi tänkt oss – efter att ha ratat några mindre tilltalande ställen på grund av matbrist eller mysighetsbrist eller fotbollsbrist hamnade vi i allt mindre, allt mörkare, och allt publösare små minibyar på den skotska västkusten – alla mycket mindre än de verkade på kartan. I Port William – den minsta och mörkaste av alla – tog vi vårt förnuft till fånga och for tillbaks till en av de tidigare ratade pubarna i Wigtown (inte direkt världens största stad det heller). Denna pub hade sitt trevliga utseende till trots förkastats på grund av matbrist, men när man kom in genom dörren visade det sig att mysfaktorn, pga av orimligt hög, orimligt dålig musik som gjorde sitt bästa för att överrösta de orimligt högljudda, orimligt fulla lokalborna, inte var vidare hög den heller. Men de visade fotbollen i alla fall, och eftersom city vann sin match får det väl räknas som ett lyckat stopp ändå ;). Dessutom mycket värt det, för när vi gjorde vårt stjärnstopp vid stranden till Clatteringshaws Loch hade det klarnat upp och stjärnhimlen var helt fantastisk! Tre miljarder stjärnor blickade ner på oss, och lyste så klara att det inte ens gick att lokalisera Karlavagnen, som jag sett så tydligt från bilfönstret. När man ser upp i en sådan stjärnhimmel, sådan som den måste sett ut innan det moderna samhällets ljusföroreningar, blir den ännu svårare att tro på alla enkelspåriga arkeoastronomiska teorier. Att dra streck mellan stjärnor är som att titta på moln, försök övertyga mig om att man får en orion varje gång…

5 kommentarer

  1. december 6, 2011 den 4:35 f m

    Ett trevligt hörn av Skotland! Det är lite kosmiskt hänförande att den som med ”Outlines of Oriental Philology”, EX ORIENTE bringat LUX, monumentaliserats till obelisk i mökerpark. Kanske kan man i en framtid med hjälp av obeliskens skugga.bygga ut det hela till ett solur.

  2. Daniel said,

    december 6, 2011 den 9:21 f m

    Grattis i efterskott! Visst blir det öl snart?!? Som vi väntat!!

  3. Johanna said,

    december 6, 2011 den 5:29 e m

    ”These unusual carvings, set into the stone walls of the pens are part of the Galloway Forest Park Arts Programme.”

    sa google

    Verkar ha varit en superutflykt! sa Johanna

  4. Johanna said,

    december 6, 2011 den 5:31 e m

    http://www.undiscoveredscotland.co.uk/

    hittade jag. Du kanske har sett den redan.

    • lottahiller said,

      december 7, 2011 den 9:37 e m

      Nej det hade jag inte, men nu vet jag vart jag ska leta efter nästa äventyr 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: